Patron ur

Nu startar vapenamnestin som ska minska antalet illegala vapen på gatorna. Men betydligt mer måste göras. Svensk Polis träffade underrättelsechefen Linda Staaf för att prata om den nya, hårdare verklighet som polisen möter.

De är fler, tyngre, används oftare – och riktas mer och mer mot polisen. Tillgången på illegala vapen i Sverige är stor precis som efterfrågan. Varje år beslagtar polisen och tullen omkring 1 000-1 200 stycken. Främst är det gamla skjutklara krigsvapen från Balkan eller andra tidigare konfliktområden.

Det är även vanligt att helt lagligt köpa deaktiverade, stiftade, vapen eller vapendelar utomlands och sedan föra in dem illegalt i Sverige och enkelt bygga ihop dem till fullt fungerande vapen. Ibland räcker det att sätta två små metallstift i vapenpipan för att ett vapen ska betraktas som deaktiverat. Ytterligare ett sätt är att ta in start- och gaspistoler som säljs utan krav på licens i många länder och som kan göras om till dödliga skjutvapen.

Över internet kan man dessutom köpa vapen från andra sidan jordklotet, till exempel från Australien.

Sedan hamnar detta i händerna på den yngre generationens gängkriminella som är mer lättkränkta och har mindre impulskontroll. Det blir en smittoeffekt – när allt fler bär vapen vill fler beväpna sig.

– Alla skjutningar gör att vi verkligen känner trycket och ansvaret här i korridorerna att göra mer. Det polisiära hjärtat säger att vi är de som måste agera mest, även om andra myndigheter också måste hjälpa till, säger Linda Staaf, chef för polisens underrättelsetjänst.

Antalet gängskjutningar med dödlig utgång har mångfaldigats: år 2006 var de 8, den preliminära siffran för 2017 är 37. Skjutningarna är inte längre enbart ett storstadsproblem. De senaste två åren har de skjutit i höjden i både Uppsala och Västerås och slår man ut antalet mord och mordförsök per capita ligger region Mitt idag på samma eller till och med högre nivå än snittet för Stockholm, Göteborg och Malmö.

Skjutningarna sker allt oftare på offentliga platser och många gånger mycket vårdslöst, antalet beslagtagna olagliga vapen är också många fler.

Polisen har alltid utsatts för hot och våld, det kommer med yrket, men nu är rättsväsendet en måltavla på ett annat sätt och ifjol inträffade flera allvarliga attentat mot såväl enskilda poliser som mot fordon och byggnader.
När statsminister Stefan Löfven höll sitt jultal i Köping tog han upp knivattacken på polisen Ted Eriksson i Stockholm och pratade om en hotad samhällsgemenskap.

– Vi har en brottslighet i landet som är skrämmande och fullständigt oacceptabel. Den måste vi få bukt med.

Linda Staaf menar att dagens poliser möter en helt annan verklighet.

– Klimatet är hårdare, tveklöst. Från underrättelseverksamheten ser vi också tydligt hur polisen blivit en måltavla i sig. Det innebär att vi måste hålla samman ännu mer mot den organiserade brottsligheten som ett starkt och enat lag, jobba upp den positiva kårandan, och inte lägga så mycket fokus på interna frågor. De skjuter ju på oss! säger Linda Staaf.

När hon ser in i spåkulan finns det inget som tyder på att problemet med skjutningar kommer avta av sig själv.

– Vi måste agera på flera plan.

Den 1 februari till 30 april 2018 gäller en tillfällig vapenamnesti i Sverige, efter initiativ av regeringen. Då kan de som utan tillstånd har skjutvapen och ammunition lämna in det till polisen anonymt om man så vill, och man kommer inte att straffas för innehavet. Däremot kan så klart den som använt vapnet i annan brottslighet dömas för det. Syftet är att minska förekomsten av illegala vapen i samhället och på så sätt rädda liv. Tidigare amnestier visar att antalet vapen minskade märkvärt och att det även blev en viss brottsförebyggande effekt. Linda Staaf medger dock att det är svårt att nå de tyngst kriminella.

– Men man kan till exempel tänka sig att anhöriga kommer, som annars inte skulle gå till polisen.

