"Man får puls"

”Skottlossning, en person skadad”. Så står det på skärmen framför Anna Göransson, pressinformatör på mediecenter Syd. Snart kommer de första frågorna från massmedierna.

Det är måndag kväll på mediecenter Syd, knutpunkten vid polisens ledningscentral dit journalister ringer för att få information om pågående ärenden. Fram till nu har arbetspasset varit lugnt. Någon trafikolycka, ett par inbrott, men inga händelser som skapat något större intresse hos medierna.

Sedan plötsligt: ”Skottlossning, en person skadad.”

– Från att de första uppgifterna kommer in tills att man får dem bekräftade hinner man tänka: ”kommer detta att bli den där händelsen i kväll?” Sedan kommer det mer information som visar om det är en allvarlig händelse, säger Anna Göransson, pressinformatör.

Bara ett par minuter efter att ärendet med skottlossningen ringts in till regionledningscentralen, och patrullerna precis har kommit till brottsplatsen, kommer det första telefonsamtalet från en frilansjournalist. Snart hopar sig samtalen i telefonkön. De lokala medierna är först med att uppmärksamma den notis som Anna Göransson snabbt skrivit ihop och lagt ut på polisens hemsida, men informationen sprids även till nationella medier.

– Det gäller att vara fokuserad och veta vilken information vi kan gå ut med inledningsvis. Vad kan vi bekräfta och vad kan vi säga utan att förstöra den fortsatta utredningen? Det är inte mycket jag kan gå ut med i början, säger Anna Göransson.

Hon börjar beta av samtalskön, ett samtal i taget. Frågorna från journalisterna är likartade – de vill veta skadeläget för den skjutne, om det finns någon misstänkt, hur ärendet kommer att rubriceras, ålder på den skjutne och om det skett inomhus eller utomhus. En tidning vill att hon ska vara med i direktsändning i deras tevekanal. Efter en stund tar Anna Göransson ett djupt andetag.

– Man måste andas lite emellanåt, säger hon innan hon svarar på nästa samtal. Och nästa och nästa och nästa.

Efter den första vågen, som börjar strax efter att ärendet kommit in, är det som om samtalen plötsligt bara dör ut.

– Sedan är det lugnt ett tag tills nästa våg kommer. I journalisternas värld ska informationen ut snabbt, men man kan inte alltid ge information i den takt de önskar, säger Anna Göransson som tycker att det generellt sett finns en ömsesidig förståelse och respekt mellan pressinformatören och journalisterna.

Det går en stund och sedan börjar samtalen trilla in igen, dock med lite lägre intensitet. Anna Göransson bekräftar att tekniker är på väg till platsen och att man påbörjat dörrknackning i området. Vad gäller tillståndet för den skadade har hon inga ytterligare uppgifter. En journalist vill att hon säger hur många skott som avlossats, något Anna Göransson inte kan göra eftersom vittnesuppgifterna går isär och för att den informationen skulle kunna påverka den fortsatta utredningen.

Samtidigt som det är ett enormt tryck från olika medier med anledning av skottlossningen händer det också saker i övriga delar av regionen. Helt plötsligt kommer ett samtal från en journalist som vill ställa frågor om en aggressiv älg som härjat i Älmhult de senaste dagarna.

– Även om jag har fullt upp med ett större ärende så finns det andra i regionen som också ska få svar på sina frågor. Det är stor skillnad på vilken typ av ärende som är av intresse i en storstad respektive i mindre orter och det är viktigt att förstå att vi svarar för en stor region med olika behov, säger Anna Göransson.

Anna Göransson försöker alltid tänka brottsförebyggande i sitt arbete, det kan till exempel handla om att gå ut med information om att det skett flera inbrott på en speciell plats, eller så kallade åldringsbrott i ett speciellt område. 

