Så jobbar jag: Eftersöksjägare

Förra året rapporterades närmare 60 000 viltolyckor. Björn Granquist, länsansvarig jägare i Södermanland, är en av landets eftersöksjägare som polisen ringer när en olycka skett

Hur går ett eftersök till?

– När jag kommer till olycksplatsen finns det kanske lite päls eller blodspår på vägen. Då sätter jag hunden på spåret och följer med spårlina. Antingen kommer jag fram till ett dött djur eller ett skadat som ligger ner.

Då smyger jag fram och skjuter det. Vi kan också stöta på en trebent älg som reser sig upp och springer när man kommer. Då måste hunden släppas lös så den kan följa efter och kanske stoppa älgen innan jag kan skjuta den.


Vad är viktigast för dig att få reda på?

– Var olyckan skett. Platsen ska vara tydligt markerad. Man kan sätta en strumpa på en stolpe eller i en gren, en plastpåse i ett träd, vad som helst egentligen.

Hur upplever du kontakten med polisen?

– Jag och många jägare jag har kontakt med här i Södermanland upplever att polisen alltid gör sitt bästa för att underlätta för oss. Ibland skulle det vara tryggt att ha en polisbil med ute på vägen för att lugna ner förbipasserande trafik.

Vad händer med köttet, blir det viltgryta hemma hos dig när du varit på uppdrag?

– Ett påkört rådjur som ligger utsmetat på en sträcka av 130 meter är det ingen som vill ha. Men en kronhjort som bara brutit ett ben och tagit sig max 200 meter innan vi hittar och kan avliva den, är en annan sak. Där finns det 150 kilo kött att ta vara på. Då ringer vi markägaren som hoppar in i sin traktor direkt och flänger dit och tar hand om det. Det är oftast jakträttsinnehavaren – markägaren – som har rätt till köttet.  

Fakta och statistik om viltolyckor finns på Nationella viltolycksrådets webbplats www.viltolycka.se. Nationella viltolycksrådet, NVR, är ett samarbetsorgan där polisen ingår..