Det pyser till när polisen Daniel Wall Andersson öppnar aluminiumburken med smuggelcider. Sedan häller han ut den fruktdoftande vätskan i vägrenen och fortsätter med nästa burk. Klockan har passerat tio på kvällen och mörkret faller snabbt över den smala skogsvägen. Runt honom står en handfull tonårskillar och förfasas.
– Vilket slöseri! säger en.
Burkarna tillhörde en av deras tjejkompisar som just blev stoppad på sin moped. Stämningen är ändå god. Daniel Wall Andersson småpratar vant med ungdomarna om allt från musik till fotboll, och förhör sig samtidigt om de har träffat polisen nyligen.
Ciderburkarna kommer att bli det enda bytet i ungdomsgruppens jakt på alkohol den här fredagskvällen. Det vet inte Daniel Wall Andersson när han går på sitt kvällspass klockan 15 tillsammans med kollegan Mikael Sällström. Men de kan nog ana att det blir ganska lugnt. Ända sedan närpolisen i Sundsvall började projektet med Kronobergsmodellen i februari förra året har det varit mycket mindre stökigt på stan.
De båda poliserna börjar med att kolla upp några tips vid sina datorer i arbetsrummet som de delar med citygruppen. Sedan sätter de sig i en civil polisbil och åker ner mot centrum, kör sakta förbi torget utanför busstationen, kallat Navet, där många ungdomar samlas. De noterar flera kända ansikten men några flaskor eller burkar syns inte till.
Nuförtiden ser de långt färre tonåringar som går öppet med systemkassar i handen. Ryktet om polisens offensiv spred sig snabbt redan efter första helgen: polisen håller utkik efter misstänkta påsar och väskor och häller ut all dricka. Dessutom, ringer de mamma och pappa direkt, även om du bara är med i sällskapet och inte ens har druckit.
– Visst kanske de har blivit bättre på att gömma alkoholen, men min uppfattning är att de dricker mindre, säger Daniel Wall Andersson.
– De slutar inte helt men tänker kanske efter nästa gång, fortsätter Mikael Sällström.
– Vi är noga med att förklara att vi inte häller ut alkoholen för att jävlas utan för att vi vill förebygga saker som misshandel och våldtäkt, säger han.
Bilen styr ut från stadskärnan. Daniel Wall Andersson berättar att en del poliser han möter undrar vad som är nytt med Kronobergsmodellen. Hälla ut alkohol och ringa föräldrar – det har vi alltid gjort, säger de.
– Men varför har det då inte gett resultat, frågar jag. Har ni alltid ringt föräldrarna? Nej, visar det sig. Har ni skrivit en anmälan om langningsbrott, har ni kallat till informationsmöten? Nej. Man måste jobba metodiskt med alla delar.
Bilen kör genom Nacksta, ett segregerat område i Sundsvall. Här bodde tidigare ett par hos vilka ungdomar när som helst kunde knacka på dörren och handla sprit. Nu har paret åkt fast – också det en följd av satsningen på Kronobergsmodellen. Medan en del av arbetet riktar sig mot ungdomar så handlar den andra om att få fast langare.
– Vid tillslaget hittades inte så mycket alkohol, så de dömdes enbart på ungdomarnas vittnesuppgifter vilket är ovanligt, berättar Mikael Sällström.
Aktivt utredningsarbete och vittnesmål från ungdomar ledde till sammanlagt sjutton domar under projekttiden.
– Det var allt från organiserade storlangare som fick fängelse till pappan som skamset kom och erkände och fick dagsböter, säger Daniel Wall Andersson.
Poliserna stannar bilen vid flyktingförläggningen i Sidsjön. Här greps några langare i fjol och nu finns risk att andra har tagit över. De går åt varsitt håll och spanar efter mopedister som kan tänkas vara här för att handla.
Men det är lugnt och de åker ner på stan igen till Systembolaget. Utanför entrén står en kille i keps i yngre tonåren som Daniel Wall Andersson känner igen.
– Vet dina föräldrar att du är här? frågar han.
Ute på gågatan pratar Mikael Sällström med ett annat gäng ungdomar.
– Vi ska jobba uppsökande och skapa en relation med unga i riskzonen. Inte bli polare, men de ska veta att vi känner igen dem och att vi är ute, säger han.
