Yaras sista hälsning

Andrapriset i årets novelltävling går till Andreas Glingfors: Åttaåriga Yaras föräldrar skickade henne från krigets Gaza till tryggheten i Sverige. Där blev hon ihjälslagen – av sina egna släktingar.

Yara-rundan är nästan tio kilometer lång. För att den slavdrivande pulsklockan ska slå över till de, för amatörlöparen, magiska siffrorna 10.0 behöver man straffa kroppen med några extra backar innan man når hemmets lugna vrå igen.

Yara-rundan slingrar sig mestadels fram i en lätt kuperad landsvägs-miljö. Den har många ansikten beroende på årstid, tempo och dagsform. Jag kan inte räkna alla gånger som ärendet gjort sig påmint under rundan i form av minnen, men även fantasier.

Utanför lägenhetsdörren i trapphuset står vi och hör skriken inifrån. Skriken vittnar inte om ett spädbarn som behöver få något av de mest basala behoven tillfredställda. Det här är skrik av smärta, rädsla och otrygghet. Kollegan har redan konstaterat att dörren är låst. Maktlösheten, frustrationen och ilskan över att inte kunna hjälpa direkt sköljer över oss båda.
Ytterligare en stund till döljs hemligheten bakom den vanliga, kastanjebruna, lite trötta lägenhetsdörren.

När brytverktyget fyllt sitt syfte med kollegans frenetiska hamrande och dörren gett vika och motvilligt tvingats bjuda in oss, ser jag dem i vardagsrummet.

Lägenheten skiftar fläckvis i olika röda nyanser på de smutsvita väggarna och över de slitna linoleumgolven. Kvinnan slår med en brödkavel mot den hjälplösa, för oss ännu namnlösa flickan som ligger på golvet. Hon är åtta år gammal och heter Yara. Vi har aldrig träffats tidigare.

Ursinnig vrede i kvinnans rörelse med kaveln men samtidigt har hon ett obehagligt, frånvarande ansiktsuttryck. Kvinnan har fullständigt satt sitt ansvar och sin skyldighet åt sidan. Brödkaveln träffar flickan, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Det är en kraftig smäll. Jag hinner reflektera över att flickan inte skriker av det slaget trots att hon ännu är vid medvetande. Jag springer rakt igenom hallen, in i det sparsamt möblerade vardagsrummet.

Kvinnan har åter höjt brödkaveln över sitt huvud.

Brödkaveln. Ett köksredskap som kopplas till något positivt och som kan få det att vattnas i munnen vid tanke på slutresultatet. Brödkaveln som man med lätthet arbetar ut en deg med, innan degen väljer att lite obstinat dra ihop sig något, som för att få sista ordet. Att en brödkavel skulle bli en symbol för våld hos mig.

Jag hinner komma emellan kvinnan och flickan med min kropp. Den höjda kaveln tappar snabbt höjd då kvinnan svingar den en sista gång. Slaget träffar mig i nacken ner över ryggen då jag kastar mig över kvinnan för att avbryta det brutala våldet. Det blir helt tyst. Ljudet som bryter tystnaden kommer från flickan, ”tack Andreas”.

Rättsprocessen gör sitt med kvinnan. Flickan får vård och den hjälp hon behöver för ett framtida lyckligt och tryggt liv.  

Wow! Slutet gott allting gott... Om inte Yara-rundan efter sina fem första kilometer hade passerat en kyrkogård.

Vi fick larmet efter klockan 22 den 30 april 2014, befarat hjärtstopp. En adress precis utanför centrala Karlskrona. Vi som precis skulle kliva ur bilen i garaget och ta matuppehåll för att äta lyxig valborgsmiddag som vi hämtat på den privata restaurangen ”mymothersfood”. Kycklinggryta med fetaost, oliver, salamikorv, soltorkade tomater, vitlök, paprika och champinjoner. En gastronomisk smakbomb som aldrig sviker. Dock har en sådan rätt inte en chans att lägga sig bekvämt tillrätta under en skyddsväst.

Vi hade precis varit på ett relationsärende där en berusad man hotat sin sambo inför deras två små barn. När vi lämnade den adressen konstaterade vi ”fy fan hur vissa barn har det”. Därefter garaget och den väntande maten.
Framkörningstiden var kortare än två minuter. Vi låg äntligen rätt på ett jobb.

