Mustafa möter ensamkommande flyktingbarn

Mustafa Panshiri vet vad han pratar om. Han är flyktingen från Afghanistan som blev polis och nu åker runt i Sverige för att träffa ensamkommande flyktingbarn.

Det är varmt i rummet, lokalen är lånad av nykterhetsorganisationen IOGT/NTO och inredd i gammal sekelskiftesstil.

Mustafa Panshiri börjar rigga sin dator samtidigt som det hörs hög musik från gatan. Musiken kommer från en sänkt Volvo 740 med några unga, sommarlovslediga killar i keps som åker varv efter varv utanför. Det är juni, det är varmt och vi är i Arvika.

Snart ska Mustafa Panshiri, före detta ingripandepolis från Linköping träffa ett 20-tal ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. När tekniken är fixad, pustar han ut i en gigantisk trästol och skämtar lite om att det känns lite som i serien Game of thrones. Mustafa Panshiri har ett lugn och ger ett trovärdigt intryck samtidigt som han har nära till skratt. En bra kombination för en polis, men även om man ska introducera flyktingar i Sverige.

Så plötsligt kommer killarna. De hälsar på Mustafa, många kramar om honom och alla verkar känna igen honom. Mustafa Panshiri har blivit mycket omskriven och hans inlägg på sociala medier har fått stor spridning. En kille är lite snabb när han hälsar, men Mustafa Panshiri håller kvar handslaget och drar killen till sig och tittar honom  i ögonen och hälsar på honom ordentligt. Klassiskt polistrick. Snyggt,polistakterna sitter i, tänker jag (tidningens utsända reporter, som också arbetar som polis, red anm). Sedan börjar Mustafa Panshiri berätta för killarna om sin resa.

Det var en annan varm sommardag den femte augusti 1998 när Mustafa
Panshiri, då elva år, för första gången kom till Sverige. Han landade på Arlanda tillsammans med sin mamma och sina syskon. Det var ungefär ett år efter att hans pappa kommit till Sverige. Hela familjen hade nu fått uppehållstillstånd efter att ha varit på flykt från Afghanistan. Familjen åkte bil genom ett vackert och somrigt Stockholm till Nacka där de skulle bo.

– Jag minns väldigt väl hur det kändes, det var som att vinna på lotto. Okej, nu har man fått en chans i livet, nu kommer det bli bra, alla möjligheter finns här. Känslan var helt obeskrivlig. Man hade sådana förväntningar, det var helt fantastiskt, säger Mustafa med ett brett leende.

På hösten började han skolan och livet rullade på. Mustafa Panshiri ville  först bli advokat. Men i gymnasiet ändrade han sig, han tyckte det verkade tråkigt. Han ville bli polis istället. Mustafa Panshiri ville vara ute och träffa folk och tyckte om att socialisera. Sedan ville han att det skulle hända saker. Han ville "åka blått” och jaga skurkar.

– Den polis som säger att han eller hon blev polis för att jobba brottsförebyggande, den polisen ljuger, sådana poliser finns inte, säger Mustafa Panshiri med en ironisk blinkning och skrattar.

Därför var Mustafa Panshiri först väldigt skeptisk när Håkan Stenbäck, med lång erfarenhet av brottsförebyggande arbete, föreslog att han skulle följa med till ett nyöppnat flyktingboende i Linköping. Mustafa Panshiri var helt ny och var först inte alls sugen på att träffa en massa ungar han inte kände. Det tog tid från blåljusåkandet och tjuvjagandet. Men eftersom han var nybakad aspirant och inte ville börja karriären med att bråka med en kommissarie, följde han ändå med.

Föreståndaren hade pratat med Håkan Stenbäck och berättat att intresset hade ökat markant sedan det blev känt att Mustafa Panshiri skulle komma. Innan hade intresset varit ganska svalt. Mustafa och Håkan åkte dit och det var fullt hus. Ryktet om polisen som pratade deras språk hade spritt sig, det var även ungdomar från andra boenden där. De möttes av många och blandade känslor, en del var rädda, andra trodde att de gjort något fel. Men när det var klart två timmar senare räckte hälften av killarna upp händerna och sa att de också ville bli poliser.

– Då trillade polletten ned och jag och Håkan sa att det här måste vi fortsätta med. Det här är viktigt, säger Mustafa Panshiri allvarligt.

Eftersom det gick så bra har Mustafa och Håkan besökt nästan alla flyktingboenden i Linköping de senaste åren. När den stora flyktingströmmen nådde Sverige 2015 skedde en tempoväxling.