– Jag tänker mig också som patrullens förlängda arm. Jag vill förmedla det arbete de lagt ner på ett ärende, eller dess svårigheter och komplexitet. Ibland vill patrullerna att vi går ut med efterlysning efter vittnen till en händelse, och det blir en viktig uppgift för mig. 

Händelserapporten i polisens stormsystem gällande skottlossningen är full av information, men Anna Göransson tycker att det är svårt att utläsa vad som är bekräftade uppgifter och ringer därför till yttre befäl på platsen för att stämma av. Han berättar att hela gatan är avspärrad, att skottlossningen är bekräftad och att den skadade mannen låg utomhus.

Däremot vill han gärna att Anna Göransson avvaktar med att säga något om huruvida man har någon exakt brottsplats till dess att teknikerna varit på plats.

– Då kan vi uppdatera händelsenotisen med de uppgifterna i alla fall, säger Anna Göransson.

Knappt en och en halv timme efter att ärendet först dök upp på Anna Göranssons skärm på mediecenter Syd, kommer beskedet från sjukhuset. Mannen har avlidit.

– Man kan tycka att vi är långt ifrån ärendena här, men de kryper in under skinnet på en. När jag arbetade i yttre tjänst kunde jag bli berörd men jag trodde inte att jag skulle få samma känsla här. Det får jag, säger Anna Göransson som tidigare arbetat inom ingripandeverksamheten i Västra Götaland.

Hon tänker speciellt på ett ärende som utreddes som mord på ett spädbarn.

– Uppgifterna nådde medierna ganska fort och det ringde hela kvällen om det ärendet. Jag kommer ihåg att jag kände hur tårarna steg när jag pratade om det.

Jimmy Modin, polisanställd, har arbetat som pressinformatör i många år och även han tycker att vissa ärenden är svårare än andra. Han nämner ett för några år sedan där en tvåårig pojke dog efter att ha suttit flera timmar i en varm bil.

– Det kommer alltid att följa med mig. Jag har själv barn i den åldern och det var riktigt jobbigt. Jag kan fortfarande tänka på det, säger han.

Även om man som pressinformatör inte pratar direkt med de inblandade eller är på brottsplatsen, sitter man ändå mitt i flödet och får både läsa om och höra många obehagliga detaljer från brottsplatser. Saker som man måste hantera på ett professionellt sätt.

– Som pressinformatör glöms man ofta bort vid till exempel avlastningssamtal. Det är så klart individuellt hur mycket man påverkas, men jag tror ändå att det är viktigt att i framtiden försöka fånga upp när det behövs avlastning, säger Jimmy Modin.

På mediecenter Syd arbetar för närvarande sex pressinformatörer som har tillgång till samma datasystem som operatörerna inne på regionledningscentralen och kan på så sätt följa händelserna i realtid.

Gruppen är viktig och pressinformatörerna pratar ofta med varandra om olika ärenden och använder varandra som bollplank.

– Att både poliser och civilanställda arbetar som pressinformatörer gör att man har en bra grund för att hantera rollen. Poliserna bidrar med sin polisiära erfarenhet och de civila med annan kunskap, exempelvis om hur medierna fungerar och i gruppen lär man sig av varandra, säger Jimmy Modin.

Den 15 januari 2013 arbetade han som pressinformatör när en olycka med upp emot hundra fordon inträffade på Tranarpsbron, Klippans kommun. Kanske en av de största masskrockarna som inträffat i Sverige.

– Ärendet kom in vid lunchtid. Jag hade inte ätit och fick ingen mat förrän jag kom hem den kvällen. Då hade jag arbetat över tretton timmar, säger Jimmy Modin.

Olyckan på Tranarpsbron blev en internationell nyhet och Jimmy Modin pratade under dagen med alla stora nyhetsbyråer i Europa och samtliga svenska medier.

– På den tiden hade TV4 en nyhetskanal som sände dygnet runt, jag vet inte hur många gånger vi var med i direktsändning där.

Att försöka sålla i den enorma mängden med information som kom från olika håll gällande olyckan var inte lätt.

