Hon granskar och utreder barnporr på internet

Cecilia Wallin-Carlsson har ett arbete som få avundas henne – hon granskar och utreder övergreppsmaterial. Det som brukar kallas barnpornografi.

Egentligen vill hon inte använda ordet ”barnpornografi”. Det blir för snällt, tycker hon.

– ”Barn” är ju ett mjukt och trevligt ord, och de flesta svenskar tycker att pornografi är oförargligt.

Hur tänker jag, reportern, när jag hör ordet? Att det är något obehagligt, förstås. Men kanske i första hand små lättklädda flickor i förföriska poser.

De bilderna finns också i Cecilia Wallin-Carlssons material, men det är andra bilder som jag kommer att komma ihåg. Länge.

Som den sovande (hoppas jag) treåriga flicka som har en stor penis framför sitt spermanedkladdade ansikte. Eller spädbarnet med vidöppna ögon vars lilla mun knappt kan gapa över det gigantiska brunröda ollonet. Eller femåringen som bundits och hängts upp och ned med särade ben. Eller flickan med det toviga och smutsiga håret som knäböjer framför en öppen gylf.

I några fall vet polisen vem barnet är och ibland är förövaren känd. De gärningsmännen sitter kanske bakom lås och bom, men bilderna på övergreppen ligger kvar i cyberrymden. Man räknar med att över en miljon bilder ligger ute på nätet, lätt åtkomliga för den som så önskar.

– På internet finns bilder på uppskattningsvis 50 000 olika barn som utsätts för övergrepp, säger Cecilia Wallin-Carlsson. Av dem har poliser världen över identifierat 1 000 barn – varav ungefär 100 svenska.

De 1 000 finns i Interpols databas. Det internationella samarbetet är absolut nödvändigt. Internet är gränslöst, alltså måste polisarbetet vara det.

– Vi har stor nytta av varandra. Alla granskade bilder ska skickas vidare, via Rikskrim till Interpol, så att vi med polissamarbete kan hitta barnet och avbryta övergreppen.

Via databasen kan man till exempel lägga in beskrivningar och bilder på tapeter, sängkläder och annat identifierande som datorns programvara kan hitta på andra bilder.

– Vi måste tänka globalt för att bli effektivare.

Cecilia Wallin-Carlsson berättar om en speciell myndighet i England, CEOP, där ett sextiotal olika experter från myndigheter och barnrättsorganisationer både arbetar förebyggande och med regelrätta utredningar. 

Vid Uppsalapolisen finns två personer som arbetar med övergreppsmaterial. Det är ovanligt. De flesta som arbetar med barnpornografi i Sverige har också andra arbetsuppgifter. Det är både en fråga om resurser – och om att stå ut. Att dagarna igenom sitta och titta på plågade barn är inte särskilt populärt.

– Det är viktigt att ha någon att prata med, säger Cecilia Wallin-Carlsson. Någon som förstår. Vi samarbetar också nära våra it-forensiker.

Cecilia Wallin-Carlsson och hennes kollega får handledning av en psykolog. Det finns mycket att prata om. Ljudet på filmerna till exempel. Cecilia Wallin-Carlsson har kolleger som stänger av ljudet, för att slippa höra gråten och skriken, men det gör inte hon.

– Man måste höra om man kan identifiera ett språk, eller något annat som kan hjälpa oss att hitta barnet och förövaren.

Hur står du ut?

– Jag både granskar och utreder, säger hon. Om jag bara skulle granska skulle det vara svårare. Nu genomför jag förhör, deltar i husrannsakningar och vittnar i domstol. Det är omväxlande. Jag tycker att mitt arbete är viktigt. Jag känner hela tiden att jag gör stor nytta.

Cecilia Wallin-Carlsson har valt att arbeta med utsatta barn. I slutstadiet av sin juristutbildning sökte hon sig till Uppsalapolisen, för att skriva en uppsats om barnpornografibrottet, och sedan har hon blivit kvar. Uppsatsen handlade om definitionen av ordet ”barn”.

– Den svenska lagen har ingen åldersgräns utan utgår från pubertetsutvecklingen. Om den unge är fullt könsmogen handlar det inte om barnpornografi i lagens mening, även om hon eller han skulle vara 12 år. För att göra bedömningen tittar jag efter bröstvårtor, pubesbehåring, blygdläppar…

En annan fråga är om bilden är ”pornografisk” eller om den bara föreställer ett naket eller halvklätt barn.

