"Det är han" - Svensk Polis - En tidning från Polismyndigheten - www.svenskpolis.se

"Det är han"

Efter attentatet på Drottninggatan satt Sara Mårtensson i en storm av telefonsamtal. Två av dem ledde till att gärningsmannen kunde gripas – tack vare att hon lade ihop ett och ett.

Det hade precis varit utsättning på regionledningscentralen, RLC, i Stockholm när befälet meddelade: ”En lastbil har kört in i folk på Drottninggatan!”.

Två dagar tidigare hade de övat på just ett sådant scenario, hur man ska tänka strategiskt och vilka resurser som ska skickas, och larmoperatören

Sara Mårtensson kände sig samlad: ”Nu gäller det att fokusera”.

Med sig hade hon två elever som gjorde praktik och som inte fick jobba själva utan bara sitta med och lyssna. Ryktet gick om att det hade skjutits på flera platser i Stockholms innerstad samtidigt som jakten på gärningsmannen pågick.

Det skapades flera talgrupper på polisradion som leddes av varsin RLC-operatör och Sara Mårtensson fick uppgiften att leda dem som skulle jaga gärningsmannen som hade flytt efter att lastbilen kraschat in i Åhlénshuset på Drottninggatan.

Då krånglade hennes dator. Det är något som händer ibland men nu fanns det ingen tid att felsöka och starta om så hon fick direkt en ny uppgift: att ta emot larmsamtal från allmänheten istället. Människor som skrek på hjälp, som gömde sig i butiker och gråtande frågade om deras barn levde.

– Det var som ett undantagstillstånd, säger Sara Mårtensson.

Hon kände ändå att det var i kontakten med allmänheten som hon kunde göra bäst nytta. Sara Mårtensson är van vid att göra snabba bedömningar. I vanliga fall är hon noga med att lägga tid och empati även på de som inte hade behövt ringa 112, men nu var det bråttom och telefonkön lyste rött av alla inkommande nödsamtal.

Operatörerna fick beta av i rask takt: ”Du var nära lastbilen? Såg du vart gärningsmannen tog vägen? Är du oskadd? Bra, håll dig borta från folksamlingar. Hej då.”

– Man blir tvungen att avsluta om inringaren inte har några nya uppgifter.
Nästa samtal kan vara det som är avgörande.

Det sägs att krigets första offer är sanningen och många av de uppgifter, rykten och iakttagelser som fortsatte att strömma in visade sig sedan inte stämma. Sara Mårtensson och hennes kolleger satt i en tsunami av samtal i timme efter timme, samtidigt som de försökte bilda sig en uppfattning om läget. En lägesbild som ändrades konstant.

Strax före 18.00 hade polisen en presskonferens där man visade upp en bild på den misstänkte gärningsmannen. Med ens strömmande ännu fler samtal in från folk som trodde de hade sett honom nyss i skogen, eller i Nacka för två månader sedan.

– I ett sådant läge får man bara gå på rimlighet och magkänsla. Allt kan hända, säger Sara Mårtensson.

På hennes skrivbord täckte nedklottrade gula post it-lappar snart hela ytan. Vissa uppgifter fick helt enkelt skrivas in senare, nu gällde det att prioritera.

Klockan 18.46 fick Sara Mårtensson ett samtal från Arlanda Express om att de haft en passagerare som betett sig underligt. Mannen hade dessutom inte betalat för sig.

– I vanliga fall är det inte säkert att vi hade reagerat på ett sådant tips, men beskrivningen var detaljerad och passade även in tidsmässigt så jakten på gärningsmannen styrdes direkt mot Arlanda flygplats.

Och så fanns det en detalj som Sara Mårtensson lade på minnet: den misstänkte mannen hade jackan knuten runt midjan, till skillnad från hur han bar den på bilden som visades upp på presskonferensen.

I efterhand, funderar Sara Mårtensson, är det lätt att säga att man var säker. Men när man sitter där och ska göra sekundsnabba bedömningar är det inte lika enkelt. Något gjorde ändå att Arlandatipset kändes rätt.

Klockan 19.18 fick Sara Mårtensson ett annat tips från en tjej som samtidigt pratade med sin pojkvän i telefon. Han stod på en bensinmack i Märsta och tyckte sig känna igen den misstänkte mannen.

”Okej, kan han beskriva honom?”

Pojkvännen hade inte polisens bild framför sig vilket gjorde hans uppgifter än mer trovärdiga.

”Hur ser jackan ut?” frågade Sara Mårtensson.

Till svar fick hon exakt samma beskrivning som från Arlanda Express. Jackan var knuten runt midjan. Då tog Sara Mårtensson kontakt med staben,

”Jag har fått ett tips som vi borde kolla upp. Jag tror det är han!”

Men Sara Mårtensson fick stå på sig.

Så här står det i polisens egen utvärdering av insatsen på Drottningatan:

”Inflödet av tips om att personen på bilden hade siktats var mycket stort. När RLC förde tipset om mannen i Märsta vidare till staben prioriterades det därför inte. Vid staben gjordes bedömningen att den resurs som av polisinsatschefen avdelats för att genomföra ett gripande inte var tillgänglig.Till slut togs ett beslut på RLC om att beordra en patrull som inte ingick i den särskilda händelsen till Märsta.”

Samtidigt peppade Sara Mårtensson pojkvännen att fortsätta ha koll på den misstänkte mannen.

”Jag kan inte följa efter honom!” sa han.

”Jo! Du har ringt oss om en misstänkt terrorist!”

– Jag såg ingen omedelbar fara för honom och min känsla var att nu gör vi vad som helst för att få tag på gärningsmannen, säger Sara Mårtensson.

Pojkvännen satte sig i en bil och började krypköra efter den misstänkte, med löfte om att patrullen skulle ta kontakt så fort de närmade sig.

När Sara Mårtensson var förvissad om att någon hade tagit hand om tipset, passade hon på att gå iväg och äta. På väg ut sade hon till sitt befäl att ”Det är han! Det är han i Märsta!”

När hon kom tillbaka tittade en av Saras två elever upp på henne och sade: ”Han är gripen, Sara.”

I efterhand har hennes kolleger klappat henne på axeln:

”Fan Sara! Fattar du hur stort det här är!”

Själv tycker hon inte att det var något avancerat detektivarbete hon utförde.

– Men det var bara jag som visste hur han hade jackan.