– Det tog ganska mycket energi att sortera flödet och försöka fastställa vad som stämde och vad som inte stämde. Det kom in samtal till ledningscentralen där man uppgav att bilar hade åkt över kanten på bron, vilket i slutänden inte visade sig stämma.

En av svårigheterna när man arbetar som pressinformatör är, enligt Jimmy Modin, att medierna vill få polisen att bekräfta olika uppgifter som journalisterna fått från annat håll.

– Då får man försöka stå emot den pressen och det trycket som uppstår och inte bekräfta något förrän man har det svart på vitt, säger han.

Någonstans på vägen i arbetet med den stora olyckan blev det ändå fel i kommunikationen, vilket ledde till att pressinformatörerna gick ut med information om att tre personer hade avlidit i samband med olyckan. En uppgift som, visade det sig, inte stämde.

– Vi fick informationen och kollade flera gånger att den var korrekt. En timme senare fick vi backa då det framkom att det var en person som avlidit, säger
Jimmy Modin.

Hur kunde det bli så?

– För mig är det fortfarande oklart hur informationen kunde vara felaktig. Men det var kaosartat på bron väldigt länge och uppgifterna gick isär även från de som var på plats. Vi fick helt enkelt ta ett samtal i taget och stå för att vi hade gått ut med felaktig information.

Att det kan svänga snabbt vet också pressinformatör Calle Persson som, med sina snart tio års erfarenhet, är den mest rutinerade pressinformatören på mediecenter Syd. Han minns en man som var internationellt efterlyst, misstänkt för att ha mördat en norsk flygvärdinna i Danmark, som dök upp i receptionen på polishuset i Malmö och anmälde sig själv. Ungefär samtidigt fick danska och norska medier nys om saken.

– De ringde mig från receptionen och sade att det stod några journalister där som ville prata med en pressinformatör. När jag kom ner stod det mellan 20 och 25 journalister med kameror och blixtar, så det fick bli en improviserad presskonferens där och då med bland annat direktsändning i dansk tv.

På mediecenter Syd har journalisterna börjat ringa till Anna Göransson igen. De har fått tips om att den skjutne mannen har avlidit och vill få uppgiften bekräftad.

– Vi går aldrig ut med det innan personens anhöriga är underrättade, oavsett hur lång tid det tar. I just det här fallet försvåras arbetet av att den avlidne mannen ännu inte är helt identifierad, säger Anna Göransson.

Till slut, efter att ha stämt av med både vakthavande befäl, jourhavande för-
underökningsledare och en ansvarig på sektionen för grova brott, får hon klartecken att gå ut med informationen.

Det som började som en lugn och regnig eftermiddag övergick på några minuter till en kväll med hög arbetsbelastning för pressinformatör Anna Göransson.

– Tjusningen med jobbet är detsamma som det minutoperativa vid ingripandeverksamheten. Jag vet aldrig hur ett pass kommer att se ut, och vid större händelser ställs det krav på professionalism likväl som stresstålighet och skärpa.

– Jag valde att lämna jobbet i radiobil, eftersom jag ville prova något annat under en tid. Jag har alltid tyckt mycket om att uttrycka mig, både muntligt och skriftligt, och hade läst några högskolepoäng i journalistik. Jag ville förena den sidan med polisyrket, och använda mina erfarenheter från ingripandeverksamheten i arbetet som pressinformatör, säger Anna Göransson.

På mediecenter Syd vet man aldrig vad som kommer att hända under ett arbetspass och ingen dag är den andra lik. Det enda man kan vara säker på är att frågorna fortsätter komma: ”har det hänt något?”, ”kan du bekräfta den uppgiften?”, ”är det någon som är skadad?”, ”hur många är gripna?”, ”finns det någon misstänkt?”, ”hur många bilar är inblandade?”, ”vad är brottsrubriceringen?”, ”kan du vara med
i direktsändning?”