Det var sensommar och skymningen hade lagt sig över staden. Annas sambo Mikael hade precis påbörjat sitt kvällspass när han fick ett anrop om en skottlossning i ett villaområde. En arbetskamrat hade blivit beskjuten och behövde förstärkning. Mikael och några kolleger gjorde sig redo för att åka till platsen, men först ville han ringa hem. ”Jag ville bara tala om att allt är okej.”
Snart såg Anna ambulanser och polisbilar med tjutande sirener passera i närheten av deras bostad. Natten verkade oändlig. Enligt den lokala nyhetssidan på internet hade fler skott avlossats mot poliserna. Anna vakade oroligt på balkongen. På morgonen, strax innan hon skulle gå till jobbet, kom Mikael hem, oskadd.
– Det slog mig aldrig att ringa polisen. I en sådan situation är man stressad, chockad och förtvivlad. Man tänker inte klart, säger Anna.
Ringde sjukhuset
Istället ringde hon till sjukhuset där hon arbetade för att höra om någon ambulans var på väg in. Hade någon blivit skadad?
– Den här gången gick det ju bra, men vad händer när det inte gör det? Det borde finnas någon hos polisen som ringer upp de anhöriga vid sådana här situationer, säger hon.
Två år har passerat sedan händelsen och Anna och Mikael har flyttat till en annan stad. Mikael är inte längre nyutexaminerad och Anna har på sätt och vis vant sig vid att leva tillsammans med en polis.
– I början kände jag ibland oro över vad som skulle kunna hända Mikael under ett arbetspass, speciellt när han arbetade natt, säger hon.
Annas oro har inte försvunnit, utan snarare tagit en annan form. För sju månader sedan föddes dottern Felicia.
– När man har barn får man ett annat ansvar och säkerhetstänkande. När Felicia växer upp vill vi vara så öppna som möjligt mot henne. Hon ska kunna ventilera sina tankar och känslor och inte behöva gå omkring och undra över något.
Måste tänka på helheten
Idag har Anna lärt känna flera kvinnor som lever tillsammans med poliser.
– Det är viktigt att prata om hur man känner, både hemma och med andra i samma situation.
Anna läste nyligen en insändare i Polistidningen där en kvinna uttryckte liknande tankar som hon själv haft. I insändaren, som var undertecknad ”Polishustru sedan 1982”, efterlyste kvinnan ett nätverk eller en förening där de anhöriga kan mötas och dela sina erfarenheter.
– Kanske kunde det finnas en internetsida där anhöriga till poliser kan utbyta tankar, säger Anna.
– Jag tycker polisen har en del i ansvaret för de anhöriga. Poliserna får det de behöver på jobbet, sedan kommer de hem till de anhöriga som upplevt situationen på ett helt annat sätt. Man måste tänka på helheten, på vad som händer efter arbetstid. Det är mycket man måste vara beredd på som anhörig till en polis.
Anna anser även att straffen för våld mot poliser är alldeles för låga. I fallet där Mikael och hans kolleger blev beskjutna blev domen grovt olaga hot.
– Domen borde ha varit mordförsök.
Två personer var inblandade i skottlossningen. Den man som sköt mot Mikael har idag avtjänat sitt straff och flyttat tillbaka till samma område där skottlossningen ägde rum.
Anna, Mikael och Felicia heter någonting annat i verkligheten.