"Idag kommer jag döda eller dö" - Svensk Polis - En tidning från Polismyndigheten - www.svenskpolis.se

"Idag kommer jag döda eller dö"

Sjunde april ifjol. En lastbil kraschade i in Åhléns. På radion kom uppgifter om att det sköts inne i varuhuset. Då bestämde sig sex poliser att gå rakt in i jakten på terroristen – eller terroristerna. För första gången berättar de sin historia.

Utsättningen på stationen på Norrmalm i Stockholm denna fredagseftermiddag den 7 april 2017 höll precis på att avrundas med småprat och skämt, när larmet kom.

Med ens blev det alldeles tyst runt det avlånga bordet när alla poliser samtidigt började lyssna på anropet i sina hörsnäckor. I början var uppgifterna knapphändiga, det talades om en lastbil som hade kört på människor på Drottninggatan, Sveriges mest folktäta shoppingstråk, och ingen i rummet visste vad det handlade om.

Var det en olycka? En bilförare som blivit hastigt sjuk? En smitning, eller något ännu värre? ”Tänk terror!” ropade polisen Malin Lindström när alla reste sig upp och började springa mot sina bilar. I huvudet hade hon bilderna från lastbilsattacken i Nice året innan, då 86 människor dödades och över 300 skadades, och förstod vilken skada ett sådant dåd kan göra.

Nere i garaget var redan poliserna Artur Skowronski och hans kollega Maja, på väg till ett bevakningsuppdrag. Ett rutinmässigt ärende utanför en ambassad. När de satt i bilen färdiga att åka, såg de hur kolleger vällde in i garaget från utsättningsrummet. Inte ens på prio 1-larm åker alla samtidigt så Artur förstod att detta måste vara något alldeles extra. Han körde ut ur garaget och ställde sig på gatan precis utanför. På radion hörde han ordern ropas ut: ”Skicka allt ni har!” En order han aldrig hört förut.

Några minuter senare badade gatan utanför i blåljus när en karavan av polisbilar rullade ut från garaget. Det var först flera timmar senare som polisen Ida Nilsson kom på att hon inte tagit med väskan med personlig förstärkningsutrustning. Nu handlade det om sekunder.

Samtidigt satt polisen Andreas Hansson ett par kilometer bort i stadsdelen Södermalm och avrapporterade det ärende som han trodde skulle bli det sista för dagen, ett ringa narkotikabrott. Han gick in i datasystemet Webstorm och reagerade direkt efter att bara ha läst några korta rader om Drottninggatan. ”Det här är inte bra.”

Ärendet höll fortfarande på och så brukar det inte vara vid vanliga trafikolyckor. En krypande känsla bredde ut sig inom Andreas. ”Det här får vi nog åka på”. Det blev ingen överlämning till kvällsturen, på radion ropade de:

”Skicka allt ni har!”

Andreas och tre kolleger började köra mot Centralbron men eftersom de inte visste om lastbilen på Drottninggatan fortfarande rullade, utbytte de bara några korta ord med varandra om vilken väg de skulle ta för att genskjuta den. Annars var det tyst i polisbussen.

Via radion fick de höra att insatsledaren Johan Barvaeus hade inlett en förundersökning om terroristbrott. Andreas satt och tänkte på något som han hade fått lära sig i polisens utbildning kring pågående dödligt våld – att det dör en person var tjugonde sekund. Att det är bråttom. Andreas förberedde sig mentalt:

”När vi ser lastbilen får vi skjuta mot den så mycket som möjligt”. Allt för att få stopp på den.

Från andra hållet av stan kom Ida och hela kvällsturen från Norrmalm i full fart mot samma mål. Hennes kollega körde så Ida Nilsson satt och spanade ut efter en lastbil som stämde in på det signalement som kom över radion.

Överallt såg hon stora fordon köra förbi på de hektiska gatorna i Stockholms innerstad. ”Är det den? Den där? Eller den?” Samtidigt lyssnade hon på radion där nya uppgifter kom hela tiden.

I korsningen Kungsgatan/Drottninggatan stannade de och hoppade ur.

