Förra året polisanmäldes drygt 4.200 våldtäkter, i snitt elva per dygn, men i själva verket är de många fler.
Brottsförebyggande rådet räknar med att de faktiska våldtäkterna är fem gånger fler än de anmälda, men det finns forskare som menar att bara en tiondel av brotten hamnar hos polisen. Oavsett vem som har rätt är det alldeles för få med tanke på hur allvarligt brottet är.
Bearbetning viktig
När Claes Borgström arbetade med sexualbrottsofferutredningen för ett par år sedan påpekade han att just oro för polisens bemötande var en av orsakerna till att så få kvinnor anmäler det de blivit utsatta för.
En del känner att det inte är någon idé att anmäla, eftersom de vet att det är få anmälningar som leder till åtal och att inte alla leder till en fällande dom.
Det är oroväckande eftersom det inte bara urholkar rättstryggheten med så många outredda brott, utan också för att en våldtäkt innebär ett stort mänskligt lidande.
Konsekvenserna för en kvinna som blivit våldtagen kan bli stora. Under mitt arbete med boken "Vägen vidare efter våldtäkt – att bryta tystnaden" har jag träffat kvinnor som decennier efter våldtäkten fortfarande mår dåligt för att de inte har kunnat bearbeta händelsen ordentligt.
En kvinna kan ännu inte, tjugofem år efter våldtäkten, visa sig naken inför sin man. En annan kvinna, är efter åtta år fortfarande sjukskriven för psykiska besvär.
Att polisanmäla en våldtäkt kan vara en del i bearbetningen eftersom det tvingar den utsatta att sätta ord på det som hänt.
Vår roll är att utreda brott, inte att vara kuratorer invänder du kanske. Men det kan väl aldrig vara en nackdel att en polisanmälan kan vara till hjälp på flera sätt?
Det handlar också om vilket samhälle vi vill leva i och se våra barn växa upp i. Ska de ha rätt till en egen sexualitet oavsett vilket kön de tillhör? Ska de lära sig att respektera att ett nej är ett nej, oavsett vem det kommer ifrån och vad som skett innan?
Jag tror att de flesta tycker det, och därför är det viktigt att rättsväsendet tydligt signalerar att en våldtäkt aldrig är ok.
Trygghet och tillit
Jag tror att genom att bara göra några rätt enkla saker kan polisen spela en viktig roll när det gäller att påverka samhällsutvecklingen åt rätt håll.
I grunden handlar det om att möta våldtagna kvinnor på ett empatiskt och medmänskligt sätt – så att de vågar öppna sig och samarbeta.
Det är snarare regel än undantag att våldtagna kvinnor anklagar sig själva och tar på sig skulden, oavsett hur våldtäkten gått till. Är de dessutom i chock kan man tänka sig att det krävs både trygghet och tillit för att våga öppna sig och berätta om den kränkning de utsatts för.
Därför är det grundläggande att den våldtagna känner sig trodd, oavsett polisens egna eventuella dubier kring det hon berättar.
Många poliser som arbetar med sexualbrott förklarar i förväg varför de måste ställa en viss fråga. Till exempel att de måste fråga om senaste frivilliga samlag för att kunna skilja ut gärningsmannens DNA. Det är ett enkelt sätt att minska risken för att den våldtagna ska uppleva frågan som kränkande, illvillig och irrelevant.
Med mer information från den utsatta kan utredningen bli enklare och i förlängningen kanske fler skyldiga kan fällas. Då kan det verkligen bli mödan värt att göra en polisanmälan.
Annette Wallqvist är frilansjournalist och har tillsammans med utredaren Lotta Nilsson skrivit Vägen vidare efter våldtäkt – att bryta tystnaden.