"Får de tysta att tala" - Svensk Polis - En tidning från Polismyndigheten - www.svenskpolis.se

"Får de tysta att tala"

Familjen till den mördade vägrade säga något. Tills polisen var med och visade den döda sonens kropp. Då kom det: ”Det är något vi vill berätta”. Polisens särskilda FLO-utredare ska få anhöriga att prata.

Den mördade sonen var kriminell och familjen bodde i ett av de mest utsatta områdena i Stockholm. Hittills hade de inte velat samarbeta med polisen. Nu skulle de få se hans kropp och var oroliga att han skulle ligga uppkastad på en brits. Men polisen Linda Borgsved som varit med och gjort i ordning honom kunde lugna dem. Det var efter det som de bröt tystnaden och berättade något avgörande.

Unga människor som skjuts ihjäl – men få som vågar eller vill berätta vad de vet. Tystnaden är kompakt i områden där hederskulturen är utbredd, hot och våld är vardag och misstron mot polisen stor. Skjutningar i kriminella miljöer är den enda typ av dödligt våld som går mot strömmen och ökar i Sverige. Polisen lägger stora resurser, men jobbar i motvind. Få av brotten klaras upp.

Hos polisen i Stockholm city brottades utredarna Linda Borgsved och Örjan Samuelsson med svårigheten att få information från de anhöriga. Brodern till ett mordoffer sa att han inte kunde avslöja vem som skjutit hans bror – då skulle hans familj drabbas. Samtidigt anklagar många polisen för att inte sköta sitt jobb.

–  Det är en frustrerande situation eftersom man vet hur många duktiga kolleger som jobbar hårt för att lösa ett mord, säger Örjan Samuelsson. 
År 2013 var deras kollega Susanna Bellander och gruppchef Bengt Carlsson på studieresa i London där polisen använder så kallade FLO-utredare, Family Liaison Officers, som bokstavligen kliver in i kök och vardagsrum för att få anhöriga att prata. Brittisk polis anser att arbetssättet är den tredje viktigaste faktorn för att klara upp mord, efter kriminalteknisk bevisning och bilder från kameraövervakning. Kunde det vara en metod värd att prova också i Sverige? Susanna Bellander utbildade sig i England, skrev en handledning och drog igång ett pilotprojekt.

Hösten 2016 fick Linda Borgsved och Örjan Samuelsson gå en veckas utbildning tillsammans med tio andra grova brottsutredare från Stockholm och Göteborg. Under ett halvår jobbade de sedan enligt metoden i sju mordärenden i svårgenomträngliga miljöer.

De goda resultaten i försöket överraskade både utredare och ledning: de upplevde att FLO-utredarna hämtade in mer information – och snabbare – än tidigare. I flera fall fick de fram oväntade uppgifter som ledde både till beslag och att misstänkta anhölls.

I en mordutredning är det FLO-utredarnas uppgift att hålla i kontakten med de anhöriga till brottsoffret. Målet är att stärka förtroendet för polisen och på så sätt få in mer information till förundersökningen.  FLO-utredarna bygger upp en relation och finns tillgängliga under hela utredningen.

– Vi är både en väg in och en väg ut. Vi ska först och främst få fram information, men svarar också på familjens frågor i den mån utredningen tillåter och kan informera dem så fort det händer något nytt, säger Linda Borgsved.

Att polisen jobbar med anhöriga är inte nytt. I varje mordutredning är det viktigt att kartlägga offret. Med FLO-metoden sker arbetet strukturerat. Man tar fram en strategi för hur mötena ska genomföras och allt dokumenteras i en logg. Familjen vet att allt går genom de särskilda utredarna och slipper bli hänvisade runt inom polisen.

Efter försöket har Linda Borgsved och Örjan Samuelsson fortsatt med FLO-uppdrag i flera mordärenden. De håller förhör, är med vid visningen av kroppen och försöker bygga upp ett förtroende.

