De punktmarkerar storklottrare

Grantopparna är svarta silhuetter mot himlen och de prydligt ansade gräsmattorna är täckta av frost.

– Jag tänkte ta långkalsonger men ångrade mig i sista stund. Orutinerat, säger polisassistenten Kalle och trampar på stället för att hålla värmen samtidigt som han spanar mot ett av radhusen. I köksfönstret lyser en lampa, annars syns inga tecken på liv.

Kalle och kollegan Dominic, som inte vill ha med sina efternamn, arbetar sitt första år efter polisutbildningen. Den här morgonen har de fått i uppdrag att spana på en man i 30-årsåldern som bor hemma hos sin mamma. Han är misstänkt för att ha sprayat sin tag, det vill säga sin personliga signatur, på otaliga platser i Stockholms innerstad.

Dagen efter planerar man att göra en husrannsakan hos mannen,  men först måste Kalle och Dominic bekräfta att han verkligen bor på adressen. Vid husrannsakan hoppas man hitta bilder, filmer eller skisser där han har dokumenterat sin tag.

– Vi kan knyta en tag till en specifik person på flera olika sätt. Dels kan personen vid ett tidigare förhör ha erkänt att han eller hon har skrivit tagen, dels kan vi ha tagit personen på bar gärning. Inom klottervärlden är det dessutom tabu att använda någon annans tag, säger Kalle och virar halsduken ett extra varv runt halsen.

Han och Dominic har spanat på mannen tidigare. Då gick han till bussen vid sjutiden på morgonen. Kanske kommer han att göra det idag också. Kalle håller sig i närheten av bostaden medan Dominic stannar i bilen och spanar mot busshållplatsen.

Spaningen är en del i en klotter-insats som arrangeras av Citypolisen i Stockholm där man riktar in sig på de mest frekventa klottrarna, de så kallade storklottrarna. Under insatsen använder man sig av en särskilt framtagen utredningsmodell där målet är att storklottrarna ska lagföras för grov skadegörelse vid en och samma rättegång istället för att varje ärende tas upp för sig. Tanken är att en fällande dom ska verka avskräckande och på så sätt minska nyrekryteringen till klotternätverken.

– Det är lätt att avfärda klotter som ett pojkstreck, men de personer som vi riktar in oss på har blivit anmälda för skadegörelse hur många gånger som helst. Det finns ingen typisk klottrare. Det kan vara allt från en 19-åring som bor hemma till en 35-åring som har villa och barn, säger Kalle och förflyttar sig från en parkering till en gräsplätt mellan husen.

I radhusområdet där mannen bor syns inga spår av klotter på hus-fasaderna, men klotter finns även i de mest välmående förorterna. Även om det inte är lika utbrett.

– Om det är mycket klotter i ett område får de boende ofta en känsla av otrygghet, att det begås fler brott än det faktiskt görs, berättar Kalle.

Förra året kom det in cirka 67 000 anmälningar om klotter till polisen. Av anmälningarna gällde nära en tredjedel klotter mot kollektiv-trafiken.

– Till exempel kostar det Stockholms länstrafik 200 miljoner varje år att sanera klotter i tunnelbanan. Det motsvarar cirka en hundring på varje månadskort. I slutändan är det samhället som betalar, säger Kalle.

Klottret är inte bara ett samhällsproblem, det kan även vara ett problem för den som klottrar.

– Klotterkulturen kan jämföras med ett missbruk som det är svårt för många att ta sig ur. De som klottrar får en kick av att synas, av att skapa sig ett namn. De jagar ständigt nya väggar att klottra på. Ofta fotar och filmar de sina verk och lägger ut dem på nätet, säger Kalle.

Klockan närmar sig halv åtta och radhusområdet börjar sakta vakna till liv. Grannarna skrapar bilrutor och hälsar artigt. Lampan i köksfönstret slocknar men ingen kommer ut ur huset.

Det börjar precis snöa när Dominic byter av Kalle som tacksamt sätter sig i den varma bilen. Han har svårt att hitta en naturlig plats att parkera på nära busshållplatsen och cirkulerar runt ett tag innan han stannar vid en korsning, stänger av bilen och tar fram kikaren. Temperaturen sjunker snabbt i bilen och Kalle drar på fläkten för att få bort imman på rutorna. Röda bussar kommer och går men mannen syns inte till.´

Efter en stund ringer Dominic och berättar att mamman har lämnat huset. Kalle tar fram kikaren och spanar mot busshållplatsen. Han ser snart en kvinna i gul täckjacka kliva på bussen.