Vid ett övergångsställe låg en person och fick första hjälpen och Ida fick en mental käftsmäll: ”Shit! Det här är på riktigt!” Hon scannade omgivningen, såg ytterligare två skadade men eftersom de redan hade människor omkring sig, tog hon och hennes kollega ett snabbt beslut.

Att gå emot den mänskliga instinkten att hjälpa till och istället göra som de hade lärt sig att man ska under ett pågående attentat: springa rakt mot faran och bekämpa den till varje pris. Leta upp gärningsmannen eller gärningsmännen, ännu var det oklart, och stoppa honom. Innan han hann skada och mörda fler. Ida började springa mot Åhléns.

Vid Tegnérgatan, längre norrut, svängde Artur och Maja in med bilen. Här uppifrån ser man hur Drottninggatan brer ut sig som en lång matta nedanför och de blickade ut över förödelsen. Såg paniken lysa i människors ögon samtidigt som de pekade ner mot varuhuset.

Längst ner på Drottninggatan där Åhléns ligger steg en rökpelare upp mot himlen. Inom Artur var det alldeles tydligt och klart. Som militär hade han sett krigsscener förut i länder som Afghanistan och han visste precis vad han skulle göra. Han skulle fram till den som orsakat allt det här. Han skulle ta honom, oavsett om gärningsmannen bar tyngre vapen, eller en bombväst. Artur, och många andra inom svensk polis, hade ju gått och väntat på detta.

Han mindes de dåd som drabbat vår omvärld. Att förhindra eller stoppa terrorattentat och ytterst skydda demokratin är den största uppgiften som polis, kände han. Nu var det dags. Artur vände sig till Maja och sade: ”Vi måste dit!”

Tre kvarter längre ner tyckte Andreas att de körde i sirap. Så mycket folk, så smala gator, så mycket trängsel. Och så klockan som tickade, vid den här typen av attentat kan varje minut vara skillnaden mellan liv och död. Så äntligen kunde de stanna precis utanför Åhléns i ett hav av chockade, rädda eller nyfikna människor som filmade förödelsen med sina mobiler.

När Andreas fick syn på lastbilen som hade kört in i varuhuset kände han ändå en viss lättnad. Den stod stilla i alla fall. Han sprang fram till det rykande fordonet för att leta efter gärningsmannen medan det pratades i hörsnäckan konstant.

Halvvägs fram smällde det plötsligt till, som ett pistolskott, och han retirerade och tog skydd bakom en betongpelare vid affären Ur & Penn. Där blev han blockerad av ett byggstaket och började flytta på det för att få fri väg. Ifall hotet skulle komma mot honom.

Ida sprang genom en krigszon. Drottninggatan, Stockholms pulsåder som hon kände så väl. Så många gånger hade hon strosat gatan fram soliga dagar tillsammans med familjen, och sena kvällar med kompisar. Shoppat, fikat, suttit på uteserveringar. Nu hade pulsådern spruckit. Nu var här blod, död, omkullvälta blomkrukor och ett betonglejon som kastats iväg. På marken låg en hund med inälvorna ute på asfalten. Kopplet satt kvar runt halsen.

Ändå var Ida inte rädd, det var som att sinnena skärmades av. Det enda hon hörde var radion. Det enda hon kände var att hon måste ta sig till Åhléns, nu. Och så vilade hon i vissheten att alla kolleger, poliser hon kände och inte kände, just nu också hade ryckt ut från alla håll och jobbade mot samma mål.

”Flytta er! Försvinn härifrån! Det är farligt!” Polisen Robert Löfving hade åkt från stationen på Norrmalm tillsammans med Malin Lindström och sedan börjat springa ner för Drottninggatan. Han vrålade så högt han kunde åt människor att ta skydd.

Terrordåd kommer ofta i flera vågor och han var övertygad om att det skulle komma en ny våg, en ny lastbil. Kanske var det chocken, kanske var alltihop för stort att ta in, för många människor stod kvar så Robert fick handgripligen ta tag i dem och knuffa bort dem.

