Det var först efter mordet på Abbas Rezai 2005 i Sverige, som det blev tydligt att även unga män kan falla offer för hedersrelaterat våld och hedersmord. Är killarna förövare eller offer?
Min bok är baserad på intervjuer med tio unga män i åldrarna 15 till 23 år som har sina rötter i olika länder. Boken visar att unga män inte drabbas i lika hög utsträckning av förtrycket och generellt sett inte lika hårt som tjejerna, men att även de kan falla offer.
En av killarna i boken, Daniel som blev bortgift med sin kusin i Irak, är ett konkret exempel på detta. Han berättar om hur han försökte avstyra bröllopet när fästmöns släktingar hotade honom och sa: ”Ändra dig inte, för ditt eget bästa!” Ingen stod på hans sida, eftersom alla var medvetna om att hans kusin skulle få dåligt rykte och därmed få svårt att gifta sig med en bra man i framtiden.
Vi ska aldrig förringa våldet som tjejer och kvinnor blir utsatta för men hur kommer det sig att vi sällan pratar om att även unga män kan utsättas för hot, förföljelser och våld i hederns namn?
Flera killar i boken signalerar att de kan bli hotfulla och ta till knytnävarna mot pojkar och män som inleder en relation med deras systrar eller andra kvinnliga anhöriga.
Taisto som är 15 år och är en finsk-romsk kille blev vit i ansiktet när jag frågade honom hur han skulle reagera om hans frånskilda mamma flyttade ihop med någon. Han spände käkarna så hårt att musklerna under kindbenen rörde sig när han svarade:
– Nej, det är inte okej att hon skaffar sig en pojkvän. Okej om hon inte hade barn, men hon har ju oss! Han skulle hamna på sjukhus. Jag skulle slå sönder hans knäskålar, det är sant. Jag och mina bröder skulle göra livet surt för honom. (Citat ur I hederns skugga.)
Detta är inget unikt för killarna i boken, jag möter ofta bröder som är potentiella förövare. Detta parallellt med att jag alltid får höra hur vanligt det är med hemliga förhållanden. Det ska tilläggas att jag har arbetat med över 800 ungdomar bara under denna termin.
Då blir min fråga således, vad händer med tjejer och killar som blir upptäckta? Jag vågar inte tänka på hur stort mörkertalet är för ungdomar som har blivit utsatta för psykiskt och fysiskt våld. Fall som inte kommer till vare sig socialtjänstens eller polisens kännedom.
Vi får aldrig luta oss tillbaka och tro att det är tillräckligt att informera familjer om svensk lagstiftning och att polisen ingriper vid misstanke om brott. Detta är självklart viktigt, men hur ser samhällets insatser ut före och efter brottet? Det är oroväckande när personal inom skolans värld fortfarande uttrycker att de inte vet hur de ska upptäcka elever i riskzonen.
Detta samtidigt som ungdomar förmedlar att de sällan får utrymme att diskutera jämställdhetsfrågor och hedersrelaterat förtryck vare sig i skolan eller på fritiden.
Och hur mycket stöd får ungdomar som söker stöd från socialtjänsten och eventuellt blir omhändertagna?
Kritiken som socialtjänsten har fått genom åren lär väl knappast bli mindre, när socialsekreterarna uppmanas att undvika kostsamma placeringar eller hitta det billigaste boendealternativet till de utsatta tjejerna.
Samtidigt skriker personalen på skyddade boenden efter mer resurser. Vi måste alla hjälpas åt och dra vårt strå till stacken om vi vill se förändringar på sikt!
Dilek Baladiz
Socionom, föreläsare och författare