"Vi hittar de flesta"

Äldre personer, deprimerade, svampplockare och skidåkare. Men inte så många barn. Varje år letar polisen efter flera tusen försvunna personer. ”Det är en mer intellektuell process än ett rent springande i skogen”, säger Anders Leicht, inspektör

Varje år upprättas 15 000 – 16 000 händelserapporter om försvunna personer. Drygt hälften kan blåsas av ganska snabbt då det visar sig att personen inte alls hade försvunnit, eller dyker upp självmant.

Många av dem utgörs av så kallade sociala försvinnanden, som när till exempel en tonåring rymmer hemifrån men inte befinner sig i fara och kommer tillbaka. Resten, ungefär 45 procent, är allvarligare ärenden där situationen för den försvunne är oroande. Då söker polisen med egna resurser. Bland dessa personer finns ett mindre antal fall där det kan finnas fara för liv eller allvarlig risk för hälsan och då kan vakthavande befäl eller polischef i beredskap besluta att bedriva räddningstjänst enligt lagen om skydd mot olyckor, LSO. Så skedde i fallet med Ellenor och varje år gör polisen ungefär 340 sådana insatser, alltså ungefär en om dagen.

– LSO innebär att räddningsledaren får en rad befogenheter och kan ta hjälp av andra myndigheter som till exempel Försvarsmakten, säger Anders Leicht, inspektör i region Öst och nationellt ämnesansvarig för polisens räddningstjänst och har utbildat kring efterforskning av försvunna personer i nästan 20 år.

Till varje kategori av försvunna personer har polisen generella objektsprofiler där vanliga beteenden beskrivs och hur arbetet ska läggas upp. Men alltid när ett försvinnande rapporteras in, aktiveras en standardmodell som kallas INL, inledande åtgärder.

– När en person försvunnit finns det tusen olika saker man kan göra och man kan känna sig som en åsna mellan tio hötappar. Var ska jag börja? Därför har vi skapat INL som är en liten minneslista bestående av tre enkla, men effektiva, åtgärder, säger Anders Leicht.

I: Informationsinhämtning.

Vem är det vi letar efter? Inte bara namn och klädsel, utan vem personen är, hur den kan tänkas agera. Objektsprofilen för dementa visar till exempel att många försöker ta sig till en plats som betyder något för dem, som en tidigare bostad, arbetsplats eller en anhörigs grav. Deprimerade söker sig ofta till platser där de får vara ifred men ändå ha kontakt med omvärlden, som en utsiktsplats. Här ingår också att berätta för allmänheten att polisen letar efter personen och behöver iakttagelser. Polisen efterlyser via radion, sociala medier, polisens hemsida med mera. Allmänhetens iakttagelser kan ofta vara helt avgörande för en framgångsrik insats.

N: Närsök.

Barn, dementa och även deprimerade försvinner oftast inte så långt. De kan till och med vara kvar i bostaden och det finns exempel på när patruller hittat barn i sovrummet, dolda under täcket. Här gäller det att göra ett ”jävlanogasök” och gå igenom vartenda utrymme som kan dölja en människa, som skåp och andra utrymmen. Låsta dörrar ska låsas upp.

L: Ledstångssök.

En ledstång är något du håller dig till för att komma fram, som en stig, kraftledningsgata eller bäck. Ledstängerna är tydliga i terrängen och lätta att följa, det sker nästan omedvetet, därför använder många försvunna sig av dem. Det är också förklaringen till att det är resurseffektivt att söka av ledstängerna i sökområdet.

Läs även:

"Jag jublade inombords"