Nya hotet: Ensamagerande

Han är ensam, går under radarn och gäckar polisen. Den ensamagerande våldsverkaren. Men vem är han, vad driver honom? Och framför allt: Går det att upptäcka honom – i tid?

Det är ingen som svarar på hennes allt hårdare knackningar. När hon gläntar på brevlådeinkastet, ser hon att sonens skor står där inne. Han är hemma, men vägrar prata med sin mamma. I flera veckor har oron växt, marinerat henne i de värsta av tankar. Varför svarar han inte längre på sms? Vad kommer han att göra? Skada sig själv, eller andra? Varför isolerar han sig från henne och resten av familjen? Försjunker i religiösa grubblerier, pratar om att dö i Guds namn. Till slut står hon inte ut längre utan ringer Säkerhetspolisen, Säpo, fredagen den 15 januari 2016. Sonen har blivit en tickande bomb och hon litar inte längre på honom. Eller på att omgivningen ska kunna stoppa det, vad det nu är han tänker göra.

Sommaren 2016 dömdes Deniz, då 21 år gammal, till fem års fängelse för att ha förberett ett terroristbrott. En tryckkokare köpte han på Ikea, stålkulorna på Jula och julgransbelysningen på Kjell & Company – allt för att bygga en bomb. Instruktionerna fanns på nätet liksom uppmaningen att iscensätta ett attentat. ”Gör vad du kan, där du är”, som Islamiska staten, IS, proklamerat. Domen ifjol var unik och den första i sitt slag. Tack vare att föräldrarna slog larm, avstyrdes troligen ett självmordsattentat i Sverige. Än idag vet ingen vad Deniz hade tänkt göra.

Deniz är ett exempel på det som i medierna har kallats en ny form av terrorism: de ensamagerande. Fallet är ovanligt eftersom det ledde till en fällande dom, vilket i sin tur gör att ärendet är offentligt så att vi i detalj kan läsa om hans radikalisering och hur rättssamhället lyckades stoppa honom. Annars sker arbetet mycket i det tysta och handlar om att förebygga det som aldrig får ske. Och som därmed inte når offentlighetens ljus.

På engelska omnämns de ibland lone actors, en term som både beskriver deras modus och i vissa fall deras personlighet.

Inom polisen används begreppet ensamagerande våldsverkare. Gemensamt för den här typen av gärningsmän är att de agerar på egen hand. Det gör dem särskilt svåra för polis och säkerhetstjänster världen över att upptäcka. De går under radarn. Men helt omöjligt är det inte. Studier visar att majoriteten avslöjar sina avsikter i förväg på något sätt, till exempel genom inlägg på sociala medier eller i samtal med sina närstående. Det är också den närmaste omgivningen som har störst chans att fånga upp varningstecken och förmedla dem vidare. Deniz mamma är ett bra exempel på det.

Den 16 mars i år pekade Säpo i sin årsrapport ut ensamagerande som den största risken ifall Sverige skulle drabbas av ett terroristattentat. Det blev en kuslig profetia. Drygt tre veckor senare, fredagen den 7 april, rammade en lastbil folkmassorna på Sveriges mest folktäta gata, Drottninggatan i Stockholm. När detta skrivs sitter en 39-årig man från Uzbekistan häktad misstänkt för terroristbrott och det ska utredas om han agerade på egen hand. Han ska ha uttryckt sympatier för IS. Säpo skriver också i sin årsrapport att hotet från den religiösa, våldsbejakande extremismen är störst, men att det finns över hela skalan till den högerextrema miljön.

Oavsett vilken ytterkant man söker sig till ser radikaliseringsprocesserna ungefär likadana ut. Det är ofta tillfälligheter som styr var en blivande gärningsman hamnar.

På Säpo arbetar handläggaren Anna och analytikern Sara. Säpos uppgift är att förhindra terrorhandlingar oavsett ideologi och därför gör man ingen skillnad på ensamagerande och andra typer av terrorister.

– Det handlar om väldigt olika sorters attentat. Det går inte att teckna en schablonbild, säger Sara.

Anna och Sara poängterar att de ensamagerande är en spretig skara och att det inte finns ett typfall. Den som ändå fått stå som arketyp är den norske massmördaren Anders Behring Breivik som 2011 dödade 77 personer. Han var djupt isolerad och planerade sitt dåd i flera år, för sig själv på sin kammare. En riktig ensamvarg. De senaste åren har det varit fler uppmärksammade attentat i USA och Europa: Orlando 2016, Nice 2016 och London 2017, för att bara nämna några. Alla komplexa dåd utförda av ensamagerande våldsverkare. Men det kan lika gärna handla om attacker i mindre skala, säger Anna.

– Det mest sannolika är att det till exempel är någon som hugger ner människor med kniv, som soldaten som mördades mitt på gatan i London 2013. Vi låser oss inte vid ett modus utan letar efter avsikten. Och det kan vara svårt att avgöra vad det är vi har lyckats förhindra.