– Jag kan inte begränsa mig till Linköping, jag måste träffa alla, tänkte jag. Min vision är att besöka flyktingboenden i Sveriges alla 290 kommuner. Hittills har jag varit i 50 kommuner, säger Mustafa Panshiri med glöd i blicken.

Mustafa Panshiri tror att han har fått så bra respons eftersom de ensamkommande flyktingbarnen kan identifiera sig med honom, han ser ut som dem, han pratar deras språk, han har också flytt från Afghanistan och han är polis. Han berättar för dem om hur det var när han kom till Sverige. Om vad han själv funderade på när han var ny i Sverige och vad han tyckte var konstigt. Han är väldigt öppen med att det ofta uppstår kulturkrockar.

Men också att man inte ska ducka för känsliga ämnen, som till exempel sexuella trakasserier på badhusen. Det är ett väldigt känsligt ämne, men Mustafa Panshiri tycker att man måste kunna tala öppet om det. Annars tror Mustafa Panshiri inte att vi kommer kunna lösa problemen.

– Vad de här ungdomarna behöver är grundläggande information om hur det svenska samhället fungerar. Allt det som jag pratar med ungdomar om är sådant som var förvirrande, konstigt och fascinerande för mig när jag kom till Sverige. Och jag märker att det går hem, säger Mustafa Panshiri.

Mustafa Panshiri berättar att en av de vanligaste frågorna han får är: Vilka brott blir man avrättad för i Sverige? Då kan han inte bara säga att vi inte har dödsstraff i Sverige och gå vidare. Han måste ta sig tid och förklara. Berätta när dödsstraffet avskaffades, förklara att Sverige också styrs av internationella överenskommelser, till exempel att Sverige är med i EU där man inte har dödsstraff. Förklara vad EU är och så vidare.

Varför är killarna så fascinerade av polisen?

– Många av dem har träffat dåliga poliser som utsatt dem för övergrepp i Afghanistan och på vägen till Sverige. Sedan kliver de av tåget i Hyllie och möter svenska poliser som behandlar dem med respekt och är schyssta. En vanlig lek på flyktingförläggningarna på kvällarna är att jämföra vilken polis som var hemskast. Den polis som är bäst, det är den svenska polisen, säger Mustafa Panshiri. 

Han berättar att han brukar göra ett experiment när han föreläser på flyktingförläggningarna. Han vänder sig till personalen och frågar om de blivit stoppade av polisen. Det är alltid någon som blivit det. Sedan undrar han om de någonsin ens funderat på om de kan muta en svensk polis och komma undan? Nej, såklart inte, det får man ju inte.

Sedan ställer han samma fråga till killarna. Hur är det i deras hemländer? De svarar ofta att de brukar tänka ”hur mycket pengar har jag på mig, kan jag muta den här polisen, ja, det kan jag”.

– Svensk polis kan man inte muta. För de här killarna är det värsta grejen, säger Mustafa Panshiri.

Runt om i landet finns poliser som på olika sätt engagerat sig för ensamkommande flyktingbarn. Men för Mustafa gick det inte att kombinera anställningen som ingripandepolis med att föreläsa i den utsträckning han ville. Sedan den 1 juni är han tjänstledig från polisen för att på heltid resa runt i Sverige och föreläsa. Han utbildar även personal på flyktingförläggningar och gode män, målsmän för de ensamkommande flyktingbarnen. Detta sker nu via Mustafa Panshiris eget bolag och utan polisuniform.  

– Jag försökte få göra det inom min anställning men när det inte gick bestämde mig att göra det i egen regi istället. Jag har haft möten med chefer, lagt fram min idé och en plan. Det har inte gått hem, så då får jag göra det utan polisuniform. Jag förstår att polisen är mitt i en stor omorganistation men jag kan inte vänta, behovet är här och nu, säger Mustafa.

– Fast det är klart att det hade fått en annan effekt om jag hade gjort det i polisens namn.

Den 1 december tar Mustafa Panshiris tjänstledighet slut och då måste han välja mellan att gå tillbaka till sin grundplacering på ingripandeverksamheten i Linköping eller att säga upp sig för att kunna fortsätta åka runt i landet.
Mustafa Panshiri hoppas att han någon gång kommer tillbaka till polisen. Gärna med den inriktning han inte trodde på som aspirant:

– Kanske områdespolis, något brottsförebyggande i alla fall. Drömmen har ju alltid varit att vara polis, jag har inte stängt den dörren, säger han.