Men vissa mord har en alldeles särskild dimension.
När två poliser kallblodigt sköts ner i Malexander var brottet riktat mot det demokratiska samhälle som de två poliserna hade i uppdrag att skydda. När en statsminister eller en utrikesminister mördas är det attacker mot vårt samhällsskick, som går långt utöver de vidriga angreppen mot de enskilda personerna.
Många medier har varit snabba med att dra paralleller med mordet på Olof Palme och den brottsutredningen. Korparna har kraxat och förutspått snara och fullständiga haverier.
Som jag ser det finns två likheter. Både Palme och Anna Lindh var framträdande medlemmar av regeringen. Och båda mördades på offentliga platser. Men där tar likheterna slut.
Förstahandsåtgärderna tycks denna gång ha varit goda, inga nya organisationer har satts upp, utredningen leds av kompetenta utredare och polisväsendets olika delar samverkar.
Vi har också fått erkännanden för vårt arbete. Men detta har delvis skymts av den kritik som vi fått i ett avseende, nämligen vår oförmåga att hålla tätt med uppgifter från förundersökningen. Det sägs att Polisen läcker som ett såll.
Jag tror att den kritiken är delvis berättigad. I den mån den är det, har vi starka skäl till självkritik. Men frågan är mer komplex.
Det är sant att information har kommit ut till medierna trots att den omfattas av förundersökningssekretess och att detta är oacceptabelt. Det bör rimligen ha skett på en av tre vägar: Poliser kan medvetet ha lämnat ut uppgifter. Men också andra personer med insyn kan ha gjort det. Och det finns fler än poliser som har sådan insyn. Dessutom kan det vara så att poliser – och andra – kan ha lurats att lämna ut uppgifterna.
Vi vet hur journalister ibland arbetar för att få spekulationer bekräftade: En journalist ringer upp, låtsas veta och pratar på – gärna om en ointressant detalj – som om uppgiften är självklar. Då kan det vara lätt att gå i fällan och indirekt bekräfta genom att diskutera detaljen. Och då är man lurad.
När uppgifter medvetet lämnas ut kan det ske för att man vill visa att man är en viktig person som sitter inne med uppgifter. Eller att man inte kan stå emot en gammal kompis man har i journalistkretsar. Eller – möjligen – för att man vill tjäna pengar.
Men oavsett hur det gått till är det oacceptabelt och ett problem för utredningarna och för Polisens yrkesroll. Jag skrev här i våras om polisläckor och om min upprördhet över att det finns poliser som medvetet saboterar andra polisers utredningar. Det finns starka skäl att återkomma till dessa frågor.
Läckande poliser skall inse att vi andra tar kraftigt avstånd från deras handlande. Och möjligen skall vi fundera över om grundlagen borde ändras så att vi får möjlighet söka spåra sådana läckor. I dag är det ju förbjudet.
När det är hemliga handlingar som lämnas ut är det annorlunda. Och därför granskar Justitiekanslern vem som lämnade ut bilderna från NK:s övervakningskameror. Men vi undersöker också om det finns andra vägar att komma åt läckor.
Till sist: Livvaktsskyddet kring Anna Lindh och andra framträdande politiker har diskuterats efter mordet. Det är viktigt att se att det handlar om två skilda frågor.
Den ena frågan gäller om SÄPO – utifrån de kunskaper och den information man hade – gjorde en riktig hotbildsbedömning. Detta analyseras nu på olika håll.
Den andra handlar om vilket system eller vilken nivå vi skall ha på personskyddet. Hittills har det funnits en samsyn om detta. Statsministern är den enda politiker som har ständigt livvaktsskydd. Andra skall ha livvaktsskydd när hotbilden motiverar det.
Det är inget självklart system. Man kan hävda att andra funktioner är sådana att det krävs ständigt livvaktsskydd. Här rör det sig om svåra avvägningar, och den diskussionen är i full gång. Det finns goda skäl till eftertanke snarare än snabba slutsatser.
Läs ledaren i sin helhet i Tidningen Svensk Polis.