– Det har varit nio mycket spännande år. Jag har haft mycket kul och jag har fått slita en del, säger Sten Heckscher.

Mycket av hans arbete har kretsat kring polisens ekonomi.

– Den allmänna uppfattningen när jag började var att det fanns ett sedeltryckeri i källaren, att det bara var att spendera fritt, säger han.

Som rikspolischef har Sten Heckscher haft långa arbetsdagar. Oftast tio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Jag frågar om det har varit värt det. Sten Heckscher skrattar och är sedan tyst en stund. ”Tydligen” säger han sedan.

– Jag är duktig på att koppla av. Jag laddar batterierna ute i skärgården, där jag har ett hus. Jag läser mycket, lyssnar mycket på musik – mest opera och Bob Dylan.

– Jag har inte svårt att koppla bort jobbet. Det handlar om att vuxenförklara sin organisation. Numera rings det inte så förfärligt mycket till mig. Andra människor i organisationen gör sitt och då behöver inte jag prata i telefon hela tiden. Det är klart att det beror på vad som händer, ibland kan det bli jättestökigt, som i somras med alla rymningarna.

Vad driver dig?

– Jag har alltid tyckt att mina jobb har varit spännande och stimulerande, jag tycker att det är kul när det är drag och mycket att göra. Sedan har det blivit en vana, jag har arbetat väldigt mycket sedan 1982. Jag har haft ett synnerligen innehållsrikt yrkesliv.

Tidigare har han bland annat varit statssekreterare åt dåvarande justitieministrarna Anna-Greta Leijon och Laila Freivalds, generaldirektör för PRV och statsråd inom den socialdemokratiska regeringen.

Mycket har hänt under de nio år som Sten Heckscher har varit rikspolischef – tragiska händelser som polismorden i Malexander och kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Dessutom har det ibland blåst kärva vindar kring honom. Som värst blåste det, enligt honom själv, våren 2003 när han hade föreslagit Gunno Gunnmo att avgå som länspolismästare i Stockholm. Orsaken var att Heckscher ansåg att Gunnmo hade träffat ett alltför dyrt löneavtal.

– Angreppen på mig efteråt var naturligtvis jobbiga. De var inte knutna till Gunno Gunnmo utan det var olika angrepp på mig som kom senare och som var ganska personliga. Det tyckte jag illa om.

Tar du åt dig av negativa skriverier i media?

– Det går inte att ta åt sig av allt, men man måste ändå överväga det mesta och tänka efter. Om man har ett sådant här jobb så blir man i viss utsträckning kontroversiell, det är ofrånkomligt. Om man inte alls var kontroversiell, då vore man ju en riktig mespropp.

I media har du bland annat anklagats för att vara arrogant. Kommentar?

– Jag tycker att det är tjatigt. Men jag är inte främmande för att jag ibland kanske kan verka ha en arrogant framtoning. Men jag känner mig någorlunda trygg i att jag kan både mina starka och svaga sidor. Dessutom känner jag mig rätt säker på att de människor som jobbar nära mig inte tycker att jag är särskilt arrogant. Det fungerar öppet och tydligt.

I ett debattinlägg på internet står det att du inte tycker om poliser och att du har sagt att de är obildbara.

– Var kommer det ifrån? Det var en annan journalist som också hade läst det. Jag har sagt många saker men inte att poliser är obildbara. Och det här att jag inte gillar poliser det är också fel. Jag gillar poliser.

– Det här är en synnerligen åsiktsstark organisation och den är stor. Var tionde statligt anställd jobbar hos oss. Det finns många olika uppfattningar och jag håller inte med om alla, men jag trivs med våra anställda.

Det finns folk som är rädda för dig.

– Det där har det också varit mycket snack om. Jag tror i och för sig att jag har slipat bort en hel del av det som kanske tidigare gjorde att folk var rädda för mig. Men det är klart att jag kan väl undslippa mig ett eller annat ord någon gång som människor tycker är obehagligt.

Vad tycker du om att bli intervjuad?

– Ibland får man passa sig väldigt noga, media har ju blivit tuffare. Det finns säkert goda skäl till det, men i och med att man ofta är utsatt för journalister som har ambitionen att spika upp en på väggen så betyder det att man blir mycket försiktigare med vad man säger. Det leder i sin tur till att journalister får veta mindre.

– Det där är intressant. Människor gömmer sig bakom sina informationssekreterare för att utgångspunkten är att man, ibland på goda grunder, tror att journalister vill en ont. Det i sin tur medverkar till att nyhetsflödet blir mindre intressant, man är mer återhållsam med att tillkännage saker och ting.

Efter nyår börjar Sten Heckscher sitt nya jobb, som kammarrättspresident, det vill säga chef för Kammarrätten i Stockholm.

Vad lockar med det nya jobbet?

– Kammarrätten är en överdomstol som i princip ägnar sig åt tvister mellan enskilda och det allmänna. Det är ett spännande område. Jag har under lång tid varit intresserad av konstitutionella frågor och sådant som har med rikets förvaltning att göra.

– I det nya arbetet får jag en självständigare ställning än vad jag har nu. Som chef för en stor förvaltning som polisen är man direkt underställd regeringen och har i princip lydnadsplikt. Det betyder att man ibland får foga sig i saker och ting som man kanske inte tycker är den allra bästa lösningen. Det ligger i jobbet/rollen – är man inte beredd att acceptera det ska man inte ha ett sådant jobb. Nu blir det en högre grad av självständighet, det har jag ingenting emot. Sedan kommer jag säkert att ha en del uppdrag vid sidan om.

Vad kommer du att sakna inom polisen?

– Jag kommer sakna alla möjliga människor, det vet jag. Vad jag därutöver kommer att sakna vet jag inte förrän det har hänt.

– Det känns bra att det blir Stefan Strömberg som tar över. Det kommer att bli bra för polisen. Han kommer säkert göra om en hel del saker, men det är självklart.

Tror du att det kommer ske stora förändringar inom polisen de närmaste tio åren?

– Ordningsmaktens uppgifter har varit desamma i tusen år. Så kommer det säkert vara i tusen år till. Sedan kommer det nog att ske vissa förändringar i polisarbetet. Under min tid har det blivit mer analyserande och eftertänksamt. Den utvecklingen är bra och fortsätter säkert.

– Ett område där jag skulle önska att vi hade gjort mer, men av ekonomiska orsaker inte har kunnat, är fortlöpande vidareutbildning. Vidare går förbättringarna av brottsutredningarna åt helsike för långsamt. Där finns en klar förbättringspotential. Det har jag skrivit till länspolismästarna om.

– På många sätt har vi det bra i den här organisationen – spännande arbetsuppgifter, bra kamratskap, skapliga löner. Det är överhuvudtaget inte så tokigt.

Tidningen Svensk Polis - En tidning från Rikspolisstyrelsen