Långkalsonger känns galet i september men jag låter erfarenheten fatta beslutet. Kulturnatten står för dörren, ett tillfälle för en del människor att kulturellt berika sig. För andra en ursäkt att slå klackarna i taket, eller i ansiktet på en antagonist. Dubbla underställströjor på. Kängor, den omstridda jackan med reflexer, byxor som egentligen är för stora. Koppel, radio, vapen och OC. Utsättning och vägledande ord från någon med mer guld på axlarna än jag.
– Förstärkt ordningshållning i city och vi inleder kvällen med låg tolerans så får vi en behaglig resa senare, säger den guldtyngde som så klart är en man.
Börjar längta ut, klädd för decembernatt som jag är.
Det är mörkt ute och även om kvällen är ung börjar staden redan byta skepnad. Unga människor med tunga ryggsäckar får snabba steg då de får syn på oss.
– Vad har du i ryggsäcken?
– Inget, svarar 17-åringen som gärna vill behålla sin vodkaflaska.
Häller ut öl, vin och sprit. Förverkandeblankett eller oskrivet ner i avloppet.
– Ska vi ringa din mamma eller ska vi lösa det här smidigt?
De blir sura. Så klart.
Vid midnatt börjar hungern göra sig påmind och vi lastar in oss i en buss. Matutbudet är begränsat och lusten att trängas med potentiella klienter framför en Langos-vagn obefintlig. Vi åker till Max och pommes byts mot morötter för att hålla dåliga samveten i schack. Lovar mig själv att det är sista gången jag äter skräpmat på natten men vet med säkerhet att det är ett löfte jag kommer bryta.
Tillbaka i city. Berusade tar mod till sig och kommer fram.
– Är det kul att vara polis?
Och så den absolut vanligaste frågan:
– Kan ni skjutsa mig hem?
– Ja det är världens bästa jobb och ser det här ut som en taxi? svarar vi artigt.
Klockan är halv två och det är nu uppenbart att det råder korrelation mellan promillehalten och den uppvisade genomsnittliga intelligensen bland besökarna där en högre nivå av den förstnämnda påverkar den senare i negativ riktning. Det är också uppenbart att berusning legitimerar urinerande i portar eller på väggar eller där man just för stunden befinner sig. Spyr gör man lämpligast i en buske men hinner man inte dit går det lika bra med en busshållplats.
Skräp kastas med fördel direkt på marken och vill du ha något sagt är det bäst att höja rösten till åtminstone 100 decibel. O-botsblocket åker fram, offentlig urinering, 800 kronor, och så vill jag ha din signatur här säger jag till den påkomne. Halar fram extrapennan som jag som rutinerad konstapel alltid har med för just detta brott. Han blir irriterad så klart men alternativet rättegång är han inte intresserad av. Jag har just satt ett streck i statistiken alltså har jag jobbat, nu blir chefen nöjd tänker jag.
Slagsmål och vi är snabbt på plats.
– Det var han som började! säger en kille som har fått en fläskläpp och tittar på sina tolv kompisar som ska vittna på detta. Antagonisten är övertygad om sin oskuld, pekar på fläskläppen och säger:
– Han började.
Även han har vittnen som ska intyga. Börjar skriva, vem är
målsägande och vem är misstänkt? Anmälan och förhör ska författas. De här brotten förväntas vi lösa, önskemålen om detta kommer högt uppifrån.
Nytt slagsmål. En kille ligger på gatan och blodet rinner från en näsa som sannolikt inte kommer bli sig lik igen. Ambulans är tillkallad och publiken månghövdad. Vänligt ber jag två killar ta några steg bakåt. Det självklara svaret blir:
– Din snuthora jag ska döda dig!
Kollegorna kommer till undsättning och han grips. Jag åker till stationen för avrapportering.
Anmälan i RAR och pm i Dur 2.35. Arrestantblad. Protokoll ringa narkotikabrott. Helt otippat strular jetform. Jag önskar jag hade shorts och linne i stället för långkalsonger och dubbla underställs-tröjor. Arrbladet till vakthavande. Snart är jag på väg ut igen, redo att göra en insats för världsfreden. Eller åtminstone för en lugn natt i stan.
Klockan har hunnit bli fyra då jag får syn på en ensam kvinna som med råge passerat både sin 30-årsdag och pleasantly-intoxicated-stadiet. Hon kommer vinglande mot oss och hon utnyttjar hela trottoarens bredd. Hon ser i det närmaste radiostyrd ut och lyckas med en hårsmån undvika att krocka med en diskret placerad betongpelare.
– Hur står det till? frågar jag.
Kvinnan blir vansinnig.
– I’m from Ukraine, ryter hon.
– Ok, how are you? frågar jag eftersom engelska verkar vara det språk vår eventuella konversation ska ta sig uttryck på.
– You can not talk to me, it’s discrimination towards all of Ukraine, säger kvinnan.
Simpel konstapel och oinsatt i den ukrainska kulturen som jag är har jag svårt att förstå vad hon menar. Kvinnan frågar mig argt.
– Do you have family?
Innan jag hinner öppna munnen besvarar hon sin egen fråga nekande och upplyser mig om att:
– You will have bad marriage.
Kvinnan avslutar med:
– Fuck you bitch!
Jag vinkar in en radiobil som åker förbi.
Vi börjar fundera på att avrunda passet när en man kommer fram. Gå hem till din sköna säng i stället, tänker jag.
– Ursäkta, säger han, är det roligt att vara polis?
– Ja, säger jag, det är världens bästa jobb, det finns ingenting jag hellre skulle göra.
– Ha en bra natt säger mannen och vinglar vidare.