En kanske ännu viktigare nyhet är att straffen för illegala vapen och hand-
granater skärptes vid årsskiftet. Då höjdes minimistraffen för grovt vapenbrott och grovt brott mot tillståndsplikten för explosiva varor från fängelse i ett år till fängelse i två år. Det innebär att den som påträffas med ett skarpladdat vapen ska häktas i avvaktan på rättegång.

Polisen slipper alltså gripa någon som går runt med till exempel ett automatvapen på morgonen, släppa denne några timmar senare, för att sedan kanske träffa på och gripa samma person på kvällen igen.

– De kan inte längre vara ute och skjuta, även om de här grupperingarna fungerar så att andra strömmar till när någon plockas bort, säger Linda Staaf.

Strategin är att fokusera på den synliga brottsligheten i utsatta områden för att få med invånarna. Men också att agera mot de tongivande aktörerna som inte syns utan som styr på distans och de som kallas möjliggörare – kriminella med specialistkomptens inom exempelvis juridik. På så sätt kan polisen ta makten ifrån de kriminella.

Den nya lagen ger också polisen tillgång till nya viktiga verktyg som hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation. Det finns dock ett betänkande, ”Färre i häkte och minskad isolering”, som föreslår att man tar bort den automatiska häktningen vid misstanke om brott som ger två år i straffskalan och istället bedömer varje enskilt fall.

Det var för tre år sedan som den nya trenden med handgranater startade och blev ett förhållandevis nytt inslag i polisens vardag. Handgranaterna kommer uteslutande från Balkan och säljs billigt i samband med vapenköp. De är gamla och instabila vilket visade sig den 7 januari i år då en 63-årig man i Vårby utanför Stockholm, på väg för att panta burkar, såg ett föremål och plockade upp det. Det blev hans död.

– Tyvärr är det inte första gången allmänheten träffar på dem. De har tidigare hittats i bland annat parker, men nu var det första gången som den detonerade, säger Linda Staaf.

Handgranaterna har även använts flera gånger mot polis, som till exempel i attacken mot en polisbuss i Tumba 2015. De har också kastats mot balkonger och byggnader. Tidigare var det inte samma straff för handgranater men nu har påföljderna höjts till samma nivåer som innehav av illegala vapen.

– För oss på underrättelsetjänsten innebär det att vi får använda inhämtningslagen även för handgranater och ta in listor på exempelvis mobiltelefoners positioner. Vi kan jobba upp ärenden mot de som tänker smuggla och de som innehar. Det förebyggande arbetet stärks och vi kan få bort handgranaterna istället för att vara reaktiva, säger Linda Staaf.

Utöver tillfälliga amnestier och att lobba för strängare vapenlagar, jobbar polisen på många olika fronter för att komma åt den organiserade brottsligheten:

  • Svensk polis samarbetar operativt med bland annat länderna på västra Balkan för att upptäcka och motverka de nätverk och personer som smugglar vapen.
  • Polisen deltar också i europeisk samverkan för att uppnå en likartad vapenlagstiftning inom EU.
  • Underrättelsemässigt satsar polisen alltmer på spaning på internet för att upptäcka handel av illegala vapen.
  • Polisen har ett regeringsuppdrag att intensifiera arbetet mot illegala vapen och explosiva varor i landet. Där ingår att skapa nationell statistik och utveckla och sprida effektiva arbetsmetoder. Vapenamnestin är en del av uppdraget.
  • En åtgärd är att sprida kunskap om viktiga omständigheter och vad man ska tänka på vid avrapportering och utredning av vapenbrott för att få fler fällande domar, se faktaruta här ovan. Bland annat utbildas förundersökningsledare.
  • Lagstiftningen för försök, förberedelse och stämpling till grova vapenbrott har skärpts.

Linda Staaf lyfter fram polisens lokala arbete i utsatta områden, ett arbete som både är brottsförebyggande och som syftar till att stärka utredningen när något väl har hänt. Till exempel att på olika sätt stötta så att människor vågar vittna.

– Vad är det som gör att någon tar till ett vapen? Jo, det är nog en komplex mix av önskan om makt, frustration och ilska som ytterst bottnar i arbetslöshet, låg socioekonomisk status och bristande integration, vilket fler samhällsinstanser än polisen behöver fortsätta att arbeta med.

– Regeringen frågar oss ständigt vilka åtgärder som behövs. Vi jobbar hårt med det vi kan här och nu men det finns ingen quick fix. Att vända utvecklingen tar tid, detta handlar om människor, säger hon.