– Vi lägger tid på att träffa de anhöriga och är med i många jobbiga situationer. När de märker att vi orkar och vill höra och tror att vi kommer använda det på ett bra sätt, blir de mer benägna att berätta, säger Linda Borgsved.

– Jag försöker få de anhöriga att känna att de är i samma lag som polisen. Det kan bli rättegång och vi måste hjälpas åt, säger Örjan Samuelsson.

FLO-utredarna förklarar vad polisen gör i utredningen och hur det går, men också varför de inte kan berätta allting. Är de anhöriga nöjda med kontakten med polisen ger det ringar på vattnet.

– På en rättegång nyligen presenterade en mamma mig för sina vänner som ”Linda”, inte snuten. Då känns det bra. Samtidigt är vi tydliga med vår roll som polis, vi talar om att det de berättar går vidare in i utredningen, säger Linda Borgsved.

Att snabbt kolla uppgifter går också lättare för en FLO-utredare. Vad hette mordoffret på Instagram? Vet ni vem den här personen är? Kontakten är upparbetad och det krävs ofta bara ett telefonsamtal.

 – En spaningsledare beskrev det som att vi ”tvättade” information åt honom, vi stämmer av uppgifter som kan föras in i utredningen, säger Linda Borgsved.

Åt andra hållet kan de snabbt informera familjen om till exempel ett gripande, innan rykten hinner gå.

De första veckorna efter ett mord är de mest intensiva och utredarna träffar familjen flera gånger. Ibland hemma hos dem, ibland i polishuset när säkerheten kräver det.

Örjan Samuelssons rum ligger nära hissen för att lätt kunna ta emot besök, och på hans bord står en låda med pappersnäsdukar.

– Det är mycket starka känslor. Som FLO-utredare måste du kunna hantera det, säger han.

Förtroendet de bygger upp kan pendla snabbt, säger han och berättar om ärendet på hans bord just nu:

En ung man blev ihjälskjuten i sin bil mitt på dagen i vad som såg ut som en kriminell uppgörelse. Ryktet gick som en löpeld och när patrullen som skulle lämna dödsbudet till föräldrarna kom fram, var det fullt med folk i trapphuset utanför lägenheten. Poliserna kände igen flera kriminella och bedömde att det var för osäkert att gå in. Istället fick de lämna dödsbudet på telefon.

Örjan Samuelsson fick uppdraget som FLO nästa dag. Han släppte det han jobbade med, tog på sig sin finkavaj och åkte till familjen för att tanka dem på så mycket initial information som möjligt åt utredningsledaren. När såg de sonen senast, vem skulle han träffa, var han hotad? Vad hade han för bil, mobiltelefon, kanske vapen? I bilen ut förberedde han sin kollega som är spanare på att de får räkna med att möta mycket känslor och ilska, och att de anhöriga måste få ur sig det först.

– Man är som elefanten i rummet när man kommer dit och får vänta tills det är läge att göra sitt jobb, säger han.

Han samlade mamman, pappan, systern och brodern i vardagsrummet och stängde dörren eftersom det var många andra i lägenheten. Mycket riktigt ville de inte gärna prata med polisen, svaren var snäsiga och korta och de var besvikna över att ha fått dödsbudet per telefon. ”Ni tycker väl det är lika bra att han är död, en kriminell invandrarkille”.

Örjan Samuelsson fick bita sig i tungan flera gånger och väga sina ord på guldvåg. Han lyssnade och förklarade hur polisen arbetar. Att de tyvärr inte kunde få se sonens kropp innan undersökningen var klar. Så fick han fram adressen på lägenheten där sonen hade bott, men inte var skriven – det behövdes för husrannsakan. Sedan höll han de första förhören med pappan och systern, som bröt ihop och grät på golvet.

Vid nästa träff var familjen mer tillmötesgående: ”Du talade inte illa om honom”. Örjan Samuelsson hade valt att inte vara med på husrannsakan i sonens lägenhet den här gången. Så när flickvännen brusade upp för att polisen beslagtagit hennes dator som fanns i lägenheten kunde han säga att han inte varit där, men förklara varför polisen behövde ta den. Vid tredje träffen var familjen arg igen för att han inte gett dem namnen på de häktade, då fick han förklara att polisen aldrig gör det. Inför helgen lovade han att ha koll på sin mobil och kunde svara på två sms från familjen.