Sekunderna innan hade han hoppat ur bilen, kommit på att polisradion fortfarande stod på, vänt tillbaka och stängt av den. I efterhand skulle han förundras över hur invand man kan vara som människa – inte spelade radion någon roll där och då. Sedan började han och Malin springa mot Åhléns där lastbilen kraschat och där de var övertygade om att terroristen skulle vara. De sprang förbi desperata människor som sökte deras blick och skrek på hjälp.

Robert hoppade över ett avslitet ben. Malin såg en människa släpa en annan gatan fram. Hela tiden var de beredda på nya attacker från någon sidogata, som Bryggargatan där en självmordsbombare slog till 2010. Malin hann tänka att nu gjorde de tvärtemot den bastaktik som de utbildats i där man lär sig att passera olika utrymmen på ett säkert sätt.

Nu sprang de bara rakt fram, med dragna vapen. På radion hörde de att det fanns 15-20 allvarligt skadade eller döda och att prio ett var att avbryta pågående dödligt våld.

Robert och Malin visste inte var övertygelsen kom ifrån utan den fanns bara där. Detta skulle de vinna. Springandes bredvid varandra lovade de att hålla ihop, vad som än hände. Som varandras livförsäkring.

Artur och Maja körde närmare Åhléns medan människor bankade på polisbilen för att få dem att stanna. Artur satte på sirenerna och styrde målmedvetet mot varuhusets entré som vetter mot Klarabergsgatan. Som instruktör uppmanar han alltid poliser att ta den där extra minuten för att dra på sig tungvästen. Istället hoppade de ut och Artur skrek åt Maja:

”Är du okej? Håll dig nära mig! Nu kör vi!” De slet av sig båtmössorna för att inte underlätta för mördaren att sikta och skjuta dem i huvudet. Det sista Artur hörde på radion precis innan de gick in, var ”eliminera gärningsmannen”. En order han heller aldrig hade hört förut.

Det var inget skott. Kanske var det ett däck på lastbilen som exploderade, tänkte Andreas där han stod bakom betongpelaren mittemot Åhléns, så han rörde sig fram mot varuhuset igen.

”Backa! Gå härifrån! Det kan vara en bomb!” Ida, som också kommit fram till lastbilen, skrek åt de människor som fortfarande var kvar. Samtidigt tänkte hon ”smäller bilen, är jag körd”. Som ett torrt konstaterande.

När Andreas och Ida möttes utanför Åhléns huvudentré behövde de inte säga så mycket till varandra, trots att de aldrig setts förut. Det var underförstått: Det stora varuhuset måste sökas igenom. Gärningsmannen hade setts springa från lastbilen och nu visste ingen var han fanns. Gömde han sig inne på Åhléns? Fanns där fler gärningsmän? Var varuhuset försåts-
minerat? På radion kom det uppgifter om att det sköts på flera platser i innerstan: Fridhemsplan, Hötorget. Och inne på plan fyra i varuhuset framför dem.

Där och då tog sex poliser beslutet att bilda patruller och gå in: Andreas och Ida, Robert och Malin, Artur och Maja. ”Idag kommer jag döda, eller dö”, tänkte Robert.

Precis som Ida kände sig Andreas inte rädd för sin egen skull, de känslorna kom senare. Hans skräck var att inte lyckas stoppa gärningsmannen så att fler hann dö. En ännu större skräck var att råka skada någon oskyldig,

Andreas mindes en tragisk händelse 2005 när brittisk polis sköt ihjäl en man i tunnelbanan, som inte var någon terrorist utan elektrikern Jean Charles de Menezes. Jean Charles bar en tjock jacka en varm sommardag. Det blev hans död. ”Kan man leva med sig själv efter något sådant?” tänkte Andreas.

Åhléns entré var tjock av rök som vällde ut från lastbilen som hade rammat sminkavdelningen intill. Vatten sprutade från sprinklersystemet i taket och en automatisk röst upprepade ”Varning! Lämna varuhuset. Använd inte hissarna” ömsom på svenska, ömsom på engelska. Andreas och Ida gick in med dragna vapen. Varuhuset såg helt tomt ut, inga människor var kvar. Andreas tänkte att lokalen var så stor att den skulle få vilken instruktör som helst att börja gråta. ”Det här kommer ta flera timmar”.