– Samma tidpunkt som förra gången vi spanade, konstaterar han. 

Efter två timmars spaning blir Kalle och Dominic avbytta av två när-poliser. Kalle råder dem att ta på sig varma kläder. Han och Dominic återvänder till polisstationen. De pekar ut flera tags längs vägen. På ett brofundament vid Slussen är en tag till och med signerad med ett copywritemärke.

Nu har klockan blivit tio. Alla som ingår i insatsen samlas i polishuset för utsättning. Insatsledaren Jonas Elling går igenom vad som har hänt under natten. Han berättar bland annat att den gula och den blå gången vid Slussen har sanerats. För polisen innebär de att de måste vara extra uppmärksamma eftersom det är en så kallad hot spot, en plats där klottrare brukar hålla till.
Kalle och Dominic får veta att mannen de spanade på under morgonen lämnade huset strax innan klockan nio. Kalle himlar med ögonen. 

Efter utsättningen ska Jonas Elling tillsammans med polisassistenterna Maja Laxvik och Anna Lyckeberg rikta in sig på butiker som säljer spray, munstycken och andra klotter-tillbehör.

– Det är inte olagligt att sälja eller köpa spray men om det finns tecken på att personerna har klottrat eller kommer att klottra, till exempel färgstänk på kläderna, så får polisen visitera dem och beslagta sprayen, förklarar Jonas Elling och drar på sig en toppluva.

– Vi kan även följa efter dem som har shoppat i butikerna för att se var de rör sig. Ibland blir de sugna på att pröva sprayen direkt och då kan vi ta dem på bar gärning.

Strax efter klockan tolv tränger gruppen in sig i en civilbil och kör mot butiken som ligger på Söder-malm. Jonas Elling får genom polisradion veta att det pågår ett slagsmål i en park och ändrar kurs. Det har hänt tidigare att ungdomar har startat slagsmål för att filma det och lägga ut det på internet. Jonas Elling svänger in på en sidogata och trampar hastigt på bromsen.

– Vi kan stoppa grabbarna där, säger han och pekar på två tonårs-killar som skyndar nedför gatan.

Trion hoppar ur bilen och hinner ikapp dem. Killarna är andfådda. 

– Varför har ni sprungit? frågar Maja Laxvik och ställer sig framför en av dem.

Det visar sig att killarna, som är 15 och 17 år, har varit i parken för att titta på slagsmålet.

Maja Laxvik och Anna Lyckeberg fotograferar killarna, tömmer deras fickor och tar deras personuppgifter. Det kan hända att de behöver deras vittnesmål längre fram.

– Vi kommer att ringa era föräldrar, säger Jonas Elling.

Killarna ser besvärade ut men verkar samtidigt lättade över att de får gå.

Efter det korta avbrottet hoppar trion in i bilen igen och beger sig mot butiken. Maja Laxvik ställer sig i en portuppgång mitt emot butiken och spanar mot entrén. Anna Lycke-berg står längre bort vid entrén till ett köpcenter.
Ingen går in eller kommer ut ur butiken på en timme.

– Det är inte särskilt stor ruljans i den där butiken, säger Maja Laxvik och tittar på klockan.

Efter ytterligare en halvtimme ser de ett par killar med välfyllda plastkassar lämna butiken. Maja Laxvik och Anna Lyckeberg följer efter dem. Killarna går ett varv runt kvarteret innan de fortsätter ned i tunnelbanan vid Skanstull. Där möter de upp ytterligare ett par kompisar. Maja Laxvik och Anna  Lyckeberg konfronterar killarna och tar deras personuppgifter men ser ingen anledning att visitera dem. De kan se att de inte har sprayburkar i påsarna. ´

Klockan är tre på eftermiddagen och passet börjar lida mot sitt slut. Maja Laxvik, Anna Lyckeberg och Jonas Elling åker tillbaka till stationen för att äta en sen lunch. Det har varit en av de lugnaste dagarna under hela klotterinsatsen. Nästa dag ska det göras en husrannsakan hos mannen i radhusområdet.

Tidningen Svensk Polis - En tidning från Rikspolisstyrelsen