"Jag växte upp i spritångor"

Ofta ser han dem. De unga grabbarna i Huddinge. Som dricker för mycket, stökar för mycket och tänker efter för lite. – Jag ser mig själv i dem, säger polisen Reine Berglund.

Hans mamma jobbade på tingsrätten, pappan var brandman. Föräldrarna skötte sina jobb och på ytan såg allt bra ut. Men innanför hemmets väggar var det annorlunda. Varenda helg åkte spritflaskorna fram på bordet och lägenheten förvandlades till en vild fyllefest. Rödvin, sangria, sockerdricka.

Den lille Reine kunde vakna mitt i natten av att en främmande vuxen som stank av alkohol rufsade honom kärvänligt i håret, ”tjena grabben!”.

– Det var aldrig någon som var elak mot mig men det var obehagligt ändå, säger han.

Ibland började de vuxna bråka med varandra, eller slåss. Reine minns när en man ballade ur efter ett bråk på fyllan, rusade ut och slet upp alla tulpaner som var planterade runt biblioteket. Sedan kom han tillbaka och vräkte ut alla blommorna i en stor hög på köksbordet. 

Det var en uppväxt full av händelser som var svåra för ett barn att förstå, och förhålla sig till. Ibland fick Reine leda sin pappa hem från puben. När helgen var slut fick han samla ihop flaskorna hemma och bära bort kassarna. Han skämdes.

Till slut skildes föräldrarna och mamman träffade en ny man. Men det var samma gamla spritfester. Kontakten med mamman beskriver han som bra men kärlekslös.

– Det var ingen som frågade hur det gick i skolan, om jag hade några läxor. Jag har alltid tagit hand om mig själv.

Pappan var en stor och stark idol som tog med lille Reine till brandstationen, men som inte pratade känslor. Idag har de ingen kontakt.

När Reine var 15 år provade han att dricka för första gången. En jämnårig kompis hade lyckats köpa folköl och tillsammans vinglade de runt i Huddinge centrum. Reine blev inte aggressiv på fyllan utan spexig, klättrade i lyktstolpar, ville vara värst. Han ville vara bäst på någonting också, bäst på att tåla så mycket alkohol som möjligt.

– Polarna kunde säga om mig att ”fan vad han drack”! Jag blev helt enkelt duktig på att vara dålig, säger Reine Berglund.

Hans bästa vän Anders bodde bara några kilometer bort men hemma hos Anders var det som en helt annan värld. Där var det lugnt, stabilt och tryggt. Reine njöt av att vara där, betraktade Anders mamma och pappa som sina egna reservföräldrar.

– Jag tyckte det var så mysigt hemma hos dem. Samtidigt blir jag ledsen när jag tänker på det, skillnaden mot hur jag hade det var så stor.

Reine söp, klottrade och åkte med en kompis i en stulen bil. Krökade upp sina pengar för att kunna bjuda flott och vara kung för en dag. Levde dag för dag. Var inte rädd för någon.

– Det kunde ha gått åt helvete för mig.

Han tackar Anders för att det trots allt gick bra här i livet. Anders som var hans trygghet. Anders som alltid fanns där, som tog honom i kragen när Reine var på väg ner i diket, talade till rätta, styrde upp. Reine tror dock att hans barndomsvän aldrig visste hur illa det faktiskt var.

Något annat som var viktigt var idrotten. Reine tränade och tävlade i boxning och gick i en högstadieklass där många var idrottsintresserade. Han hamnade i gott sällskap, hittade en identitet, fick höra till.

Vändpunkten kom 1997 när Reine Berglund gjorde utlandstjänst i Bosnien. Han hade sökt sig dit för spänningens skull och för att få ingå i ett sammanhang. Det blev ett riktigt uppvaknande, en käftsmäll.

– Det var inget särskilt som hände i Bosnien men jag fick en helt annan omvärldskoll. Jag träffade människor som levde på 300 kronor i månaden medan jag själv stod där med en Omegaklocka för 12 000 kronor på armen. Jag gömde armen bakom ryggen.

Efter ett halvår i Bosnien hade känslan vuxit fram. Han ville ha spänning, få en tillhörighet, struktur och hjälpa till. Bli polis. Han började läsa på komvux för att komplettera sin gymnasieutbildning bygg- och anläggning, och upptäckte att han verkligen gillade att studera.

– Jag tyckte det var skitkul att läsa om Gustav Vasa!

En klasskompis var polis och han sa en gång att ”kunskap är aldrig tungt att bära”. Det var ord som satte sig och Reine gick ut med högsta betyg i alla ämnen, han som inte hade pluggat förut. Den dåliga självkänslan började ge vika, missnöjet mot livet också och 28 år gammal sökte han till Polishögskolan.

– Jag är glad att jag var så pass gammal, hade börjat reflektera över livet och kunde gräva i min erfarenhet. Jag hade inte passat som 20-21-åring.

Nu har Reine varit polis i 15 år och möter killar som är som han själv en gång var: med kaxig attityd, en hård yta och ett osäkert inre. Reine har gått i deras skor och det lyser igenom. Efter ett ingripande händer det att någon säger till honom att ”Fan! Du är verkligen en vettig person!”

– Även om vi har brottats är jag noga med att skaka hand efteråt och föra en dialog med de som går att snacka med. Det kan vara en liten, kort stund men ofta kommer jag nära.

Reine Berglund kan även relatera till missbrukarna på bänken och ha givande samtal med dem.

– De flesta går faktiskt att prata med, även om de gör dåliga saker. Jag är inte så snabb med att döma utan känner för de här människorna.  
Reine Berglund är imponerad av sina yngre kolleger som klarar att kliva in hos en familj i ett lägenhetsbråk och navigera rätt. Han tror inte att han själv hade klarat det utan sina egna, tuffa erfarenheter. Samma sak när det gäller att prata med barn, han vet eftersom han själv har varit där.

– Jag tycker jag har haft enorm hjälp av att min egen uppväxt inte var helt smärtfri. Det har format mig till den jag är idag.

Även i rollen om arbetsledare inom polisen, öser han ur sina erfarenheter. Ofta kan Reine vara den som öppnar sig först, varpå kollegerna vågar haka på. Det bidrar till ett öppet klimat, ”det är inte bra hemma just nu men vi jobbar på ändå!”

En av kollegerna är barndomsvännen Anders – som också blev polis.

Läs även i samma artikelserie:

Andreas Persson: "Jag fick en andra chans."

Tutti Blixt: "Jag är ett maskrosbarn."

Beteendevetaren: "Man ser inte vilken bakgrund någon har haft."