Det är lika bra att säga det på en gång. Leif Jennekvist gillar inte att prata om sig själv. På alla frågor som närmar sig det privata, om det så bara gäller fritidsintressen, vrider han sig som en mask på kroken och säger ”Det behöver vi väl inte ta med?”.
– Oj, det blir inte mycket kvar att skriva, säger han till sist och skrattar.
– Du får gärna skriva att jag inte vill prata om mig själv så kan vi skippa sådana frågor.
Sagt och gjort. Han avslöjar i alla fall att han är från Småland och att han kom in på polisutbildningen redan som 20-åring. Och han beskriver sig själv som ”alldeles för godtrogen”, trots 28 år som polis.
– Det låter konstigt, men så är det faktiskt, säger han.
Leif Jennekvists arbetsrum ligger i det slottsliknande polishuset i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen. Rummet är stort, med stora spröjsade fönster och högt i tak.Han hämtar kaffe. I det stora rummet är det bara skrivbordslampan som lyser. När jag påpekar att det är lite mörkt hoppar han upp från stolen och tänder i taket.
– Jag brukar alltid ha det så här så jag tänkte inte på det, säger han och skrattar urskuldande.
I elva år har Leif Jennekvist varit chef för länskriminalpolisen i Stockholm, som består av cirka 450 personer. Han har lett flera uppmärksammade utredningar, av bland annat Stureplansmorden, kidnappningen av Erik Westerberg och mordet på Anna Lindh.
Hösten 2006 går hans förordnande ut, men han har i praktiken redan klivit av för ett annat uppdrag. Han ska under två år leda arbetet med att förbättra utredningsverksamheten inom myndigheten.
Blev en offentlig person
Mordet på Sveriges utrikesminister Anna Lindh klarades upp på två veckor. I september i år släpptes den roman som Leif Jennekvist skrivit om fallet. Det är en inblick i sökandet efter mördaren. Utredningsarbetet beskrivs detaljerat från den 10 september 2003, då Anna Lindh blev knivskuren, fram till den 24 september då Mijailo Mijailovic begärdes häktad på sannolika skäl misstänkt för mord.
Sverige höll andan. Skulle ännu ett ministermord förbli olöst? Samtidigt blev Leif Jennekvist en offentlig person. Han hamnade i rampljuset även efter Stureplansmorden.
– Men massmedia var inte så snabba då. Kvällstidningar var fortfarande kvällstidningar och Internet hade inte slagit igenom.
Efter mordet på Anna Lindh syntes Leif Jennekvist i tv varje dag, till synes lugn och trygg. I själva verket var han långt ifrån lugn.
– Jag kände mig tankemässigt blockerad i en halvtimme, trekvart före presskonferenserna. Hjärnan slutade fungera.
Men när sändningen väl kom igång gick det bra eftersom han var väl insatt i utredningen.
Offentligheten överraskade honom.
– Jag blev så förvånad när jag var ute och handlade mat och folk kom fram och sa ”Hoppas ni tar honom”, ”Lycka till”, ”Vi tror på er”. Jag var så uppe i arbetet.
Det Leif Jennekvist först och främst tänker på när han beskriver utredningsarbetet är det friktionsfria samarbetet. Länskriminalpolisen samarbetade med andra enheter inom Stockholmspolisen, med rikskrim, Säpo och SKL, försvaret och Stockholms universitetet. Dessutom bidrog tysk, dansk, finsk och norsk polis.
– Det fungerade utmärkt. Alla dörrar var öppna.
Han är stolt över sina medarbetare på länskrim.
– Det är som att gå på konsert och lyssna på vacker musik när man ser hur de samarbetar och hur bra det fungerar när det är kris.
Skapade misstänksamhet
Massmedia skrev om läckor i utredningen. Enligt Jennekvist kan det ha förekommit vissa läckor men inga som skadade själva utredningsarbetet. Däremot skadades förtroendet mellan medarbetarna i viss mån.
– Det var ett orosmoment som skapade misstänksamhet. Vi begränsade kretsen som fick tillgång till all information, men vi konstaterade också att om det hade varit en permanent läcka skulle även mycket annat ha läckt ut.
– Det kan ha gått till så att journalister har varit sluga och ställt frågor som om de redan visste något och så har man gått i fällan när man varit trött.
När jag ber Leif Jennekvist beskriva sin ledarstil säger han kort och gott att han har tillit.
Under åren har han några gånger ifrågasatts i media.
– Som polischef är man till och från ifrågasatt och det är en del av jobbet eftersom man får ta svåra beslut. Flera av mina kolleger har varit misstänkta eller ifrågasatta men de namnges aldrig. I mitt fall har offentligheten från Anna Lindh-ärendet gjort att jag blir uthängd som person varje gång. Det är jättejobbigt. Särskilt när påståenden om olika omstridda beslut är påhittade av vissa medier.
– I och med den sista rättegången då jag frikändes känns det som att jag har lagt allt det där bakom mig.
Under sina 28 år som polis har Leif Jennekvist arbetat i Stockholm, förutom några år i Kalmar län under polischefsutbildningen. Han har varit ordningspolis, arbetat på krimjouren, Rikskriminalpolisen, kriminalavdelningen, som stabschef hos dåvarande länspolismästaren Åke Hjälmroth och sakkunnig på Justitiedepartementet.
Härlig utmaning
Leif Jennekvist har aldrig haft några författardrömmar. Men så blev han uppringd av Bonniers.
– Det var så det började, de frågade om jag trodde att jag kunde och om jag ville skriva om utredningen. Jag sa att jag skulle fundera. Jag kunde inte släppa det och tyckte att det var en härlig utmaning. Sedan skrev jag de första 40 sidorna och skickade dem till Albert Bonnier. ”Det här ska vi göra bok av”, sa han.
I boken beskrivs även det utredningsarbete som inte ledde någonstans.
– Jag berättar till exempel om ”35-åringen” som vi först häktade och annat som vi undersökte på längden och tvären. Ett exempel är när vi monterade av rullbanden på rulltrappan på PUB. Kriminalteknikerna la ner ett jättejobb för att hitta ett handflateavtryck fast vi då inte hade någon misstänkt.
– Det inre livet i utredningen har tidigare inte beskrivits annat än i media och då väldigt fragmentariskt.
I boken beskrivs även vad Mijalovic gör medan utredningsarbetet pågår.
– Det tycker jag är intressant eftersom vi vet vad han gjorde. När vi var i Solna och letade efter ”35-åringen” var han bara några kvarter ifrån oss.
Ett annat exempel på tålmodigt arbete är när polisen söker igenom hundratals soppåsar för att hitta en tom Risifruttiburk som Mijailovic ätit ur. På den kunde hans DNA säkras.
Just att ”gripa bovar” är Leifs Jennekvists drivkraft i polisarbetet.
– Det är faktiskt det som driver mig mest. Det ger lika mycket idag som för 28 år sedan.
Trots det tycker han att det känns bra att sluta som länskriminalchef, att inte längre leda operativt polisarbete.
– Jag är väldigt glad över att få arbeta med utvecklingsfrågor. Att få leda verksamheten framåt – det ser jag fram emot.