De var sex poliser, lika många som i vanliga fall krävs för att söka igenom en liten lägenhet.

Röken gjorde det svårt att andas och var så tjock att det knappt gick att se handen framför sig – och nästan omöjligt att avgöra vem som var vän och fiende. Från andra hållet tog sig Artur och Maja fram genom skoavdelningen som låg i förödelse.

Från rulltrappan såg Artur hur de sista kunderna flydde ner, och genom de stora glasrutorna såg han hur en person släpades längs trottoaren utanför av tre andra. Gatan färgades röd av långa blodspår. Via radion fick Artur höra att lastbilen utanför kunde explodera, så han ställde en fråga tillbaka: ”Ska vi fortsätta?” Svaret från operatören löd: ”Det beslutet kan inte jag ta.” Artur och Maja fortsatte.

I andra änden av varuhuset stod Robert och Malin vid huvudentrén och peppade varandra: ”Detta ska vi vinna, inte terroristen”. Sedan gick de in. Planen var att lyssna efter skott och gå mot dem, men eftersom det var tyst så när som på brandlarmet visste de inte åt vilket håll de skulle gå.

Det var som att jaga ett spöke. Robert kunde knappt se siktet på sitt tjänstevapen och riktade det till höger om ingången mot det hörn som han trodde att lastbilshytten fanns. En brandman med värmekamera som ville undersöka lastbilen som hade börjat brinna, tog rygg på Robert. Robert vände sig om till honom och sa ”om jag svimmar av röken, får du bära mig ut”.

När Robert och Malin konstaterat att det inte fanns någon kvar i lastbilen, började de kliva genom vattenpölar och ta sig längre in i den rökiga lokalen. Malin visste att en annan patrull redan hade gått in och tog av och på sig båtmössan flera gånger. Just nu var den ett tveeggat svärd – mössan var en signal åt kollegerna att känna igen och inte skjuta henne, men också en träffyta som underlättade för en terrorist.

Då upptäckte Robert och Malin att de gick rakt mot Artur och Maja och var på väg att mötas. Vilket de också gjorde, när det var 20 meter kvar. Det första Artur såg genom dimmorna var just Malins polismärke. Inom Robert for känslan: ”Jag vill inte skjuta en kollega!” Då samlades de tre patrullerna vid rulltrappan för att lägga upp genomsöket mer strukturerat.

Rulltrapporna på varje våning skulle sedan bli deras samlingsplats i takt med att de sökte sig högre och högre upp, våning för våning. Taktiken att gå rakt fram var nödvändig, men riskfylld. En gärningsman kunde ligga och trycka bakom en kassa eller hoppa fram ur ett provrum – Ida hade pistolen riktad rakt fram varje gång hon drog undan ett skynke. I röken skymtade hon människor som visade sig vara skyltdockor.

Varje gång poliserna tog rulltrappan upp var de medvetna om att de var utsatta, någon skulle kunna stå beredd att skjuta där uppe. Därför försökte poliserna hålla ett lagom avstånd mellan sig, 10 till 15 meter, för att inte bli en sitting duck, ett enkelt mål. ”Bättre då att en av oss blir skjuten först”, resonerade Andreas med sig själv.

Ida var på helspänn i över en timme där hon tog sig fram bland all bråte. Hela tiden pratade poliserna på sin egen talgrupp: ”Försiktigt! Där är en väska. Håll koll åt höger.” I början var Ida mest inställd på att möta ett hot som kunde finnas bakom varje hörn men i takt med att tiden gick var det offer hon trodde sig möta.

Trots att Ida aldrig hade träffat Andreas tidigare kände hon sig samspelt med honom. De visste vad de skulle göra och att de vaktade varandras liv. Efter en halvtimme slog det henne att hon inte visste vem han var. ”Vad heter du?” frågade Ida och tittade upp mot honom en kort stund. ”Andreas”, svarade han.

Plötsligt stack fem, sex pistoler fram genom röken, rakt mot Artur. ”Polis!” skrek han och pistolerna sänktes. Han befann sig nu vid en tredje ingång till varuhuset på entréplanet, den vid Mäster Samuelsgatan, där helt andra poliser höll dörren.

