"Jag är ett maskrosbarn"

”Jag gick. Jag vill att du ska veta det.” Tutti Blixt glömmer aldrig den misshandlade kvinnans ord i kön på Ica. Som polis försöker hon ge andra den hjälp hon själv aldrig fick.

Mannen på pizzerian i Hässleholm skiner upp och sträcker ut armarna när Tutti Blixt kommer in med mig i släptåg.

– Heeej Tutti! Är du hemma nu?

Han har känt henne sedan hon var tonåring och blir märkbart glad över att hon är tillbaka i sin gamla hemstad, om än för några dagar. Imorgon ska Tutti återvända till en FN-mission på Haiti.

Tutti Blixt arbetar idag på Haiti.

Pizzeriaägaren vänder sig till mig:

– Du förstår, jag fattade aldrig varför hon hängde med de där stökiga killarna förr i tiden. Jag såg dem här omkring och i min kultur ska inte fina flickor vara i ett sådant sällskap, säger han.

Det är precis det vi ska prata om. Hur hon hamnade snett men också hur hon lyckades lägga om sitt liv.

Tutti Blixt var yngst i en syskonskara på tre. Varje dag när hon gick hem från skolan fanns klumpen i magen: vilket humör kommer pappa vara på idag? Han som kunde vara skämtsam och skojig vid middagsbordet men vända på en sekund.

– Jag försökte alltid känna in stämningen. Innan måltiden var slut kunde jag lika gärna ha flytt från det där middagsbordet, säger Tutti Blixt.

Pappan var borta mycket, hängde i bingohallen och det var först långt senare som Tutti förstod varför hennes mamma brukade gömma pengarna. Och varför det så ofta var bråk. Varje julafton brukade mamman klä sig fin och duka medan Tutti och hennes syskon lekte med tennsoldater. Varje gång slutade det med barnen rusade in i barnkammaren, stängde dörren och höll för öronen.

Hennes rum låg bredvid köket och liggandes i sin himmelssäng kunde hon höra när upptrappningen började. Möbler som började flyttas runt, röster som höjdes. Skriken. När Tutti försökte blunda, målades bilder upp där pappa jagade mamma. Det gick knappt att andas och ibland kröp hon över till sin bror. Där låg de bredvid varandra, som frusna till is.

Ibland sprang de över till grannen och Tutti var alltid beredd. Varje kväll när hon gick och lade sig brukade hon kolla så att hennes viktigaste gosedjur låg nära sängen, ifall det blev bråttom.

En gång i 7-8-årsåldern brast det för henne och trots att hon var livrädd, sprang hon rakt ut från sitt rum, in i köket och trängde sig fram till pappa och slog på hans ben det hårdaste hon kunde. Pappan kom av sig, tittade på henne och började gråta. Men bråken och misshandeln upphörde inte.

Visst fanns det de som såg och hörde, men ingen som stoppade honom. Grannfrun var snäll, försökte lugna Tuttis mamma och bädda i extrasängarna när de kom för att ta skydd. Polisen kom flera gånger, men pappan blev aldrig dömd. Kanske rapporterades han inte ens, Tutti vet inte. Det var hysch hysch om det som pågick. Man skulle inte lägga sig i.

Föräldrarna skilde sig och en styvpappa kom in i bilden. Men den fysiska misshandeln övergick i psykisk.

Elva år gammal gick Tutti själv till socialkontoret i Hässleholm: ”Jag orkar inte mer. Jag vet att jag bara är elva år och att min pappa inte är någon bra pappa men jag vill flytta till honom. Hos mamma och hennes nya man överlever jag inte.”

Det kunde ha slutat illa och i tonåren var Tutti Blixt på ett sluttande plan. De var tre tjejer, ”tre ligister” som hon kallar det själv, som skolkade och hängde med killar som rökte hasch. Från sin pizzeria såg ägaren, som fortfarande driver stället, dem ibland och undrade hur det skulle gå.

18 år gammal kom Tutti Blixt till en brytpunkt där hon var tvungen att välja väg. Hon fick en son, tog tag i sig själv och började arbeta inom äldreomsorgen samtidigt som hon målmedvetet började läsa in det hon missat i skolan.

Tre år senare såg hon en rekryteringsbroschyr från polisen: ”Gillar du utmaningar? Vill du jobba med människor? Vill du bli polis?” Den talade rakt till henne. Struktur, ordning, allt föll på plats. Och så fanns det en drivkraft till – som börjar som en fråga.

– Varför i hela friden var det ingen som ingrep när jag var barn? Jag känner att när jag gått igenom allt detta, vill jag själv gripa in.

Erfarenheten av att ha vuxit upp med våld, har hon tagit med sig i jobbet. Främst handlar det om att ta barn på allvar, Att inte av missriktad välvilja fösa undan dem.

– De har redan sett. De har redan förstått. Det är bättre att bekräfta det, låta dem sitta med och förklara varför polisen är där, säger Tutti Blixt.

Hon försöker alltid ta god tid på sig när hon åker på sådana ärenden och upplever att kvinnorna öppnar sig för henne.

Kanske skiner det igenom att hon själv varit drabbad, om än som barn. Att hon ser och att hon förstår. ”Det syns på dig”, som en kollega sade. Även om Tutti inte berättar vad hon själv gått igenom, kan hon använda sig av det.

– Jag pratar samma språk, avkodar dem. Ibland behöver man inte säga så mycket, det blir ett tyst samförstånd.

Hon kan vara ganska tuff även mot brottsoffret och konfrontera kvinnan för att tränga igenom blockeringen och skammen. ”Så här är det ju! Vad tror du kommer bli nästa steg, och nästa? Vad händer om du inte går?” Tutti Blixt är inte rädd för att gå in i det allra mest känsliga.

Hon lägger också mycket tid på de drabbade barnen, förklarar på deras nivå vad som hänt och småpratar om allt möjligt. Deras intressen, deras husdjur, saker de tycker om – och hur de mår.

– De samtalen är viktiga för mig. Det kunde ju ha varit jag.

En gång stod Tutti i kön på Ica. Då kom en kvinna fram och undrade om hon kände igen henne:

”Du var hemma hos mig. Jag vill bara säga en sak, jag gick. Tidigare var det helt omöjligt, men jag gick. Tack!

Läs även i samma artikelserie:

Reine Berglund: "Jag växte upp i spritångor."

Anderas Persson: "Jag fick en andra chans."

Beteendevetaren: "Man ser inte vilken bakgrund någon haft."