– Ett enda mål överskuggade allt annat: att rädda hans liv, säger Sven Alhbin.
För första gången berättar nu polisledningen öppet om fallet.
– Där borta är det. Bakom Ullevi, bort mot Svenska Mässan, snett mot Liseberg, säger Sven Alhbin och pekar med hela handen genom fönstret i sitt arbetsrum.
Där, i en lägenhet på Gudmundsgatan 13, hölls Fabian Bengtsson, vd för Siba Sverige, fången i 17 dygn. Nästan hela tiden var han instängd i en låda, en meter hög, en meter bred, två meter lång. Den har liknats vid en sarkofag. Värmen var intensiv. För att stå ut satt han mest i bara kalsongerna.
Också i polishuset, bara några hundra meter därifrån, blev det ett par svettiga veckor. För Sven Alhbins del började det vid tretiden på morgonen den 18 januari. Han väcktes av att en kollega ringde och berättade att Fabian Bengtssons föräldrar anmält sonen försvunnen och att rikslarm sänts ut.
Spaningschefen reagerade intuitivt, med en viss tveksamhet. Var det verkligen säkert att Fabian Bengtsson var försvunnen? Att det rörde sig om en kidnappning?
Tvivlen skingrades när han fick höra det meddelande som fanns på Fabians pappas, Bengt Bengtssons, mobil.
– Det hördes på tonfallet att han var rädd. Det var en av de basala faktorer som höll min drivkraft uppe under hela ärendet, säger Sven Alhbin.
Första åtgärderna
På morgonen den 18 januari vidtog Göteborgspolisen ett antal åtgärder. Länskriminalchefen, Klas Friberg, beslöt att klassa ärendet som en särskild händelse vilket innebär att hela myndighetens resurser ställs till förfogande. Klas Friberg blev kommenderingschef, Sven Alhbin insatschef och åklagare Peter Larsson förundersökningsledare.
Klas Friberg tog också ett beslut i stort om vilka mål som skulle prägla polisens arbete. Det första och allt överskuggande målet var att rädda Fabian Bengtssons liv. Det andra, underordnade målet var att gripa och lagföra gärningsmännen.
Stabsarbetet satte igång direkt på morgonen, likaså de normala utredningsrutinerna. Länskriminalens personsäkerhetsrotel flyttade mer eller mindre in i familjen Bengtssons villa.
Dessutom kallade Göteborgspolisen på hjälp utifrån, framför allt från dem som två år tidigare hade löst fallet med Erik Westerberg-kidnappningen. Poliser från Stockholm och Rikskriminalpolisen tog första flyget till Göteborg. Representanter för Nationella insatsstyrkan kom samma dag och gärningsmannaprofilgruppen någon dag senare.
Polisen förberedde sig på olika tänkbara scenarier.
– Vi försökte hela tiden vara beredda på vad vi skulle göra om vi hittade platsen där han hölls fången, om pengarna skulle överlämnas eller om han skulle släppas fri, säger Klas Friberg.
För att ha omedelbar beredskap för en insats arbetade man treskift. Sammanlagt var en bra bit över hundra personer inkopplade på fallet.
– Det syntes aldrig utåt hur komplext ärendet var och vilken beredskap vi hade metod-, personal- och resursmässigt, kommenterar Klas Friberg.
Inga heta tips
Hundratals tips kom in, dock inga särskilt heta. Att följa upp tipsen var inte lätt så länge Fabian hölls fången. Om polisen faktiskt skulle knacka på rätt dörr skulle hans liv vara i fara.
Spaningarna gav en del ledtrådar men inga direkta spår efter gärningsmännen.
Knappt en vecka efter kidnappningen kontaktade Göteborgspolisen New Scotland Yard för att få stöd. Två poliser därifrån kom redan samma kväll, en förhandlingskoordinator med erfarenhet av hundra kidnappningsfall och en insatschef.
– Deras budskap var: You must go covert, ni måste hålla er dolda. Det får inte märkas att ni samarbetar med familjen Bengtsson. Försök i stället få det att se ut som om det finns en schism, berättar Sven Alhbin.