Vi svängde in på adressen. En ambulansman kom gående emot oss och jag klev ur för att möta upp honom. Han fick inte fram ett ord. Till slut sa han bara ”ni får följa efter”. Det knöt sig i magen. Vad hade egentligen hänt?
När vi parkerat polisbilen vid akutintaget hann vi kliva in i garaget innan porten gick ner bakom ambulansen. Ambulansmannen öppnade bakluckan på ambulansen och skakade på huvudet.

”- Hej, Andreas heter jag och jag är polis. Vi ska hjälpa dig”, hade jag sagt om barnet hade levt. Det är den enda gången under mina 13 år som polis som jag känt ”ta bort mig härifrån, jag vill inte vara med”.  

Sjukvårdspersonal grät, alla var chockade av händelsen och synen av flickan. Jobbet måste göras heter det. Men hur går det till?

Det lilla jag minns av hur flickan såg ut då, var hennes lilla högra axel. Den var blå till färgen och jag uppfattade att den satt fast i den späda kroppen tack vare att skinnet var intakt runt om. Jag såg hela flickan men minns inte de bilderna, märkligt hur hjärnan fungerar men samtidigt tacksamt.

Jag förstår inte hur jag lyckades genomföra mina arbetsuppgifter den natten. Jag vet inte hur jag och min kollega mäktade med att köra flickan, nerbäddad i liksäck, till kylrummet. En ordningsvakt visade vägen genom labyrinten i kulvertarna.

Jag minns att vi pratade om det innan, att andra kunde transportera flickan då flera kollegor var där. Men det kändes viktigt för oss på något sätt, att få avsluta jobbet vi påbörjat. Nämligen att ge flickan frid och se till att hon blev trygg för natten. Jag minns att kollegans och min blick möttes i hissen där vi stod med en ihjälslagen åttaårig flicka mellan oss. Inget minspel, inga ord, inga rörelser, bara två tomma blickar som möttes.

I kylrummet låg det flera kroppar. Jag var inte mentalt förberedd. Jag hade en bild av ett tomt kylrum med några elakt starka armaturer i taket där något defekt lysrör blinkade, som hos en snarstucken obducent på film.

Jag sänkte blicken och tittade ner mot säcken jag hade framför mig. Det kändes tryggare just då även om döden aldrig skrämt mig. När vi hade fått in britsen med flickan i kylrummet släppte jag genast taget om det kromade handtaget som hade samma temperatur som resten av min kropp. Drog min hand lätt över plasten vid huvudändan och lämnade rummet. Måste ut, ut, ut. Måste få luft!

Åter mot stationen. Försökte äta en vedervärdig, fullständigt smaklös kycklinggryta. När jag kom hem den morgonen bar inte mina ben mig längre.

När jag springer Yara-rundan ser jag henne där ibland. Hon springer på muren med sitt långa svarta hår uppsatt i två tofsar med lila hårband. De mörka ögonen tindrar ikapp med leendet från ett av de där fotona jag sett på henne i pressen.

Tankarna på Yara och bilden av henne gör mig varken rädd eller ledsen. Däremot eftertänksam och fast besluten om att jag vill vara med och påverka vårt samhälle till att det aldrig händer igen, aldrig!

Jag pratar ofta om Yara idag. Flera gånger varje termin nämner jag henne i mitt brottsförebyggande arbete. Jag har Yara som ett viktigt budskap för att vi alla måste ställa oss framför spegeln och rannsaka oss själva emellanåt. Känna efter om vi mäktar med att axla ansvaret vi alla tagit på oss, vi som arbetar med barn och ungdomar.

Yara är på så sätt en viktig person än idag. Yara-rundan är viktig. Tack Yara.  

Juryns motivering:
Aldrig kommer vi så nära det omskrivna fallet Yara som nu. Känslan är rent fysisk, man vill hoppa in i texten och slita bort brödkaveln. Och man känner med poliserna i vars jobb det ingår att möta utsatta barn. Texten griper tag och ramas in av hur skribenten bearbetar minnet.