Dumma jobb av Maria Näslund
Dumma vatten. Dumma is. Dumma mörker.
Tre korta meningar som sammanfattade det vi alla kände. De fanns att läsa i 10-åriga Caspians dödsannons.
Caspian försvann på kvällen den 31 mars 2008. Hela natten letade poliser och familjemedlemmar efter honom. Tidigt nästkommande morgon ringdes alla tillgängliga resurser in. Det var tjockt med dimma ute. Världen var grå. Det låg snö på marken men på sydsidorna hade snön tinat bort. Orienterare hjälpte till med att springa i den oländiga terräng som fanns i sökområdet. Hemvärnet ringdes in och helikopter rekvirerades. Helikoptern kunde inte komma på grund av dimman. Så snart dimman lättade skulle den lyfta.
Caspian var relativt bra klädd. Det hade varit nollgradigt under natten. Alltså inte för kallt för att klara en natt ute. Det kom uppgifter om att han var en energisk liten kille som gillade att vara igång och promenera mycket. Kartor markerades och delades ut. Patruller tilldelades sökområden och skickades iväg. Frenesin och fokus var maximal hos alla. Vi ska hitta honom. Vi ska hitta honom vid liv! Förutsättningarna är goda för det.
Efter ett par timmars sökande hittade en polispatrull vittnen. De hade sett en, inte fullvuxen, person gå ut på isen på fjärden under gårdagskvällen. Personen hade lyckats korsa isen över den tillfälligt frusna strömfåran i mitten.
Sökandet flyttades till andra sidan fjärden. Det tog bara en kort stund för en kollega att hitta skospår i snön på isen. Skospår som förmodligen var Caspians. Skospåret visade att den som hade haft skorna på sig hade satt dem på fel fot så tårna pekade utåt. Det var något som var typiskt för Caspian, enligt hans föräldrar.
Vi följde spåren på isen. De gick en bit ut på isen längs med strandlinjen. De gick ut mot strömfåran och vände tillbaka. Sedan gick de ut mot strömfåran igen … en vak. Vi letade och letade för vi ville så gärna hitta spår som gick från vaken men det fanns inga. De måste bara finnas! Vi gjorde allt vi kunde men det räckte inte. Vi ville så gärna hitta pojken vid liv. Det skulle inte sluta så här. Tystnaden lägrade sig och skapade ett ögonblicks tomt tankerum. Förstämning. Fan också! Så fruktansvärt onödigt. Det blir inget lyckligt slut. Någon grät. Den som orkade tröstade.
Tragedin när ett barn dör berör oss alla på ett speciellt sätt. Beroende på våra egna referenser hittar tragedin olika djup i var och en av oss.
Sökandet avbröts. Dykare tillkallades. När dykarna äntligen kom till platsen tog det endast några minuter för dem att hitta Caspian drunknad i det mörka iskalla vattnet. Vi gjorde allt vi kunde men det räckte inte. I all uppgivenhet och sorg var det svårt att känna glädje över att vi hittade kroppen.
Dumma vatten. Dumma is. Dumma mörker.
Som poliser förväntas vi klara av det mesta. Vi trycker undan känslor för att klara av att utföra vårt jobb. Det har vi lärt oss. Vi har avlastningssamtal och går sedan vidare. Men från många dödsfall som jag har engagerat mig i följer det med något. Ett litet fragment som hamnar långt inne i mig. Små fragment som alla poliser bär med sig.
Den gamle mannen som fick en hjärtinfarkt och dog på sin eftermiddagspromenad. Vi meddelade dödsbudet till hans fru och tog med henne till sjukhuset. När hon fick se sin döde livskamrat så sa hon snyftande: ”Å gubben, så mycket roligt vi haft”. En mening som jag aldrig glömmer.
Kvinnan som hade kastat sig ut framför tunnelbanan. När vi gick igenom hennes kappfickor för att försöka hitta ett id-kort så hittade vi hennes barns vantar. Den känslan glömmer jag aldrig.
Den 6-åriga flickan som har sett hennes pappa knivhugga hennes mamma och storasyster säger: ”Jag mår så konstigt. Jag har ont i magen. Varför mår jag så konstigt?”. Det fragmentet finns för alltid i mig.
Jag trodde att jag med åren skulle känna att det blev enklare. Att det med erfarenheten skulle bli enklare. Men det blir det inte. Det går inte att förbereda sig. Det finns ingen utbildning. Vi är poliser men framför allt är vi människor. Människor med känslor och för känslor finns ingen rutin.
För var gång mina egna barn sätter skorna på fel fot kommer jag att tänka på Caspian. En pojke jag aldrig fick möjlighet att lära känna. En familj som för alltid kommer att sakna ett barn, ett syskon. Ett fragment att bära med sig.
Men jobbet fortsätter. Det fortsätter för poliser överallt. Vi har avlastningssamtal och går sedan vidare. Men vi bär alltid ett litet fragment med oss från de jobb vi utför. Med åren blir det många, många fragment. Det är ett jobb men det är också jobbigt.
Fyra dagar efter att 10-åriga Caspian hittades drunknad så försvann 10-åriga Engla.
Dumma försvinnanden. Dumma död. Dumma jobb.