För det första vill jag invända mot benämningen insatsbyxa. Möjligen kan väl namnet på byxorna ge associationer för dem som känner till benämningen. Själv anser jag denna benämning vara olämplig. När äntligen svensk polis har fått en ändamålsenlig uniform för vardagstjänst då får den ett namn som antyder att den skulle vara avsedd för något skumt som på polisspråk benämns ”insats”.
Jag kan förstå att de som känner till begreppet och har en inneboende misstänksamhet mot uniformer kan få konstiga associationer, men är det uniformens fel? Jag tycker inte det. Problemet ligger nog hos betraktaren.
Mina egna associationer när jag ser en polis utrustad i denna ändamålsenliga uniform är ungefär att här kommer en välutrustad, troligen också välutbildad och väl förberedd representant för svensk polis. Väl förberedd för de krav det vardagliga polisarbetet ställer på dem som är satta att utföra det arbete som många andra inte vill ta i eller ens kännas vid överhuvudtaget.
Stöd från ”gamla gardet”
Jag har aldrig märkt att gamla tant Agda varit rädd för mig när jag varit ute på stan. Tvärtemot har jag ofta känt oerhört starkt stöd från det ”gamla gardet” i vårt samhälle. Från de som är mer vana vid att se godmodiga, ofta inte alltför effektiva, konstaplar patrullerande i lugn takt utefter gatan.
Min egen erfarenhet från verkliga livet i uniform är att våra riktiga vänner ofta är antingen mycket unga eller mycket gamla.
Om nu någon mot förmodan skulle våga prata med en polis i denna kontroversiella uniformering så ska de naturligtvis bemötas just på det korrekta sätt som dagens polis oftast bemöter allmänheten på. Med respekt, artighet, mänsklighet och kanske en gnutta humor också.
Det är just så man har byggt upp det starka förtroende som allmänheten påstår sig känna för polisen.
Jag tror inte att tant Agda vill ha tillbaka en polis som är så dåligt utrustad att man måste åka till polisstationen för att byta om och utrusta sig när någon försvunnit i skogen, när någon rånat banken eller något annat otäckt har hänt i vårt samhälle.
Jag inbillar mig att hon rent av kräver att polisen ska ta itu med detta omedelbart, medan det är mödan värt att göra något.
Vad tant Agda vill ha är en polis som har tid att stanna upp och lyssna när hon har något att säga och som kan uträtta något om det behövs.
Jag tror att tant Agda är så klok och väl medveten om att det inte är uniformen som är det viktiga för henne, utan det som är inuti.