"Så hittade vi Facebookfilmen"

Natten till söndagen den 22 januari våldtogs en ung kvinna av flera män i en lägenhet. Ofta saknas vittnen i sådana här fall men ärendet i Uppsala var unikt – det direktsändes på Facebook. Tidigare medarbetaren Bosse Norgren berättar om ärendet.

Tre män, 18, 21 och 24 år gamla, hade filmat våldtäkten och direktsänt den via ett slutet forum på Facebook med 60 000 medlemmar som kallades ”Den största gruppen utan regler”. Detta innebar något mycket ovanligt, nämligen att det potentiellt kunde finnas tusentals vittnen till brottet.

Filmen bestod av två sekvenser. Den första visade våldtäkten och slutade sedan. Den andra visade vad som skedde i rummet efteråt. En kvinna som såg den första sekvensen när den direktsändes kontaktade polisen och kunde lotsa dem till rätt lägenhet. Filmsekvens nummer två avbröts när en polispatrull anlände och själva blev filmade innan en av poliserna hittade kameran och stängde av den.

När jag kom till min arbetsplats vid desken på polisens nationella it-brottscentrum i Stockholm dagen efter hade jag fått ett mejl från vår kontaktperson på Facebook. Redan på söndagen, några timmar efter våldtäkten, hade hon skrivit att Facebook arbetade för att svensk polis och åklagare skulle få tillgång till filmerna. Hon gjorde också bedömningen att detta skulle kunna ske extra snabbt, ett par veckor i stället för 3-6 månader som är normalt när svenskt rättsväsende begär internationell rättslig hjälp.

Kammaråklagare Pontus Melander utsågs till förundersökningsledare på måndagen den 23 januari. Han blev informerad om Facebooks erbjudande och började skriva en så kallad rättshjälpsbegäran, en begäran om att ett annat land ska hjälpa till vid en brottsutredning. I det här fallet USA, eftersom Facebook är amerikanskt.

Arbetet var igång och Facebook hade självmant erbjudit sin hjälp, men kritiken mot både polisen och Facebook kom ändå. På måndag eftermiddag skrev en person på diskussionsforumet Flashback att ”… Kling och Klang har tydligen inte fattat att dom kan begära hjälp av Facebook…” Några timmar senare fick Facebook sin släng av sleven: ”Bedrövligt att inte Facebook hjälper till med en kopia av streamingen.”

Jodå, vi hade fattat och vi hade fått hjälp. Men saker och ting var betydligt mer komplicerade än vad både vi och kommentatorerna på Flashback hade trott och det var för tidigt att berätta publikt.

Direkt efter att den första filmsekvensen hade avslutats, den som visade våldtäkten, raderades den av en av de misstänkta männen. Facebook lagrar normalt sett allt material som användarna lägger upp på plattformen, men film är ett undantag. Film tar så stor plats på Facebooks servrar att om en användare väljer att ta bort sin film från Facebook så försvinner den helt och hållet. Omgående. Filmen var helt enkelt borta. Åklagare Pontus Melander gick därför ut med en vädjan till allmänheten om att lämna in en kopia av filmen till polisen, om det fanns sådana. Några vittnen hörsammade faktiskt detta men kunde bara lämna in delar av filmen, dessutom med ganska dålig kvalitet.

Ganska snart fick vi emellertid veta att Facebooks tekniker trodde sig kunna återskapa originalfilmen. Under en period kastades vi mellan hopp och förtvivlan, men till slut fick vi äntligen besked om att det såg ut som om försöket skulle lyckas. De utlovade två veckornas tidsmarginal hade vid det här laget passerats för länge sedan och utredarnas stress ökade i takt med att första rättegångsdagen närmade sig. När huvudförhandlingen startade den 24 mars, hade åklagaren fortfarande inte fått tillgång till filmen.

Beskedet från Facebook var att filmen rent tekniskt var återskapad men att det rättsliga maskineriet gjorde att processen drog ut på tiden.
FBI, den amerikanska federala polismyndigheten, har en sambandsman på USA:s ambassad i Stockholm och via honom fick vi fram namnet på den åklagare på det amerikanska justitiedepartementet som hanterade Pontus Melanders rättshjälpsbegäran. Då kunde vi koppla ihop de båda åklagarna.

Den 29 mars, mitt under pågående rättegång, fick så Pontus Melander tillgång till den viktiga, första filmsekvensen. Han menar att det var helt avgörande. Nu fick han ett mycket bättre helhetsintryck än från de korta filmsnuttar som vittnena hade lämnat in.

I efterhand frågade jag honom vilket bevisvärde han anser att filmen hade och han svarade spontant: ”Det var ju grymt!”

Pontus Melander sa även att direktkontakten med åklagaren på det amerikanska justitiedepartementet underlättade enormt: ”Jag förklarade vad jag behövde och min amerikanske kollega hjälpte till med att formulera begäran för att få den igenom det amerikanska rättsmaskineriet.”

I hovrätten dömdes den 18-årige mannen till ett år och fyra månaders fängelse för våldtäkt, 21-åringen dömdes till fängelse i två år och åtta månader för våldtäkt och medhjälp och 24-åringen, som filmade övergreppet, dömdes till åtta månaders fängelse för grovt förtal och underlåtenhet att avslöja våldtäkt. En av de misstänkta, 24-åringen som filmade, har fått prövningstillstånd i Högsta Domstolen angående åtalspunkten underlåtenhet att avslöja brott, alltså att han inte slog larm. När detta skrivs har HD:s utlåtande ännu inte kommit. 

Av: Bosse Norgren, tidigare polis på nationellt it-brottscentrum.

Numera är han pensionerad.