För Deniz gick det snett ganska tidigt. Som barn var han ofta sjuk och hade ont i benen i flera år. Sov dåligt, var en känslig liten pojke. Några lekkamrater fanns där, men de försvann på högstadiet när han bytte skola. Deniz hamnade i ett vakuum. Ingenstans passade han in. De svenska killarna tyckte att han var en blatte, kallade honom terrorist, frågade hånfullt om han var farlig. Invandrargänget ifrågasatte varför Deniz inte pratade med arabisk brytning, som de. Nästan varje dag kom Deniz hem från skolan och grät och när mamman smygtittade i mobilen var den full av taskiga sms. Han bytte tillbaka till den gamla skolan men det var redan för sent. De gamla kompisarna hade nya kompisar.

Deniz kämpade på med skolan, fick bra betyg men mådde allt sämre inombords. Han träffade ingen, gick nästan aldrig ut. Deniz farbror försökte hjälpa honom genom att svänga förbi ibland och kolla läget, käka mat ihop och snacka. En gång fixade han ett jobb som säljare åt sin systerson, men det gick inte. Deniz var för blyg. Någon framtid fanns inte, trots Deniz modesta önskningar. För att köra taxi krävdes körkort och på bussförarutbildningen kom han inte in. En strikt tolkning av islam kändes som en efterlängtad stadga i livet och IS, islamiska staten, allt mer som en tillflyktsort.

Deniz följde noggrant vad som hände i världen och varje gång han kom hem till sin pappa, satte han sig i vardagsrummet och läste i tidningen om kriget i Syrien, om IS och USA och om mördade barn.

Häftiga diskussioner utbröt, ”det finns inget paradis eller liv efter döden” försökte pappan. ”Gud är ett påhitt, så säg hej till livet, säg nej till döden!” Deniz lyssnade inte. Han tog även avstånd från sin syster som han tyckte levde på ett fel sätt, med olämpliga kläder och fel umgänge.
”Deniz befann sig i psykologisk tomhet. Han behövde kärlek och terapi”, skulle pappan konstatera långt efteråt.

Mammans krävande oro trängde bort Deniz ännu mer och fick hans inre ilska att vändas mot föräldrarna. Deniz satt nu mest på sitt rum, med mobilen eller datorn, försjunken i en värld som ingen utomstående kände till. En våldsam värld som lovade ett bättre liv på andra sidan, som lockade med löftet om att få dö som martyr. Här fanns också allt som en förtvivlad och desperat människa behövde för att ta kål både på sig själv och andra. Detaljerade bombrecept och instruktioner för att genomföra ett attentat. Deniz laddade ner allihop.

Så en dag bubblade det upp ur honom: ”Pappa, jag vill inte leva. Jag trivs inte. Jag har köpt grejer som jag ska explodera med.”

En kastrull, tändstickor, aceton. Grejerna låg gömda i källarförrådet, mitt bland hans och systerns gamla leksaker, skolböcker och Deniz gulnande studentmössa. Pappan blev vansinnig, grät och krävde att de skulle slänga alltihop. Deniz gjorde inget motstånd utan reste sig bara, följde med och tillsammans lät de bombprylarna slukas av en container.

Sedan blev det bättre. Åtminstone tyckte pappan det. Deniz blev lugnare, slutade prata om att ta livet av sig och fick också en återbudsplats till bussförarutbildningen.

Dessutom gladde sig föräldrarna åt att han började prata med dem igen. ”Han har inga tankar på att göra någon illa. Däremot borde man kanske ringa läkare för att kolla om han har vitaminbrist”, funderade pappan. Mamman var dock inte lika säker på att det gick åt rätt håll. Fynden i källaren gjorde henne så chockad att hon svimmade och det är här som en osynlig kil slås in mellan Deniz och de få som stod honom nära. I hemlighet ringde mamman till Säpo och slog larm.

Är drivkraften ideologisk eller personlig? Det tycks vara så att de ensamagerande i större utsträckning bär på personliga misslyckanden eller oförrätter som ramas in i någon slags existerande eller hemmasnickrad ideologi. Det sistnämnda kallas copy paste, då man klipper och klistrar från olika ideologier som exempelvis nazism, kontrajihadism och vit makt. Det är vanligt att gärningsmannen använder sig av en ideologi som ursäkt för att hämnas på ett samhälle som de anser har svikit dem.

Vissa radikaliseras på egen hand och är typiska enstöringar som exempelvis den norske massmördaren Anders Behring Breivik. Andra styrs av organisationer som IS och agerar på deras uppdrag, medan ytterligare andra jobbar tillsammans i små celler.

Psykisk ohälsa är mer vanligt hos de ensamagerande men sällan orsaken till att han – för det är nästan alltid en han – slår till. Istället är det oftast en kombination av personliga motiv, psykisk ohälsa och influenser utifrån vilket kan göra det svårt att förstå syftet med brottet.

De närmast anhöriga är alltså de som har störst chans att upptäcka när en familjemedlem håller på att anamma en våldsbejakande ideologi.

