"Jag lärde känna Ida efter hennes död"

För två år sedan mördades Ida Johansson, 21, i joggingspåret. Mordet blev enormt uppmärksammat. Inom polisen blev det en särskild händelse, i medierna en följetong. Bilden på Ida spreds överallt. Polisen Patrik Zanders lärde känna henne, bakom rubrikerna.

”Jag brukar läsa nyheterna på nätet när jag vaknar och det gjorde jag även den här morgonen. Torsdagen den 6 augusti 2015. Det stod att en ung kvinna hade försvunnit i Upplands Väsby och jag förstod snabbt att det här kommer bli stort. Just då utredde polisen många mord där och troligen skulle det behövas hjälp från oss i det närliggande området.

Jag föreslog själv att jag kunde bli kontaktperson gentemot Idas familj.En gång i tiden fick sonen till min bäste vän cancer. Jag stöttade dem och efteråt förklarade min vän hur mycket det hade betytt för dem. Det var då jag förstod att jag kan bidra i den rollen. Många är rädda för de svåra frågorna eller för att säga fel saker, men ofta behöver man inte säga så mycket, bara finnas där utan att skrämmas av sorgen.

Natten till den 6 augusti hade en kollega hittat Idas kropp i en skogsglänta. Något dygn senare tog jag min första kontakt med Idas familj och åkte dit för ett förhör. Vi letade efter någon form av motivbild och det var viktigt att kartlägga Idas sista tid i livet, men vi hittade inget som stack ut. Inget missbruk, ingen knepig pojkvän, ingenting. Ändå var jag fast besluten om att det måste finnas något som jag hade missat när jag fortsatte med att förhöra Idas vänner.

I min iver att hitta något pressade jag en kompis till Ida så hårt att hon slutligen brast i gråt och sade: ”Det finns inget mer att berätta om Ida, hon var världens finaste”. Det var då jag blev övertygad om att detta var ett vansinnesdåd av en gärningsman som troligen inte hade någon koppling till Ida.

Efter förhöret kände jag mig illa till mods som hade orsakat så mycket tårar hos kompisen och det var skönt att jag senare, i samband med begravningen, fick möjlighet att förklara mig.

Familjens bild, att Ida var en fantastisk, positiv och levnadsglad person som ville hjälpa andra, stämde med omgivningens. Ida pluggade till socionom och stöttade sin funktionshindrade lillasyster och jag kan bara hålla med mamman som sade att ”Jag tror att samhället hade behövt Ida”.

Vi behöver sådana människor.

Vi fortsatte att kartlägga Idas liv och jag var bland annat inne i hennes flickrum, vände och vred på saker, gick igenom hennes Instagram, släpptes in i det allra mest privata.

Jag hittade vänner, sociala sammanhang, glädje och liv. Föräldrarna var hela tiden väldigt öppna och det var tack vare dem som jag kom så nära.
Det var i det här sökandet som jag lärde känna Ida och när det var dags för begravning frågade föräldrarna om jag ville komma, och om jag ville säga några ord. ”Ibland känns det som att du känner Ida bättre än vad vi gjorde”, sade de.

Jag har länge jobbat med grova brott och varit kontaktperson gentemot familjer förut, men det här fallet var unikt.Tidigare hade brottsoffret och deras anhöriga varit personer som jag följt länge i livet. Ida var den första som jag lärde känna efter döden.

I början var min kontakt med Idas familj tät och jag tror jag satt vid deras köksbord i sammanlagt 15 timmar. Det har handlat om allt från det praktiska, till det rent mänskliga. När vi fick en dna-träff åkte jag till dem för att berätta det. Mamman höll på att säga god natt till Idas lillasyster, pappan kokade te. När alla var samlade sade jag:

”Vi har fått en träff. Nu vet vi vem som gjorde det.”

Det blev alldeles tyst en stund. Sedan lade mamman huvudet på sned och sade sakta: ”Ytterligare en familj  i sorg.”

En tid senare upptäckte vi att mycket känsliga uppgifter florerade på nätet. Allt var inte sant men jag åkte med blåljus till familjen för att åter igen sätta mig vid deras köksbord och berätta vad som stämde och vad som var rykten. Detta är tyvärr ett exempel på hur anhöriga kan drabbas när uppgifter från en förundersökning läcker ut.

Inför rättegången besökte vi domstolen tillsammans, kollade var vi skulle sitta och hur vi skulle ta oss dit utan att behöva konfronteras med det massiva pressuppbådet. Jag förberedde familjen så gott det gick inför deras möte med den person som tagit Ida ifrån dem.

Nu har det gått två år och min kontakt med Idas familj har glesats ut, vi hörs av några gånger per kvartal. Ibland har det hänt att kontakten med anhöriga efteråt, när fallet är löst, har blivit lite för mycket. Här kände jag aldrig så.

Senast vi hördes av var när jag ville stämma av om jag kunde berätta i Svensk Polis och familjen kände sig nästan hedrade eftersom de kände sig trygga i att detta skulle handla om personen Ida. De tycker att det varit ett så stort fokus på gärningsmannen.

Mordet på Ida blev en särskild händelse och som mest var vi 40 personer som arbetade med fallet. Gärningsmannaprofilgruppen sa tidigt, nästan med skräck i rösten, att den här typen av mördare har en stor återfallsrisk, ”ni måste ta honom fort”. Jag vet att kolleger runt om i landet sliter med stora utredningar och jag är ödmjuk inför alla resurser vi fick, vilket också innebar att jag kunde lägga den tid som behövdes på familjen.

Jag gick till Idas begravning tillsammans med två kolleger. Jag höll ett tal, presenterade mig och förklarade varför jag var där. Jag berättade att jag försökt lära känna Ida efter hennes död, att jag aktivt letade efter dåliga sidor hos henne. Men ju mer jag letade, desto mer övertygad blev jag om att familjens och vännernas bild stämde.

Jag avslutade med att tacka familjen som släppt in mig och sa att det kändes som att de har blivit mina vänner. Då ställde sig Idas pappa upp, som annars är en ganska reserverad man, och sade högt över församlingen: ”Ja! Det stämmer!”.

Mordet i joggingspåret
  • Den 5 augusti 2015 mördades Ida Johansson, 21, när hon var ute på en joggingrunda i Upplands Väsby.
  • Natten till den 6 augusti hittade en hundförare Idas kropp. Dna säkrades men profilen fanns inte i registren. Hundratals män topsades och polisen tog hjälp av medierna för att få in tips.
  • Den 10 augusti kom tips om en 19-årig, tidigare ostraffad man. Han förhördes, topsades och greps samma dag. Hans dna matchade provet från mordplatsen och han erkände.
  • Den 26 februari 2016 dömdes mannen till rättspsykiatrisk vård för mord och brott mot grifte-
    friden.
  • Offer och gärningsman kände inte varandra.