Fler måste göra mer för de prioriterade områdena

Om stöd för ersättning till kollegor som kränks, hur vi använder de 700 miljonerna som regeringen aviserat och slutligen några förtydligande kring mina kommentarer om arbetet i prioriterade områden i onsdags.

 

Låt mig inleda med ett glädjande besked. Riksdagen gjorde i förra veckan ett tillkännagivande om att poliser inte ska behöva tåla vad som helst i tjänsten. Rent konkret betyder det att riksdagen uppmanar regeringen att utreda vilka lagändringar som krävs för att poliser inte ska behöva stå ut med att bli misshandlade eller spottade på. Jag välkomnar verkligen detta första steg för att ändra hur vi ser på och ersätter kollegor som kränks i arbetet.

Polisfrågorna har en längre tid legat högt på den politiska agendan. Flera partier har aviserat stora satsningar. Det är välkommet och understryker samsynen mellan de partierna och över blockgränsen om behovet av mer resurser för att stärka svensk polisen. Men det är viktigt att komma ihåg att ett utspel är ett löfte som i slutändan måste omsättas i förslag från regeringen eller en majoritet i riksdagen för att sedan bli riksdagens beslut. Tydligare besked kommer i regeringens budgetproposition i mitten av september. Innan vi får formella beslut om resursförstärkningar för de kommande åren är det svårt att sia om takten i tillväxten av organisation, men jag är hoppfull.

För 2017 gäller att regeringen föreslår riksdagen att polisen ska tillföras 700 miljoner. Som ni alla vet har vi sedan början av 2016 anställt fler än 1500 ytterligare civilanställda i ett läge när vi inte hade full finansiell täckning för det. Det var nödvändigt för verksamheten och genomförandet av vårt uppdrag. De 700 miljonerna kommer att täcka kostnaderna som dessa rekryteringar medfört.

I veckan som gick sammanträdde polismyndighetens insynsråd, en viktig instans för att säkra den demokratiska kontrollen. Från det mötet vill jag förmedla två saker, dels att insynsrådet konstaterar att polisens omorganisation nu i stort är genomförd samt att de ger beröm för hur vi hanterat terrorattentatet på Drottninggatan, både operativt och kommunikativt.

I början av mars var jag i Göteborg och gav i samband med det en intervju till Sveriges radio. Budskapet var det samma som jag lämnat flera gånger under det gångna året. Från polisens sida upplever vi att vi står relativt ensamma i de prioriterade stadsdelarna. Det har kommit en hel del reaktioner på det som uppfattades som ett nytt utspel. Jag vet många kommuner satsar mycket resurser i dessa områden. Min poäng är att det inte räcker.

Polisens uppdrag är att svara för de boendes trygghet och säkerhet. Vi ska förebygga, lösa och bekämpa brott. Från polisens sida kommer vi inom kort att presentera en underrättelserapport med en lägesbild av landet och vilka områden som vi ser som utsatta och särskilt utsatta. Den rapporten kommer att följas av ett inriktningsbeslut om hur vi från polisen kommer att prioritera och stärka vår närvaro i de aktuella områdena samt ett antal övriga åtgärder. Vi kan se att antalet särskilt utsatta områden ökar men det beror på att vår kunskap och förmåga att bedöma läget har förbättrats och fördjupats.

Det är genom samverkan som vi åstadkommer varaktig förändring. Insatserna måste bygga på gemensamma problembilder och gemensamma prioriteringar. Polisen gör delar av detta genom vårt arbete genom samverkansavtalen med kommunerna. Men fler måste engageras, hela samhället måste mobiliseras om utvecklingen ska vändas. Det är därför jag vill att polisen tillsammans med kommuner, andra myndigheter, närings- och föreningsliv sluter upp i ett gemensamt långsiktigt arbete. Det är som samhället Sverige vi måste komma till rätta med de bakomliggande orsakerna till den utsatthet och problem som vi ser. De viktigaste är arbete, utbildning och bostäder. Min slutsats är att fler behöver göra mer och tillsammans.