Artur och Maja backade in i Åhléns igen och fortsatte söka. Ju längre tiden gick, desto mer insåg de att det inte hade skjutits i byggnaden. Däremot kom det nya uppgifter om att det sköts på andra ställen i stan och att det var en knivman på Sveavägen. ”Fan! Vi är på fel plats!” tänkte Artur.

Samtidigt hade han en uppgift att slutföra. Vid det här laget rev soten i lungorna och han hostade ideligen. Huvudet bultade av brandlarmet som fortsatte tjuta och av den automatiska rösten som uppmanade alla att gå ut. Igen och igen och igen.

När de sex poliserna som gjorde genomsöket gick in hade de fått en egen insatsgrupp på radion. Å ena sidan underlättade det arbetet, å andra sidan blev det svårt att få en helhetsbild. Medan de sökte sig fram och letade efter både fler gärningsmän och fler offer, fortsatte deras kolleger arbeta
i kaoset utanför.

Gruppen inne i Åhléns fick veta att helikoptern var i luften och att det inte fanns någon på taket iallafall. I efterhand har både Ida och Andreas reflekterat över att de inte kände någon lukt, trots att röken från lastbilen fyllde stora delar av varuhuset. Det var först efteråt som de såg på varandra att de alla hade svart sot under näsan.

Efter ungefär 1,5 timme hade poliserna sökt igenom alla våningsplan och samlades utanför entrén igen. Ida stod och huttrade och kolleger kom fram till henne: ”Hur är det med dig?” Hon var genomsvettig och kall men ombytet låg kvar i väskan som hon aldrig hann ta med från stationen.

Runt omkring var poliser igång med de oändligt många sysslor som var kvar – alla hade en uppgift. Vid lastbilen arbetade bombtekniker. Andra poliser gick in på Åhléns för att även söka igenom trapphus och nödutgångar och när nationella insatsstyrkan kom gjorde de ett genomsök till. Andreas, Ida och deras kolleger började gå uppför Drottninggatan där döda människor låg kvar övertäckta på marken.

Vid en uteservering såg Ida en trasig barnvagn, utanför en port en stor blodpöl som människor fick ta stora kliv över för att komma förbi. Ida tog in allt hon såg, ”Vad är det som har hänt? Hur många har fått åka ambulans till sjukhus?”. Ända fram tills nu hade hon känt sin privata mobil surra i en bröstficka utan att kunna ta upp den, men nu plockade hon fram den och skrev ett sms till sina oroliga anhöriga: ”Jag är ok.” Andreas skickade också sms. ”Jag kommer inte hem i tid idag. Läs på Aftonbladet.”

När han blickade ut över förödelsen kände han frustrationen rida i kroppen. Den som hade gjort det här, var ännu på fri fot. Så skulle det bara inte få vara. Samtidigt visste han att jakten pågick och att så många poliser som det bara gick att uppbringa gjorde allt de kunde.

Vid Centralbadet längre upp på gatan hade det bildats en uppsamlingsplats där rädda, ledsna och chockade människor satt. Ida åkte till stationen och slängde i sig något att äta, för att sedan åka tillbaka till Drottninggatan för att hjälpa till och hålla avspärrningarna. Andreas och en annan kollega släckte törsten genom att ta en vattenflaska ur den övergivna korvvagnen utanför Åhléns, och lägga en tjugolapp på vagnen.

Och Artur begav sig till en brytplats vid Olof Palmes gata där han rev av en bit av en wienerlängd som någon lagt fram på ett bord. När han såg alla kolleger framför sig, kändes det så skönt inombords. Efter en stund fick han i uppgift att hålla avspärrningarna vid Barnhusgatan. Då kom en ung man som insisterade på att få gå förbi, han skulle festa på Stureplan. Hur Artur än förklarade, vägrade mannen att ge sig. Han skulle fram. Till slut blev Artur riktigt förbannad, tog tag i mannen och vände på honom. ”Nu får du gå härifrån! Läs på din mobil, så fattar du.”

