Det har hänt mycket under dessa nio år. Somliga händelser kommer att stanna kvar i minnet för alltid. Mordet på utrikesminister Anna Lindh.
Händelserna kring EU-toppmötet i Göteborg. Jakten på rymlingarna i somras. Men polismorden i Malexander skakade om oss alla på ett sätt som inget annat.
Vi visste att polisyrket kan vara farligt. Men brutaliteten och den totala okänsligheten i polismorden var skakande. Vi inledde ett omfattande och långsiktigt arbete för att öka säkerheten för de enskilda poliserna. Den utbildning i en ny bastaktik som nu startat har sina rötter här.
Det jag kommer att minnas med störst glädje är människor jag träffat. Poliser och civilanställda som helhjärtat och entusiastiskt satsar för att göra ett gott arbete.
Vi har fått en hel del uträttat tillsammans. Den nya polisutbildningen är en viktig landvinning. Det är numera allmänt erkänt att den håller hög klass. Det är stimulerande att den äger rum på tre orter och i nära samverkan med fyra olika universitet.
Vårt rekryteringsläge är lysande – tio sökande till varje plats med ett högre antal studenter än på många år. Polisyrket är populärt. Det är en avgörande framgångsfaktor.
Det här leder också till att vi blir allt flera. Jag minns hur ödsligt det var på Polishögskolan i Sörentorp när nyintagningen hade legat nere ett tag. Nu är det fullt och sjuder av liv både där och på Campus i Växjö och Umeå. I början av år 2005 finns omkring 1 000 poliser mer än för några år sedan.
Också våra övriga anställda är en källa till glädje.
Tyst och stilla har vi kommit en bra bit mot en nödvändig växling av kompetens. Ansvar för ekonomi och personal ligger numera i allt väsentligt hos personer som har adekvat utbildning. Likaså på tekniksidan. Både polismyndigheterna och RPS har duktiga analytiker. Och våra civila brottsutredare gör stor nytta.
Men på utredningssidan är bilden ändå komplicerad. Visserligen har antalet enligt statistiken uppklarade brott ökat rejält och landets fängelser är överfulla (till Lars Nyléns glädje?).
Ett skäl är att vi tillsammans med RÅ fått en mer adekvat ansvarsfördelning mellan poliser och åklagare som undersökningsledare, att de polisiära förundersökningsledarna fått högre kompetens och att väsentligt mera tid satsas på brottsutredningar. Men statistiken har brister, och den verkliga uppklaringen, det vill säga lagföringen, har visserligen ökat men inte tillräckligt.
Jag tror dock att resultaten är på väg. Och jag tror att vägen dit går via vårt nya utredningskoncept, PNU, vår nya mer operativt inriktade KUT och ett mer aktivt chefskap och ökat individuellt ansvar. Sådant är betydligt mer avgörande än hur man ritar organisationsrutor och drar pilar.
Just ledarskapet inom Polisen diskuteras ofta. Vi har satsat på det i nya former, och det arbetet måste fortsätta. Juristkravet för högre chefstjänster är borttaget, och det var ett viktigt steg framåt. De chefsutvecklingsprogram som både RPS och våra myndigheter genomför spelar en viktig roll. Myndigheternas ledningsgrupper arbetar allt mera professionellt.
Det finns ingen anledning för Polisens chefer att klä sig i säck och aska. Vårt ledarskap är bra!
Jag vill rikta ett särskilt tack till de länspolismästare jag haft förmånen att arbeta med. Vår krets har utvecklats, och våra överläggningar har blivit allt mera förtroendefulla och kreativa. Det har varit viktigt för oss alla och har gett oss de mentala parkeringsfickor som hårt arbetande och utsatta chefer behöver.
Jämställdheten inom Polisen är visserligen fortfarande otillfredsställande men har ändå ökat markant. I den ledningsgrupp som när jag kom bestod av bara män finns det nu sex kvinnor. När jag slutar kommer fem av 21 länspolismästare att vara kvinnor mot två av 24 när jag började. Och av de poliselever vi antar varje år brukar uppemot 40 procent vara kvinnor.
Under mina nio år har en god ekonomi aldrig varit ett mål i sig. Men det har varit en viktig förutsättning för oss alla att skapa och hålla ordning på pengarna så att verksamheten kan utvecklas. Det har vi lyckats med. Och Polisens anslag har under denna tid ökat med cirka 50 procent. Det är mycket, särskilt i jämförelse med andra verksamheter som finansieras med statliga anslag.
Mycket mera kunde sägas. Som att vår internationella profil är hög och respekterad och att vi bedriver professionellt bistånd på många håll i världen. Och att allmänhetens förtroende för Polisen är högt och har ökat – vi har gått förbi både kungahuset och Radio/TV i de årliga mätningarna och ligger nu trea efter universiteten och sjukvården.
Men likaväl som jag slutar vid nyår skall jag nu avsluta denna min sista ledare i Svensk Polis.
Nu tar Stefan Strömberg över. Jag vill gärna på nytt hälsa honom välkommen och önska honom framgång och lycka!
Och tack för mig.