– Det är naturligtvis svårt att vara objektiv, men vi försöker bestämma om bilden har tagits i ett sexuellt syfte.

Hon visar några exempel. En halvklädd flicka i tillbakalutad pose, med halvslutna ögon och en för stor klänning där urringningen visar ena bröstvårtan – ja, det är barnpornografi, säger Cecilia Wallin-Carlsson. Men den bild hon visar som föreställer en helnaken flicka som leker med en boll på en naturiststrand bland andra människor har inte tagits i sexuellt syfte. Alltså; inte barnpornografi.

– Men en bild som tagits i oskyldigt syfte kan beskäras och bli pornografisk.

Oftast är det inte svårt, säger Cecilia Wallin-Carlsson, men om hon är osäker brukar hon göra ”kylskåpstestet”: ”Är detta en bild som jag skulle kunna sätta upp på mitt kylskåp?” Om svaret är nej är risken stor att den är pornografisk.

Det finns en tydlig koppling mellan konsumtion av sexuella bilder på barn och fysiska övergrepp. Man räknar med att 25–40 procent av de som intresserar sig för barnsexbilder också förgriper sig på barn, allt från blottande till våldtäkter och mord.

– Många som jag förhör försvarar sig med att de ”inte gjort något” utan ”bara tittat på bilder” och tycker inte att det är så mycket att bråka om. Då förklarar jag att deras intresse skapar en efterfrågan, som leder till ständigt nya övergrepp. Barnpornografi är en lönsam marknad. I Östeuropa finns fotostudios som enbart sysslar med att producera barnpornografi.

– Med internet har barnpornografin ökat explosionsartat, och för de barn som en gång fotograferats betyder varje ny tittare ett nytt övergrepp. De plågas av vetskapen att vem som helst, när som helst, kan titta på deras förnedring. Det handlar om en livslång kränkning.

– Dessvärre märker vi att övergreppen blir grövre och grövre, och filmerna allt längre. Med teknikutvecklingen ökar också gärningsmännens möjligheter att gömma sig och sitt material.

De flesta som åtalas erkänner.

– Oftast är bevisen överväldigande. Kanske försöker de bagatellisera allt-ihop, men det är inte ovanligt att de är tacksamma. Att avslöjandet hjälpt dem att komma ur ett beteende som blivit allt mer plågsamt. Brottet är starkt skambelagt. Vi erbjuder också en frivillig behandling som startar redan under förundersökningen. Det är absolut nödvändigt att se skillnaden mellan människan och handlingen. Det är alltid människor jag har att göra med.

Cecilia Wallin-Carlsson tycker att tillämpningen av lagstiftningen är alldeles för liberal. Det krävs mycket grova brott för att det ska bli
fängelsestraff. De flesta kommer undan med böter och skyddstillsyn.

Hur inleds en barnpornografiutredning?

– Det kan vara ett tips som kommer från någon som sett något, till exempel i en dator. I samband med ett annat ärende kan man hitta barnpornografi. I fall av misstänkta sexuella övergrepp mot barn kan förekomsten av barnpornografi stärka misstanken eller bevisa brott. Sedan kan det naturligtvis handla om stora tillslag där man någon annanstans, i Sverige eller utomlands, hittat nätverk som leder till vårt område.

Vad tittar du på när du granskar bilderna?

– Om bilden är olaglig, om jag kan hjälpa till att identifiera barnen, om den misstänkte själv förgripit sig på barn. Jag studerar bakgrunder, inredning, omgivningar – sådant som kan hjälpa oss att hitta barnet och gärningsmannen.

Fönsterrutorna till Cecilia Wallin-Carlssons arbetsrum är mörktonade, så att ingen ska kunna titta in tvärs över polishusets ljusgård. I ett säkerhetsskåp har hon låst in den barnpornografi som ska användas som bevis i aktuella rättsfall. Så fort dom meddelats förstör hon alltihop, kraschar hårddiskar och strimlar resten. Inget material får lämna polishuset, inte ens för att studeras av en försvarare.

Har du barn själv?

– Ja, jag har två tonårspojkar. Jag är glad att de inte är yngre. Då skulle kopplingen vara tydligare.

Tidningen Svensk Polis - En tidning från Rikspolisstyrelsen