Strax före klockan 20.00 på kvällen, fem timmar efter dådet, greps den misstänkte Rakhmat Akilov i Märsta. När de sex poliserna från Åhléns fick veta det, fylldes de alla av en stor, befriande lättnad. ”Yes!”

När det började närma sig midnatt fick de åka till St Görans sjukhus för att kontrollera lungor och luftvägar. Artur hostade jättemycket, var alldeles rödflammig över hela kroppen och fick medicin. Det var också först då, nio timmar senare, som Robert fick veta att det hade funnits en sprängladdning inne i den lastbil som han gått fram till.

Alla som hade jobbat samlades på stationen Norrmalm för avlastningssamtal. Vad var det som hände? Vad har vi varit med om?

Tillsammans lade de ett mentalt pussel och delade med sig av starka berättelser, som till exempel den polis som hade försökt rädda livet på ett av de offer som dog.

Vid 4-5-tiden på morgonen, efter att ha avrapporterat, kom Andreas hem till sin familj. Trots att han jobbat nästan ett dygn i sträck, satte han sig framför teven. Bilderna, intervjuerna och människorna på teven, bland annat åtta skolklasser med barn inne på en biograf, byggde en helhetsbild som kändes viktig att ta del av.

Samtidigt var det tyngre att sitta i soffan och bevittna all sorg och förtvivlan, när han bara var Andreas igen och inte bar sin uniform. Sorgen rullade in: ”Nu hände det. Nu har det hänt i Sverige.” Han var glad att han skulle jobba redan dagen efter, det var skönt att åka runt och snacka med en kollega som också hade varit på Drottninggatan. Det blev en lugn lördag, och ett par timmars terapi i bilen. Båda kände behovet av att få dryfta det som hänt ur olika synvinklar.

Även om Ida var trött när hon kom hem, låg hon och pratade med en vän i telefon. En röst i natten, som bidrog till att hon inte kände sig ensam i detta. Hon har varit polis i ett par år men bara jobbat i yttre tjänst i tre månader när attentatet inträffade. Även om alla poliser i Sverige visste att ett dåd kunde hända här, var det för henne ett abrupt uppvaknande. Det hon skulle göra annorlunda vore att lägga en minut extra på att gå och hämta säkerhetsutrustningen som låg i bilarna, hur gärna man än vill ut och jobba.

Det som hände den där dagen, fredagen den 7 april 2017, blev ett kvitto för henne vilken trygghet det ändå är att som polis ha varandra: ”Trots kaoset kändes det som att alla visste vad de skulle göra. Jag vilade i vissheten att jag skulle göra allt för dem, och de för mig.”

Malin ser inte sig själv som den bästa skytten. Dessutom visste hon inte vilket hot hon skulle kunna möta inne på Åhléns. Var det en militärt tränad gärningsman? Någon, eller några, med kraftfullare vapen än hon? Det som gjorde att Malin och hennes kolleger gick in var inte ett självklart övertag – utan en självklar vilja. En övertygelse om att de hade en uppgift att lösa, och en visshet i vilken det var. ”Vi fick stöta bort alla andra tankar”.

Malin var mentalt förberedd, vilket också gjorde att hon visste precis hur hon skulle göra redan innan de gick in i varuhuset. ”Att springa där på Drottninggatan och putta bort människor som skriker efter hjälp är fruktansvärt och inget som man någonsin vill göra. De ser blåljuspersonal som räddningen. Men det finns många andra än polisen som kan vårda. Vi är de enda som kan stoppa gärningsmannen, det är där vi gör mest nytta.”

Hur alla agerade den 7 april 2017, har stärkt Malins syn på både sin egen kapacitet och den svenska polisens. ”Vi som gick in i Åhléns är bara några få i det stora hela. Polisen kan organisera upp. Vi löser det. Efter det här litar jag mer på att vi klarar det tillsammans. Polisen, och alla andra samhällsfunktioner.” När hon gick hem den morgonen, bara någon timme innan solen skulle gå upp, fylldes hon av eufori. ”Vi vann!”