– Arbetet är långsiktigt. Att bygga förtroende tar tid och det kan dröja månader innan vissa saker kommer fram, säger Örjan Samuelsson.

Risken för hot och våld för uppgiftslämnarna är påtaglig, de lever i miljöer präglade av kriminalitet och hederskulturer. Utmaningen för polisen är att garantera säkerheten för personerna. Hot måste tas på allvar och rätt stöd sättas in, säger Linda Borgsved.

– Vi förklarar att de måste ringa 112, inte oss, om något händer. Många vill byta bostad och en del kan behöva vittnesskydd.

Så vad får de anhöriga att öppna sig? Linda Borgsved tror att en del når en gräns där de känner att det räcker, nu får inte fler unga dö och ser en chans att påverka. De har börjat lita på polisen och att deras berättelser kommer att tas på allvar – och eftersom FLO-utredarna finns där tillgängliga tar de chansen att berätta.

En man vars två söner hade mördats tyckte inte att han hade något att förlora längre, trots att han hånades öppet på gatan av en tidigare misstänkt som släppts: ”Hur är det med dina söner?”

Säkerheten är en utmaning även för FLO-utredarna. De åker alltid ut beväpnade två och två, gör egna slagningar innan och ringer poliser som kan området.

Ibland blir det många och långa timmar hos de anhöriga. Stämmer de träff en tid dyker personen inte alltid upp – och de kan få vänta länge på tolk. Men när de når en vändpunkt är det värt alla timmar, säger båda.

Som den gången när Örjan Samuelsson träffade en familj som förlorat sin son. Systern hade varit aggressiv och slagit sönder saker när hon fick dödsbudet. När hon träffade utredarna första gången pratade hon länge med Örjans kollega. På andra träffen ville hon prata i enrum med kollegan. Då berättade hon detaljerat var på vinden i ett fritidshus det fanns ”något olagligt”. Vid husrannsakan hittade polisen ett automatvapen.

Och i det andra ärendet, när Linda Borgsved skulle visa den mördade sonens kropp för familjen – vad var det de ville berätta?  Jo, en av de anhöriga hade varit med i samma bil som offret till ett visst klockslag på kvällen och kunde vittna om att en misstänkt person också hade varit med. Linda Borgsved visste att det var avgörande att få bekräftat. Hon växlade snabbt om och höll förhör. Sedan ringde hon utredningsledningen och sa ”nu vet vi att han var med i bilen”.

– Polisen klarar inte upp så många mord i gäng och hederskulturer, och det här är den enda satsningen mot problemet på utredarsidan som jag känner till. Kan vi lyckas bättre i några ärenden är det värt att satsa på, säger Linda Borgsved.

Fakta om FLO, Family Liaison Officer

Utredarfunktion som polisens utredningsledare kan sätta in vid grova brott, framför allt i svårgenomträngliga miljöer.

Ett trettiotal mordutredare runtom i landet är utbildade.

Fungerar som länken mellan de anhöriga och polisen.

Utredarna ska stärka förtroendet för polisen och få in
mer information.

Anhörigarbetet drivs strukturerat vilket ger bättre förutsättningar för att klara upp brott.

Är en del i polisens metodstöd för utredning av grova brott, PUG.

Kan även användas för anhöriga till misstänkt gärningsman.

Är inte en funktion för brottsofferstöd, men utredarna kan slussa vidare till annat stöd.

I ett pilotprojekt under våren 2017 provades metoden i sju mord-
ärenden i Stockholm och Göteborg, och har använts sedan dess.

Användes även efter terrorattacken på Drottninggatan med många målsägare. Regionens FLO-utredare sattes in för att sköta kontakten med de anhöriga och på så vis avlasta övriga utredningen.