Daniel Wall Andersson jobbade tidigare som högstadielärare, men för Mikael Sällström var inriktningen mot ungdomsarbete mer en slump.
– Det krävs en del tålamod i kontakten med ungdomar, men det är väldigt kul. Förhoppningen är att det går att göra skillnad innan det är för sent, säger han.
Daniel Wall Andersson poängterar hur viktig föräldrakontakten är. De har det största ansvaret för ungdomars drickande, men en stor del är ovetande.
– Vi får upp ögonen på många när vi ringer och de flesta är tacksamma. ”Oj, är de där? Har de alkohol? Vi trodde de skulle se på video”, kan det låta, säger han.
Vid kajen sitter några killar med ryggsäckar. Poliserna tar fram sina legitimationer och visar att de är poliser, men hittar ingen alkohol. Sedan är det dags att återvända till stationen för att värma en matlåda.
I lunchrummet berättar en kollega i ett mopedprojekt att de har tagit en trimmad moppe och samtidigt förverkat sju liter öl. Ett välkommet bidrag, konstaterar ungdomsgruppen.
Kvällen är fortfarande tidig när de ger sig ut igen. Det blir en rullande turné till olika ställen där ungdomar kan tänkas dricka eller där det förekommit skadegörelse – skolor, fritidsgårdar, bostadsområden.
– Nu är de kritiska timmarna när vi kan brottsförebygga, säger Daniel Wall Andersson.
Det är en småkall kväll och inte särskilt många ute, men på väg till Bergsåker står två killar utanför en lagerbyggnad och hänger. Poliserna misstänker att de ska klottra och genomsöker deras ryggsäck, men hittar bara några skolböcker i biologi.
Snart har klockan närmat sig nio. Mikael Sällström hoppar av vid stationen och Daniel Wall Andersson fortsätter till KFUM:s lokaler. Tjugofem nattvandrande föräldrar börjar kvällen med att få information från polisen, tullen och socialsekreterarna.
– Vet ni vad en misshandel kostar samhället? frågar han de samlade.
– Ungefär 170 000 kronor, har Folkhälsoinstitutet räknat ut.
Socialsekreterarna tipsar om att det kan vara fest intill en stängd restaurang en bit från stan. Daniel plockar upp kollegan Kenneth Jonsson, för kvällen uniformerad, och åker dit.
På skogsvägen som leder till restaurangen möter de två tjejer på en moped. I den ena tjejens handväska hittar de de två burkarna med starkcider. Ett blåsprov visar att de är nyktra, men Daniel Wall Andersson ringer den enas föräldrar och Kenneth Jonsson den andras. De förklarar att döttrarna inte är misstänkta för brott, utan räknas som vittnen i ett langningsbrott.
– Vill du berätta vem du har fått cidern av? frågar Daniel Wall Andersson tjejen med mopeden.
Det vill hon inte.
– Tänk på att den som har gjort det har begått ett brott med upp till fyra år i straffskalan.
– Shit!, svarar hon.
Djungeltelegrafen har gått och fler ungdomar har dykt upp. Festen var inte mer än en rätt stillsam grillkväll. Kenneth Jonsson kontrollerar några mopeder och gör utandningsprov. Och innan samlingen splittras passar alltså Daniel Wall Andersson på att demonstrativt hälla ut cidern.
Trots att festen var lugn konstaterar de båda poliserna att det ändå var meningsfullt att åka ut eftersom flera av ungdomarna är aktuella i andra ärenden.
Nu är det bara tjugo minuter kvar på passet men duon hinner åka förbi en kyrka där kvällens ungdomsverksamhet snart ska stänga. De pratar en stund med några barn i tioårsåldern som är nyfikna på Kenneth Jonssons pistol.
På väg hem till stationen summerar Daniel Wall Andersson kvällen som ”djävulskt lugn”.
Men om det har blivit mycket lugnare, behövs ungdomsgruppen då?
– Ja absolut, annars är vi snabbt tillbaka där vi började förra året. Vi har redan märkt att langningen har tagit fart igen, säger han.
Läs mer: Sundsvall bäst i kampen mot ungdomsfylla