Robert hade gått ut polisutbildningen bara ett halvår innan men är tacksam över att han var i tjänst den där dagen, det har bidragit till att han mår så pass bra. Det hade varit betydligt mer jobbigt att vara ledig och tvingas följa allt via flashnotiser i mobilen, tror han. Han har förstått hur frustrerade flera kolleger var, när de ringde in sig men blev sittande utan sysslor på stationen eftersom man måste spara på resurserna. Ingen visste då hur lång tid terroristjakten skulle ta, om den skulle vara i flera dagar.

Om det finns något Robert skulle göra annorlunda idag, så vore det att lyssna mer på människorna som skrek efter honom på Drottninggatan, för att få tips om vart gärningsmannen tagit vägen. ”Då kanske vi hade kunnat gripa honom redan på tunnelbanan, eller på Arlanda”.

Det tog ett tag innan Robert kunde känna sig som en vanlig polis igen. Dagen efter fick han åka på ett snatteri där en kvinna stulit en väska i en butik. ”Vem fan bryr sig?” tänkte Robert. Dagen innan hade människor dött några kvarter därifrån. Över påsken var han ledig och åkte hem till familjen i Göteborg. Och bara sov. För hans mamma, som alltid varit så stolt över hans yrkesval, blev attentatsdagen en slags vändpunkt. Nu är hon mer orolig, berättar Robert. ”Anhöriga vet att det är riskfyllt att vara polis, men en sådan här händelse gör det mer konkret”.

Det som han själv bär med sig mest, är dock all den värme och kärlek som människor visade efter dådet. Samtalen, blommorna och kramarna som polisen omfamnades av.

Artur har själv reflekterat över att uppgiften den där dagen kändes så självklar för honom. Att springa rakt in, precis som kollegerna i Trollhättan gjorde hösten 2015 när Kronans skola drabbades av ett attentat med svärd. Artur hade också känt mobilen plinga oavbrutet medan han sökte igenom Åhléns, och när han kom ut skrev han till sin flickvän: ”Jag är där jag vill vara.” Han är glad över att ha fått ett kvitto på att han hade kontroll över sig själv, att allting funkade och att det troligen kommer göra det nästa gång också.

Dådet på Drottninggatan var ett uppvaknande för hela Sverige, tycker han.

När en självmordsbombare sprängde sig till döds på Bryggargatan i Stockholm i närheten av Åhléns 2010, tog det tid innan polis och allmänhet förstod hur stort det var. Den här gången tog det sekunder.

Artur tycker att den kritik som riktats mot Polismyndigheten om deras arbetsmiljö, är orättvis. ”Att jag jobbade utan exempelvis skyddsmask är något jag får stå för själv. Det var mitt eget val. Dessutom ska man aldrig ha mask på sig när det brinner”.

Han tycker det var jätteviktigt att hans turlag fick träffas några dagar senare och reda ut vad som hänt och förklara varför var och en agerade som de gjorde. Varför till exempel någon började vårda, medan någon annan sprang mot hotet. ”Innan var det en del diskussioner, efter hade alla förståelse och var stolta över varandra”. 

Artur är stolt över sitt turlag, turlag 1 på Norrmalm, där fem av poliserna på Åhléns ingick. Han är också stolt över alla dedikerade kolleger som jobbade, eller som ville in och hjälpa till. En ledig kollega i Åre hade varit beredd att kasta sig i en hyrbil. En annan kollega som satt på den buss som tvingades tvärnita framför lastbilens framfart, hade precis varit på mödravårdscentralen med sin gravida fru. Istället för att åka hem stoppade han en privat bilist som körde honom till polisstationen, väntade kvar medan han rustade på, och sedan körde honom tillbaka till Drottninggatan.

Artur är även tacksam över den operatör som höll insatskanalen på Åhléns och som behöll lugnet hela tiden, platschefen Mathias Jangenäs och den regionala insatschefen Johan Barvaeus.

”Alla vi tillsammans skrev svensk polishistoria den dagen.” 

TEXT: Åsa Erlandsson 

Fotnot: Texten skrevs innan domen mot den misstänkte Rakhmat Akilov avkunnades den 7 juni.