I den Nationella trygghetsundersökningen (NTU) har allmänheten tillfrågats om sin utsatthet för brott och sitt förtroende för Polisen. I en fördjupande rapport har brottsoffer tillfrågats om hur de upplever sina kontakter med rättsväsendet.
De allra flesta människor känner sig trygga när de går ut en kväll i sitt bostadsområde. Förra året var det drygt 80 procent som kände sig trygga, och det är en ökning med sju procent sedan den första NTU-rapporten 2006.
Förtroendet för Polisen ökar. 60 procent säger sig ha stort förtroende, vilket är en ökning med fem procent sedan 2006. Polisen är den del av rättsväsendet som allmänheten har störst förtroende för.
De flesta som anmält ett brott är nöjda med Polisens bemötande och med Polisens tillgänglighet. En majoritet av brottsoffren säger att de överlag har positiva erfarenheter av Polisen.
Med andra ord finns det mycket att glädjas åt i rapporterna och även om man ska vara försiktig med långtgående slutsatser om vad som påverkar tryggheten, vill jag påstå att vi inom Polisen har del i den positiva utvecklingen. Den sammanfaller med att vi blivit fler poliser och med att vi arbetat aktivt för att öka tryggheten. Exempelvis ökade antalet arbetstimmar för planlagt brottsförebyggande arbete med 22 procent förra året jämfört med året innan. Jag gör bedömningen att vår synlighet ökat och jag tror också att andra insatser, som exempelvis vår satsning mot brott i nära relationer, mobiliseringen mot grov organiserad brottslighet samt att vi gjort det enklare att anmäla brott, har haft positiv betydelse.
Samtidigt pekar rapporterna ut områden där vi kan bli bättre. Exempelvis får inte det faktum att de flesta brottsoffer är nöjda innebära att vi bortser från att 15 procent av brottsoffren är missnöjda. Vi måste också konstatera att det är ett dåligt betyg att bara var tredje person som anmält ett brott tycker att vi arbetat effektivt. Följaktligen måste vi studera rapporterna och se vad som finns att lära. Vi ska vara stolta över att så många är nöjda med vårt arbete, men för att ytterligare öka vårt förtroende och bidra till en större trygghet måste vi lyssna noga på dem som inte är nöjda.
En annan rapport att studera är den granskning av en mordutredning som professor Leif G W Persson och åklagaren Mikael Björk gjort. Granskningen har genomförts på mitt och Riksåklagarens uppdrag för att se hur vi kan förbättra förmågan att utreda spaningsmord. De flesta polismyndigheter ställs sällan inför svåra spaningsmord och vi måste säkerställa att vi ändå har en god förmåga att utreda dessa brott.
Efter att ha läst rapporten har jag beslutat om flera åtgärder. Vi ska starta en specialistutbildning för utredare av våldsbrott och vi ska förstärka Riksmordkommissionen så att den kan jobba med två fall samtidigt. Vi ska också införa en ny funktion som innebär att om en utredning kör fast ska en erfaren utredare gå in och försöka hitta nya vägar framåt. Funktionen finns i Storbritannien och jag vet att de har goda erfarenheter av den.
Mycket viktigt är också samarbetet över länsgränser. Myndigheterna måste bistå varandra med personal och åtgärder. Det får inte finnas några länsgränser i en mordutredning. Det är länspolismästarnas uppgift att se till att samverkan fungerar bra.
Jag vill också understryka hur viktigt det är att vi använder de metoder vi redan har. I den genomförda granskningen riktas skarp kritik mot att befintliga rutiner inte följdes.
Granskningar av detta slag är till för att vi ska dra lärdomar. På så sätt kan vi i ännu högre grad bidra till att allmänheten känner trygghet och förtroende.
Bengt Svenson
Rikspolischef
För övrigt…
… har var och en ansvar för den närmaste arbets-miljön. Med respekt för varandra och med humor blir jobbet roligare.