Vi och dom och hatet

Tusentals utsätts varje år – också polisanställda. Men få anmäler. Nu öppnar utställningen”Vi&Dom” på Polismuseet, som ska få fler att engagera sig mot hatbrott.

En kväll står Naser och stryker kläder i sitt skrädderi. Tidigare på kvällen deltog han i en manifestation mot våldet och skjutningarna i Malmö. Någon såg honom stå där med sitt plakat. Någon som nu lurar i skuggorna utanför hans skrädderi.

Plötsligt ljuder två höga smällar och fönsterrutan krossas. Naser skyndar sig ut på gården och ser en man i keps och jacka som skyndar sig bort. Naser får fatt i honom och vägrar släppa. Han kräver att få veta varför han kastat sten mot rutan. Då skallar mannen honom så hårt att framtänderna slås ut. Naser tappar taget och mannen försvinner i natten. Kvar står Naser och blöder. Vad han inte vet är att han precis har träffat Peter Mangs – mannen som senare döms till livstids fängelse för två mord och åtta mordförsök – och att stenarna mot fönsterrutan i själva verket var kulor från ett vapen.

En annan dag, på en annan adress i Malmö får polisen Valon och hans kollega ett larm om en misshandel utanför ett sjukhus. En man har försökt dra slöjan av en kvinna och misshandlat henne och hennes väninna med en sko samtidigt som han skrikit ”jävla muslim”. Kvinnorna är upprörda och gråter hysteriskt. Valon går fram till mannen och presenterar sig. ”Är du muslim?”, frågar mannen. När Valon svarar ”ja” korsar mannen demonstrativt armarna och vägrar prata med honom. Valons kollega får ta över.

Det Naser och Valon varit med om är hatbrott – något som drabbar en eller flera personer bara för att de tillhör en viss grupp. För att de har en viss hudfärg, nationalitet eller etnisk bakgrund, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet. Bakom brotten ligger hat, rädsla eller fördomar. Eller allt på samma gång.

Varför anmäls inte fler hatbrott? Vad gör polisen? Och varför drabbar hatbrott extra hårt? Det är några frågor som lyfts i utställningen ”Vi&Dom” på Polismuseet i Stockholm. Det är en interaktiv utställning om hatbrott skapad för att beröra och engagera – inte minst ungdomar. I utställningen får besökaren ta del av berättelser från brottsutsatta, vittnen och gärningspersoner för att sedan själva få uppleva hur det är att vara utsatt.

– Hatbrott bottnar i fördomar och attityder som påverkar hela vårt samhälle och vår möjlighet att leva tillsammans. Därför behöver vi öka kunskapen och medvetenheten om hur allvarligt samhällsproblem hatbrotten är. Det är ett demokratiskt problem som rör alla, säger Tina Landgren, utställningsproducent på Polismuseet.

En viktig del i utställningen är den så kallade hotgången. Där får besökarna välja om de vill gå igenom gången och utsättas för verbala hot, eller om de vill gå bredvid och bevittna när någon annan utsätts. I slutet av gången får besökaren möjlighet att själv göra skillnad. De får bland annat veta hur man anmäler hatbrott och vart man kan vända sig om man själv har blivit utsatt.

– Förutom att ge en insikt i konsekvenserna av hatbrott vill vi få besökarna att känna att de kan göra något – att anmäla, att tydligt visa att det inte är acceptabelt och att våga uppmärksamma och hjälpa andra, säger Tina Landgren.

Hon tror att utställningen kan vara intressant för polisanställda på flera sätt. Dels har den ett tydligt brottsofferperspektiv, där utsatta med egna ord får berätta om sina erfarenheter. Dels ger den ett historiskt perspektiv på hatbrott. Gestaltningen och mycket av innehållet är skapat i samverkan med ungdomar. Och den kan vara tankeväckande och lärorik för alla vuxna som arbetar med barn och unga.

Polismuseet har tagit fram materialet till utställningen i samarbete med ungdomar från Botkyrka, Jakobsberg och Skärholmen. De har även haft en tät dialog med polisens demokrati- och hatbrottsgrupp i region Stockholm. Gruppen har funnits sedan 2004 och utreder alla typer av brott som har ett misstänkt hatbrottsmotiv, även de som begås på nätet.

– Hatbrott på nätet är ett växande problem och där behöver polisen höja sin förmåga. Hot, ofredanden och diskriminerande förolämpningar är särskilt vanliga, säger Daniel Godman, chef för hatbrottsgruppen.

Den som har utsatts för hatbrott drar sig ofta för att kontakta polisen, av flera anledningar. Han eller hon kanske skäms, eller saknar förtroende för polisen. Många utsätts så ofta att det till slut uppfattas som normalt, något man får stå ut med. Den brottsutsatta tar det ofta extra hårt eftersom det är den innersta personligheten, identiteten eller ursprunget som kränks.

