Två telefoner och en dator står på skrivbordet i det lilla rummet. Genom fönstret syns ett kyligt Karlskrona. Två signaler går fram innan en lokalredaktör på en av ortens tidningar svarar.
– Det är polisen. Häng kvar, säger Johan Berntsson, inre befäl.
Klockan är strax efter tio på morgonen och Johan Berntsson har just inlett dagens första pressuppkoppling. Han använder vanliga telefoner och når fem redaktioner åt gången. Via högtalarfunktionen hör alla vad han säger.
– Då ska vi se om alla är med. Olofström? Ronneby? Sölvesborg? Karlshamn?
Alla är med och Johan Berntsson läser upp de senaste händelserna i Blekinge län: Misstänkt rattfylleri och olovlig körning i Sölvesborg, bilbrand i Karlshamn. En man i Karlshamn misstänks för ofredande och misshandel av sin fru och olaga intrång.
Samtalet avslutas efter bara några minuter. Johan Berntsson upprepar proceduren och ringer fler redaktioner. Den här gången är följdfrågorna fler. Är bilbranden anlagd? Finns någon hotbild mot ägaren? Mannen som misstänks för misshandel – är han gripen? Hur gammal är han? Är hans fru skadad? Johan Berntsson svarar kortfattat.
– Det är vad jag har, säger han till sist.
– Det verkar lugnt. Något annat vi behöver veta? frågar en journalist.
– Det är det säkert, säger Johan Berntsson med ett skratt.
– Ni sitter väl inte och myglar med något, kontrar journalisten.
Efter knappt en kvart har han varit i kontakt med tio tidningsredaktioner och en radioredaktion. Nästa pressuppkoppling hålls klockan 16.15. Däremellan, klockan 13.00-14.00, har länets förundersökningsledare telefontid. Då kan journalisterna ställa mer ingående frågor om de ärenden de är särskilt intresserade av. Så ser rutinerna ut måndag till fredag.
På söndagsförmiddagarna hålls en noggrannare pressuppkoppling då man går igenom alla anmälningar som kommit in under helgen. Rutinerna infördes på prov den 1 juni i år och är sedan den 1 september permanenta.
Varje morgon klockan 9.30 faxar polisen den senaste dygnslistan till redaktionerna. Den omfattar alla händelser det senaste dygnet. Det som läses upp vid pressuppkopplingen är det som inträffat därefter.
– Det här känns mycket enklare, tidigare blev vi avbrutna ofta, kanske en gång i timmen, av samtal från media. De ringde alla tider på dygnet, säger Johan Berntsson.
Mattias Lundgren, också inre befäl, tycker att det är en stor fördel att kontakta alla medier vid ett tillfälle.
– Det blir oftast inga fler samtal under passet, om det inte händer något större, säger han.
Mattias Lundgren var inte enbart positiv när de nya rutinerna skulle införas.
– Farhågan var att det skulle vara svårt att gå ifrån och hålla i pressuppkopplingen eftersom vi har så mycket att göra, men det har visat sig fungera bra, säger han.
Initiativet till de nya rutinerna togs av informationschefen i Blekinge, Eva Nordén, som en förberedelse inför att det nya radiosystemet Rakel ska införas i länet. Hon frågade först de inre befälen hur de upplevde kontakterna med media. De tyckte att det tog mycket kraft att ständigt behöva släppa det de höll på med för att ta emot mediasamtal.
– Tidningarnas underredaktioner samarbetar inte, säger Eva Nordén, så det var många som ringde och ställde samma frågor.
Därefter tog hon reda på hur journalisterna tyckte att kontakten med polisen fungerade. Hon besökte länets redaktioner tillsammans med Blekinges länspolismästare, Per Svartz. Han berättar att redaktionerna sammanfattningsvis tyckte att det var svårt att nå polisen vissa tider, att polisen inte hade tid med dem och att det inte fanns någon struktur.
– I det dagliga arbetet behöver de oftast bara en kommentar eller bekräftelse för att slippa ägna en hel dags samtal åt ett ärende som visar sig inte vara något att skriva om, säger Per Svartz.
Hans erfarenhet är att många poliser upplever det som jobbigt att konfronteras av journalister, inte minst på grund av rädslan att råka säga för mycket.
– Det finns en tradition inom polisen att journalister ska hållas kort därför att vi jobbar med sekretess. Men i det vardagliga arbetet är det mesta inte sekretessbelagt, säger han.
Grundlagen säger att polisen är skyldig att redovisa sin verksamhet.
– Enligt offentlighetsprincipen ska vi lämna ut offentliga uppgifter med skyndsamhet, men i och med att vi har hur många ärenden som helst och är en liten polismyndighet kan vi inte serva alla hela tiden. Därför är det viktigt med struktur i kontakterna med massmedia och nu har vi en sådan struktur, säger Per Svartz.
Det har blivit eftermiddag och klockan närmar sig 16.15 då dagens andra pressuppkoppling ska ske. På Blekinge läns tidnings lokalredaktion i Ronneby är Ann-Marie Andersson och Elisabet König redo att svara. Här arbetar som mest tre reportrar som tillsammans producerar två tabloid-sidor per dag.
En stor del av innehållet handlar om brott. Båda reportrarna är stressade. Mycket arbete kvarstår innan dagens deadline. De har en gemensam mobiltelefon som polisen ringer till och de turas veckovis om att svara i den.
Nästan exakt 16.15 ringer telefonen. Elisabet König sätter sig vid sitt skrivbord med papper och penna i hösta hugg. En kort stund senare lägger hon på.
– Det var inget idag, konstaterar hon.
Ann-Marie Andersson tycker att den nya metoden har förbättrat kontakten med polisen, men att den kan bli ännu bättre.
– Det som fungerar bäst är press-uppkopplingen med inre befäl. Båda parter vet vad som gäller, jag får chans att ställa mina frågor och avgör om vi ska skriva eller inte, säger hon.
– Tidigare ringde man ett direktnummer till inre befäl och fick jaga den stackars personen. Det är två redaktioner i varje kommun, totalt tio reportrar, och dessutom radio och tv. Alla ringde. Det var en stressig, nästan obehaglig arbetsuppgift.
Ann-Marie Andersson säger att med de nya rutinerna tänker hon sig för en extra gång innan hon ringer polisen. Ofta går det att vänta tills inre befäl ringer upp.
Det hon tycker kan förbättras är i vissa fall den personliga kontakten. En del poliser är helt enkelt inte bekväma i rollen.
– Ibland är det svårt att få tillräcklig information. Vissa får man dra informationen ur medan andra berättar en massa innan man ens hinner ställa följdfrågor, säger hon.
Ann-Marie Andersson tvekar inte sekund när hon får frågan om vilket som är det värsta svaret från en polis.
– Det är när de säger ”Det är inget att skriva om!”. Att man ska behöva förklara att det finns ett allmänintresse. Då tänker man ”gör du ditt jobb så gör jag mitt!”.
Ann-Marie Andersson har förståelse för att vissa poliser är rädda att säga för mycket, men understryker att tidningen tar ansvar och inte skriver rakt av vad polisen säger.
– Vi gör en egen bedömning, ibland med ledningen om det behövs, säger hon.
Elisabet König håller med.
– Vi har bra omdöme, tycker jag. Men det finns journalister på andra ställen som är omdömeslösa och ska ha ut scoop till varje pris.
Läs mer: Så möter myndigheterna trycket från media