– Information finns alltid, vill jag påstå. Det här är inte attentat som kommer ur tomma intet, säger Michael Fredholm på nationella operativa avdelningen, Noa.

Familjen vet mest, men är minst benägen att slå larm. Det poliser i yttre tjänst kan göra är att skaffa sig en helhetsbild efter tre så kallade indikatorer och skriva underrättelseuppslag. Indikatorerna är: Förmåga, till exempel kunskap och införskaffande av vapen. Avsikt, som våldsbejakande ideologi eller konspirativt beteende. Samt utlösare, till exempel att personen blivit av med jobbet eller förlorat en nära relation.

– Varje enskild indikator räcker inte utan det är när alla tre uppträder tillsammans som man ska vara vaksam. Samtidigt ska man inte haka upp sig på detaljer eftersom inget fall är det andra likt, säger Michael Fredholm.

Både han och Anna och Sara som jobbar på Säpo vill uppmana poliser att lita på sin magkänsla och skriva underrättelseuppslag.

– Du kan bidra med en pusselbit och en helhetsbild som ingen annan har. Vi är vana vid att hantera uppgifter om både högt och lågt, säger Anna.

Samtidigt säger Michael Fredholm att hur mycket rädsla som terrorbrott än framkallar, är det trots allt få som skadas eller omkommer. Istället är det den omgivande kriminaliteten som är mest skadlig för samhället – bedrägeri, stölder, pengatvätt med mera.

– Det har en mycket större samhällspåverkan och skapar konflikter mellan olika grupper. Det gör mer skada än om en person spränger sig.

Hur gick det då för Deniz, den unge mannen som två gånger försökte resa till Syrien för att ansluta sig till IS och som planerade ett dåd i Sverige? Länge bollades han runt mellan olika instanser: Säpo ansåg inte att Deniz hade förmåga att göra något farligt. Så länge han inte gjorde något konkret, kunde de heller inte agera. Psykiatrin tyckte att fallet var Säpos ansvar. Ett mobilt akutteam bestående av vårdpersonal ville med den vanliga polisens hjälp få till en träff med Deniz men det blev inget eftersom ingen var beredd att åka hem till honom, en potentiell terrorist. Man var tillbaka på ruta ett.

Polisen och sociologen Amir Rostami som då arbetade hos den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism fick i uppdrag att söka upp Deniz och försöka nå fram till honom. Han mötte en mycket nedstämd och tystlåten ung man med djupa, svarta ögon som sov hela dagarna.

Parallellt fortsatte Säpo oförtröttligt sin utredning med förhör med anhöriga och insamlande av uppgifter. När de till slut kallade in Deniz, kunde han inte förklara någonting. Varför köpte du en julgransbelysning, flera veckor efter jul? Vet inte. Vad skulle du med tryckkokaren, stålkulorna och alla flaskor aceton? Minns inte. Till slut tröttnade förhörsledarna på alla cirkuskonster:

”Det här är allvarligt, Deniz”.

Deniz svarade med en axelryckning.

Det sista förhöret avslutades klockan 10.35 den 18 mars 2016. Knappt tre månader senare föll domen.

När Amir Rostami i domen summerar alla samtal han haft, landar han i att Deniz inte ville ha jihad:

”Han vill ha ordning och reda i sitt liv, han vill ha samhörighet.”

Syftet med att åka till Syrien var inte att få kriga, utan att hitta en identitet. Är jag turk, är jag halvturk, kommer jag från shia, är jag svensk? Sedan hittade han något i islam och målade upp en fantasibild, en tillhörighet. Ett självmordsattentat var den slutgiltiga lösningen, när inget annat fungerade. En väg att gå för att göra sluta på sin misär. Deniz visste inte ens att det är förbjudet inom islam att ta livet av sig.

Fotnot: Deniz är ett fingerat namn.

Kunskapshöjande insats

Självmordsdådet på Bryggargatan i Stockholm 2010 gjorde att polisen, Säkerhetspolisen och andra myndigheter började titta på ett koncept mot ensamagerande terrorister. Vad är det för fenomen? Kan man förhindra det?

I början av 2011 drog arbetet igång och intensifierades efter den norske terroristen Anders Behring Breiviks massmord några månader senare. En rapport, en bok och en metod togs fram.

Våren 2014 beslutade dåvarande Rikskriminalpolisen att metoden skulle användas. 1 maj bildades Nationella taktiska rådet, NTR, ett samarbetsorgan mellan polisen och Säkerhetspolisen som ska öka polisens förmåga att motverka och hantera terrorism och särskilt grova våldsbrott.

2015 skedde ett attentat mot konstnären Lars Vilks i Köpenhamn. Ett snabbt beslut togs om att börja använda metoden samt rulla ut en generell, kunskapshöjande insats till svensk polis.

Hösten 2015 kom migrationskrisen och arbetet med terrorutbildning tog tillfälligt paus. Utbildningen togs sedan upp igen.