Antalet anmälda hatbrott har ökat de senaste åren, men det betyder inte med säkerhet att hatbrotten har ökat. Den nationella trygghetsundersökningen, där personer själva berättar om när, var och hur de har hotats eller utsatts för hatbrott, visar att antalet hatbrott har legat relativt jämt de senaste åren. I undersökningen från 2014 uppgav 107 000 personer att de utsatts för främlingsfientliga hatbrott,
37 000 för antireligiösa hatbrott och 17 000 för homofobiska hatbrott.

Även om förhållandevis få hatbrott anmäls har Daniel Godman märkt av en ökning av ärenden till hatbrottgruppen i Stockholm.

 – Jag tror att det är en kombination av att hatbrotten har ökat rent statistiskt och att fler har blivit medvetna om vad hatbrott är. Vi ser framförallt en ökning av hatbrott med antisemitiska och islamofobiska motiv, säger han.

Ett hatbrott är inte ett eget brott, utan en motivbild som kan resultera i ett strängare straff. Det innebär att hot, skadegörelse, misshandel eller mord, anses grövre om det visar sig att motivet dessutom var att kränka offret på grund av hudfärg, nationalitet eller etnisk bakgrund, trosbekännelse eller sexuell läggning.

Att bevisa ett hatbrott kan vara komplicerat. Det räcker inte med att utreda själva brottet. Utredarna måste dessutom bevisa vad gärningsmannen tycker och tänker. Bevisningen består ofta av förhör med målsägande, vittnen och misstänkta och av beslag som symboler, medlemskort, chattloggar eller annat material som bevisar att gärningsmannen har värderingar som tyder på hatbrott. Sedan måste bevisningen räcka hela vägen till fällande dom. Idag når drygt fyra procent av anmälda ärenden dit.

– Det ställs höga krav på att styrka motivbilden vid hatbrott och så ska det vara också. Vi har en väl utformad lagstiftning men åklagare och domstol kan bli mer offensiva i sitt arbete med lagstiftningen. Bland annat genom att kompetensutveckla, utvärdera sin egen verksamhet och använda de juridiska verktygen fullt ut, säger Daniel Godman.

Det kan ligga hatbrottsmotiv bakom skadegörelse och klotter. Sådana brott kan vara svåra att klara upp eftersom det ofta saknas vittnen eller teknisk bevisning. Att utreda våldsbrott är generellt sett lättare. Därför blir hatbrott med våldsinslag oftare uppklarade än andra typer av hatbrott.

Daniel Godman säger att det är ovanligt att poliser anmäler att de utsatts för hatbrott i tjänsten, men han tror att det kan finnas ett stort mörkertal. Poliser tar, enligt honom, alltför stora kränkningar i sin yrkesroll utan att anmäla det:

– Poliser ska tåla en del men hatbrott är brott mot identitet, självkänsla, självbild och lika värde. Det är viktigt att inte tåla för mycket oavsett yrkesroll. För den utsatte är det ofta värre att bli kränkt utifrån till exempel rasistiska kommentarer än en spottloska på uniformen. Om kränkningen väl leder till en anmälan måste den också få en snabb och tydlig reaktion från rättsapparaten, vilket tyvärr inte sker så ofta idag.

Han uppmanar till att anmäla, oavsett om man som polis uppmärksammar eller själv utsätts för hatbrott.

– Det skickar en viktig signal till makthavarna att hatbrott är ett samhällsproblem som kan hota demokratin, det vill säga våra grundlagsskyddade rättigheter som yttrandefrihet och religionsfrihet. I Malmö rapporterade polisen Valon de rasistiska glåporden vid misshandeln av de muslimska kvinnorna.

– Det var ingen som trodde att det skulle leda någonstans men det gjorde det faktiskt. Det blev en fällande dom och det definieras som ett hatbrott, säger han.

I Nasers fall räckte inte bevisningen ända fram. Trots att han utsatts för våld och trots att kulorna som avfyrats mot skrädderiets fönster hittades.

Den dag Naser ska vittna i rätten köper han blommor. Blommor i olika färger som han vill lämna till den man som har försökt att släcka hans liv. Han vill visa att han älskar alla människor – oavsett ursprung, språk och religion.

Många blir arga och undrar varför han vill ge blommor till en mördare. Naser svarar: ”Peter Mangs är sjuk och har begått fruktansvärda brott. Han har valt att hata. Men om jag väljer att hata och vilja se honom död, vad är det då för skillnad mellan honom och mig?”

Arbete mot hatbrott

År 2015 fick polisen i uppdrag att intensifiera arbetet mot hatbrott. Två nya hatbrottsgrupper, utöver den som redan fanns i Stockholm, inrättades i region Syd och region Väst. Gruppernas huvuduppdrag är att utreda hatbrott. De samverkar även med andra aktörer samt utbildar och biträder andra enheter inom polisen.