Så drivs jakten på spioner

Många förknippar spionage med kalla kriget och den ständiga kampen mellan öst och väst för att komma över militära hemligheter. Men man ska inte tro att spionaktiviteterna försvann i och med att blocken upplöstes och murarna raserades, tvärtom.

Under första delen av 1990-talet minskade visserligen spionaget i Sverige men under senare år har det ökat.

– Det bedrivs med extremt stora resurser, sker mycket systematiskt och pågår i princip konstant. Förundersökningar pågår hela tiden, säger Bengt Jansson, chef för Säpos kontraspionage.

Däremot har spionaget ändrat karaktär. Visst förekommer fortfarande militärt spionage, men politiskt, civilt tekniskt-vetenskapligt och ekonomiskt spionage har successivt blivit vanligare. Hundratals miljarder kronor kan ligga i potten när en stat försöker kopiera en annan stats spetsteknologi eller hinna först med ett tekniskt genombrott.

Flyktingspionage förekommer också konstant. Det innebär att icke-demokratiska stater förföljer regimkritiker som flytt till ett annat land för att de inte därifrån ska kunna påverka regimens möjligheter att sitta kvar vid makten.

Kontraspionagets uppgift är att motverka olaglig inhämtning av hemlig information. All utländsk underrättelseinhämtning i Sverige är inte olaglig. Att samla och sammanställa öppen information är lagligt.

Ungefär femton länder har underrättelseofficerare stationerade i Sverige och ett antal länder har officerare som reser in i Sverige för ett visst uppdrag. Några länder deklarerar sina underrättelseofficerare till Säpo och det förekommer att Säpo samarbetar med dem, inte minst när det gäller terrorismbekämpning.

Men det finns också många utländska underrättelseofficerare som arbetar under täckmantel. De försöker komma över hemlig information, ofta genom att rekrytera agenter i Sverige. Underrättelseofficerarna har i regel täckmantlar som diplomater, gästforskare, journalister eller anställda på ett företag.

Under de senaste åren har bara några få spionavslöjanden uppmärksammats i media. Vi har kunnat läsa om Ericssonanställda som lämnat ut uppgifter med koppling till Försvarets kommunikationssystem till en rysk underrättelseofficer, om en rysk gästforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet som försett sin uppdragsgivare med hemliga forskningsresultat och personuppgifter om kolleger samt om en datakonsult vid Saab Microwave Systems som försökt sälja tillbaka hemlig information till sin egen uppdragsgivare.

Enligt Bengt Jansson är det egentligen ett misslyckande när spioner grips och var och en kan läsa om händelsen.

Då har spionaget fortgått så länge att svenska intressen redan kan ha skadats. Kontraspionaget arbetar främst preventivt och därför får vi aldrig läsa i tidningarna om de flesta fallen.

– Vi identifierar ett antal underrättelseofficerare och deras potentiella agenter varje år. Det är mycket vanligare än folk tror. Under 2008 förhindrade vi ett antal försök av främmande makt att värva svenskar som spioner – ett antal som räknas i tiotal, säger Bengt Jansson.

Att lokalisera spionerna är förstås inte det lättaste. Wilhelm Unge, chefsanalytiker och chef för analyssektionen inom Säpos kontraspionage liknar kampen mellan spioner och kontraspioner vid en katt- och råttalek.

– Så länge den främmande underrättelsetjänsten verkar i det dolda kan den åstadkomma stor skada. Men när vi fått ögonen på den är det bara en tidsfråga, då vinner säkerhetstjänsten alltid, säger han.

– Spelreglerna är sådana. Om Säpo går in och visar sin närvaro, drar sig den främmande underrättelseverksamheten undan, fortsätter han.

På så vis slipper båda länderna en prekär diplomatisk situation. Spioneri är alltid djupt känsligt politiskt. Av uppenbara skäl har Säpo och Utrikesdepartementet, UD, ett nära samarbete.

Det är inte ovanligt att en spion har diplomatisk immunitet och därför inte kan åtalas i Sverige. Då kan UD avgöra om personen ska förklaras persona non grata och utvisas. Men ofta förekommer det att den främmande staten hämnas med att utvisa en svensk diplomat, vilket skadar svenska intressen.

Kontraspionaget arbetar utifrån flera olika metoder. En är att ständigt kartlägga och analysera det kända underrättelsehotet. Till exempel bevakar man ambassader, konsulat och statliga medier som representerar länder som av tradition använder sig av oanmälda underrättelseofficerare.