De poliser som huserade i familjen Bengtssons villa skickades därifrån. När media bad om kommentarer till att familjen Bengtsson vädjat till kidnapparna på en videoinspelning, svarade polisen endast: Vi känner till att den har gjorts och har sett den. Detta tolkades, i enlighet med planen, som att polisen var avogt inställd.
Under den kommande veckan hörde kidnapparna av sig vid flera tillfällen. Deras meddelanden innehöll både dödshot och krav om att familjen skulle ha lösensumman redo. Men de vågade aldrig föreslå hur utväxlingen skulle ske.
Den 29 januari fick Bengt Bengtsson ännu ett samtal. Liksom tidigare fick han inte prata direkt med sin son utan bara höra ett förinspelat band. Han blev förtvivlad och halvskrek att familjen inte orkade längre utan ville ha direktkontakt.
– Sen blev det tyst. Det var det sista vi hörde från kidnapparna, berättar Sven Alhbin.
Efter ett par dagar hörde däremot utpressare från Wien av sig i en serie sms. De påstod att de höll Fabian fången och hotade att klippa av honom finger efter finger och skicka till familjen. De krävde att Bengt Bengtsson skulle komma till Wien med en lösensumma. Polisen antog att det rörde sig om falska kidnappare men var tvungen att ta även dessa hot på allvar.
De riktiga kidnapparna hördes däremot inte av. Frustrationen växte.
– Jag var rejält orolig. Kunde det vara så att de tröttnat och lämnat honom någonstans att törsta ihjäl? säger Sven Alhbin.
Frisläppandet
Tidigt på morgonen den 3 februari släpptes Fabian Bengtsson fri. Han hittades på en bänk i Slottsskogen. Just den dagen hade Sven Alhbin unnat sig en sovmorgon.
– Men det tog inte många minuter innan jag var inne i polishuset, det kan jag lova dig, säger han och ler.
– Det var en oerhörd lyckokänsla. Jag har aldrig någonsin känt en så obeskrivlig lättnad.
Polisen ser flera förklaringar till att Fabian Bengtsson släpptes utan att några pengar betalades ut.
– Jag tror inte, även om kidnappningen var välplanerad, att gärningsmännen kunde förutse den uppmärksamhet som skulle följa medialt och polisiärt. Vi kände en otrolig press från familjen, media och allmänheten att lösa uppgiften. Jag tror att de kände detsamma, säger Klas Friberg.
Förklaringen till att kidnapparna inte hört av sig på några dagar var enkel: ledaren hade blivit magsjuk.
– Sjukdomen satte ner hans psyke ytterligare. När han väl återhämtat sig orkade han inte längre. Han vågade inte fullfölja, säger Sven Alhbin.
Kidnapparen själv har sagt att om han hade vetat hur Fabian var som person hade han valt ett annat offer. Det så kallade stockholmssyndromet, att gisslan efter ett tag utvecklar sympati för förövarna, kan också fungera omvänt.
Fantastiskt minne
När Fabian Bengtsson återhämtat sig hördes han under ledning av förhörsledare Mats Antonsson. Det var först då kidnapparna ringades in.
– Fram till att han släpptes fri hade vi inte en susning om vilka de var och var de var, medger Sven Alhbin.
Fabian Bengtsson visade sig ha ett fantastiskt minne för detaljer. Han mindes exakt vilken dag och vilket klockslag han hört glassbilen och sirener från utryckningsfordon. Han kunde berätta hur många steg man behövde ta för att korsa innergården, hur många trappsteg det var upp till lägenheten, hur många minuter det tog kidnapparen att gå till McDonald’s och så vidare.
Utifrån hans uppgifter började polisen lägga pussel. Spåret ledde inte bara fram till rätt fastighet utan ända in i rätt lägenhet.
Den 10 februari slog polisen till. Ledaren satt där och väntade, näst intill apatisk. Det mesta bevismaterialet fanns kvar i lägenheten och han erkände omgående. Hans medbrottsling greps några dagar senare i Köpenhamn.
I slutet av juni inleddes rättegången i Göteborgs tingsrätt och i mitten av juli föll domarna: tio respektive sex års fängelse och livstids utvisning för kidnapparna. När de dömda drog tillbaka sina överklaganden i september gjorde åklagaren detsamma. Därmed stod tingsrättens dom fast.