Jag tycker också poliser är underbetalda

Rikspolischef Dan Eliasson svarar de poliser som har skickat brev till honom om läget inom polisen just nu.

 

Ni känner en stor stolthet över ert yrkesval och det arbete ni utför tillsammans med era arbetskamrater. Samtidigt upplever många av er ett pressat läge med en hög arbetsbelastning, svår arbetsmiljö och en löneutveckling som inte har motsvarat era förväntningar.

Ungefär så sammanfattar jag de brev som mer än tvåtusen poliser och deras anhöriga har skickat till mig de senaste dagarna.

Jag har läst några hundra av dessa brev. De breven och de rapporter jag har fått från de som har försökt läsa resten av breven vittnar om något värdefullt. Poliser har ett starkt engagemang för sitt uppdrag och känner en stor vilja att göra skillnad. Det är någonting vi alla tillsammans ska bygga vidare på, utan att förminska det missnöje som finns.

En stor källa till missnöjet i delar av organisationen är en besvikelse över den löneutveckling som poliser har haft under ganska många år. Jag förstår att många känner så. Även om cirka sex av tio poliser har över 30 000 kronor i månaden, tycker jag att många poliser tjänar för lite. Det gäller framför allt de som arbetar i yttre tjänst i brottsutsatta områden.

Många verkar dock inte riktigt ha förstått alla faktorer som har bidragit till att skapa dagens löneläge och arbetstidsvillkor. En tung faktor är den mycket fördelaktiga pensionslösning som togs fram för några år sedan. Pensionsavtalet innebar att alla poliser fick avstå delar av sin löneökning och acceptera en något längre arbetstid. Det var ett avtal som slöts i enighet mellan Polisförbundet och arbetsgivarsidan. Så här i efterhand kan jag tycka att priset för detta avtal blev för högt. Många unga poliser skulle istället vara mer betjänta av att få bättre löneökningar här och nu.

Lönerna för er som har skrivit alla brev är resultatet av de kollektivavtal som slutits i den gamla myndighetsstrukturen. Den nya Polismyndigheten har ännu inte hunnit sätta sitt avtryck i lönebildningen. Att höja lönerna har därför varit ett centralt ingångsvärde för oss i polisledningen när vi påbörjade denna avtalsförhandling. Vi vill uppvärdera polisyrket lönemässigt. Här är vi i sak överens med Polisförbundet.

Det som diskussionen nu handlar om är formerna för denna uppvärdering och i vilken takt vår ekonomi orkar med nya lönesatsningar. Här har vi i ledningen en tydlig inriktning. För att bli en mer modern arbetsgivare måste vi tillåta en större lönespridning. Det måste finnas utrymme för att premiera de som tar ett större ansvar, som anstränger sig mer eller som tar fler initiativ för att utveckla verksamheten.
 
Det är bakgrunden till att vi, i likhet med andra statliga arbetsgivare, i större uträckning vill tillämpa individuell lönesättning och lönesättande samtal. Det är den modell som ger störst utrymme för att premiera goda arbetsinsatser. Den modell som Polisförbundet har drivit med lägstanivågarantier hade tagit så mycket av löneökningsutrymmet att det knappt funnits något kvar att fördela till övriga.

Nu kunde vi inte hitta en lösning tillsammans med Polisförbundet för att genomföra lönesättande samtal. Istället enades vi om en så kallad traditionell förhandling. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram att inga nya löner är satta ännu. Arbetsgivarens inriktning i den fortsatta förhandlingen står dock fast. Lönesättningen ska stödja reformens grundtanke med fler poliser i yttre tjänst i lokalpolisområden. De som arbetar nära medborgarna i lokalpolisområden och gör goda arbetsinsatser ska få en större del av lönekakan. Jag tycker därför alla bör vänta och se vad detta ger för utfall innan ni drar alltför långtgående slutsatser. Det tål att upprepas. Inga löner är ännu satta.

Vissa av er som skrivit breven till mig lyfter också fram kritik mot omorganisationen och hur den genomförs. Här måste vi påminna oss om att en enig riksdag har gett oss i uppdrag att genomföra omorganisationen. Arbetet har förberetts länge, varav i cirka två år av genomförandekommittén. Tusentals polisanställda har deltagit på olika sätt i förberedelse- och förankringsarbetet.

Trots det är de reaktioner vi nu ser väntade. Hur mycket vi än förbereder och förankrar får omorganisationen konsekvenser för många medarbetare. Vissa är oroliga och tycker allt går för fort. Andra applåderar det som sker och tycker takten är för långsam. Det är mitt och alla andra chefers ansvar att hantera oron inför framtiden som vissa känner och tillsammans hitta en väg framåt.

Vi måste också inse att vi efter ett tag når en slutpunkt i många frågor. Ibland måste någon sätta ned foten och fatta ett beslut. Det är arbetsgivarens roll. Annars tappar vi tempot i hela omorganisationen. Ett högt tempo i genomförandet är också viktigt i stora omorganisationer visar erfarenheter från andra organisationer.

Samtidigt är insyn och dialog mycket viktigt för komma vidare i genomförandearbetet. Därför har jag och ledningen bjudit in Polisförbundets ledning för överläggningar om löner och det fortsatta genomförandet av omorganisationen. Diskussioner ska också föras med de andra arbetstagarorganisationerna. Vi i polisledningen är övertygade om att diskussion och dialog gynnar alla parter bäst.

Tack för viktiga synpunkter och medskick i era brev!

Med vänliga hälsningar
Dan Eliasson, rikspolischef