– I princip spionerar alla på alla. Vissa är öppna med det, annat sker i det fördolda. Vårt uppdrag från regeringen är att motverka olovlig underrättelseverksamhet från alla stater, säger Wilhelm Unge.

Säpo träffar också regelbundet regeringen, regeringskansliet och andra myndigheter för att informera om det främmande underrättelsehotet.

En annan metod är omvänd målsökning. Det innebär att kontraspionaget försöker sätta sig in i vilka skyddsvärda intressen och verksamheter som finns i Sverige eller utomlands och vilken information motståndaren vill komma åt. Därefter kontaktar kontraspionaget de personer som sitter inne med informationen för att göra dem medvetna om hotet.

– Det är förvånande hur ofta vi får återkoppling som visar att främmande underrättelseverksamhet pågår. Den trevliga personen som någon träffat fyra-fem gånger är inte alls den han eller hon utger sig för att vara, säger Bengt Jansson.

En tredje metod är traditionella förundersökningar.
Om brott kan bevisas kan fallet drivas i domstol. Alla sådana förundersökningar leds av åklagarkammaren för säkerhetsmål under chefsåklagare Tomas Lindstrands ledning.

– Alla metoderna syftar till att omsätta våra egna kunskaper och underrättelser i för motståndarna kännbara operativa motåtgärder, summerar Bengt Jansson.

Vilka är då motståndarna? De utländska underrättelseofficerarna är akademiker och har några års påbyggnadsutbildning i hur de ska agera dolt i sin tilldelade roll och undvika Säkerhetspolisen. Vanligtvis jobbar de långsiktigt och undviker att ta stora risker.

– Med sådana motståndare ställs stora krav på vår personal, konstaterar Bengt Jansson.

En bra kontraspion bör ha relevant kompetens och utbildning, kunna hantera stora mängder information, vara analytisk och ha förmågan att omsätta den teoretiska informationen till praktisk handling.

En som passar in på den beskrivningen är 35-åriga Magdalena, handläggare på Säpos kontraspionage. Med tanke på hennes arbetsuppgifter kan hon inte vara med på bild eller använda sitt riktiga namn i artikeln.

Magdalena har en magisterexamen i statsvetenskap med inriktning på internationella relationer. Efter att ha gått Säpos aspirantprogram på ett och ett halvt år, sökte hon sig i januari i fjol till kontraspionaget, ett val hon inte ångrar.

– Det är lätt att motivera sig när man vaknar på morgonen med tanke på de motståndare vi har. De är inga svaga personer som råkat halka in på fel bana. De har aktivt valt att ta sig till Sverige för att arbeta med olaglig verksamhet här. Och de har flera års utbildning i att lura oss, säger Magdalena.

Något som överraskat henne är att underrättelseofficerarnas arbete ofta är så långsiktigt.

– De initierar något idag som de inte planerar att skörda frukterna av förrän om tio år. När man förstår att det finns länder som har de resurserna att lägga, inser man också att den egna uppgiften är häftig.

Eftersom kontraspionaget är så hemligt har det också blivit mytomspunnet.

– Det finns en bild av att vi jagar skuggor och spöken men det är människor av kött och blod vi jagar, säger Bengt Jansson.

En annan myt är att det skulle vara en väldigt speciell sorts människor som jobbar där.

– Det ser ut som på vilket kontor som helst i staten. Våra chefer VAB:ar också, konstaterar Wilhelm Unge.

Ytterligare en föreställning är att uppgifterna är så hemliga att var och en mest sitter inlåst på sitt kontor.

– Tvärtom, arbetsklimatet här är väldigt öppet. Jag har aldrig känt mig så välkommen på en arbetsplats. Vi har verkligen ett lagarbete där varje arbetsuppgift och varje persons insats behövs, säger Magdalena.

 Läs artikeln: Polisanställda - en måltavla

Här hittar du mer information: 

På Säpos webbplats finns mer information om kontra-spionaget samt Säpos andra områden.
www.sakerhetspolisen.se

Andra länders säkerhetstjänster har hemsidor, där det framgår vad de arbetar med. Några exempel:

Storbritannien:
www.mi5.gov.uk

Tyskland:
www.verfassungsschutz.de

Nederländerna:
www.aivd.nl

Tidningen Svensk Polis - En tidning från Rikspolisstyrelsen