Sjukdomen grep tag i Olle

Olle Hård af Segerstad jobbade på piketen i Göteborg i 30 år. Från att ha varit en maratonlöpare och en omtyckt ledare började han förändras. Han fick diagnosen Alzheimers – bara 54 år gammal.

Han var en lugn, eftertänksam och envis person. En sådan som de yngre såg upp till. Dessutom var han atletisk. Han kunde springa ifrån dem allihop om han ville.

– När Olle nådde toppen på en backe ökade han alltid farten till skillnad från oss andra. Jag brukar fortfarande tänka på det när jag är ute och springer, säger Hans Lippens, som var Olles chef på piketen.

På piketen var de ett tight gäng. De spenderade mycket tid tillsammans och visste det mesta om varandra. Om man var bra på något fick man göra den arbetsuppgiften. Det man var mindre bra på fick någon annan göra. De som träffade Olle varje dag märkte inte så mycket att han började förändras.

 – Han var lite glömsk, men det vara bara sådan han var, säger tidigare kollegan Anders Fredling.

Olle vikarierade ofta som gruppchef på piketen och kollegerna minns honom som en naturlig ledare. En sådan som andra såg upp till. Han hade alltid varit social och öppen, men efterhand blev han tystare och tystare och var inte längre lika delaktig i diskussionerna.

Per-Åke Johansson jobbade tillsammans med Olle i 13 år på piketen. De träffades ibland på fritiden och hade det trevligt ihop. En dag frågade Olle om de kunde öva på att ta isär och sätta ihop förstärknings- och gasvapen, något han som piketpolis gjort många gånger förut.

– Det tyckte jag var lite ovanligt, säger Per-Åke Johansson.
Olle hade börjat få problem under skjutövningarna och Hans Lippens gav vapen- och taktikinstruktörerna i uppdrag att observera Olle när han utförde olika moment och växlade mellan vapnen. Instruktörerna gjorde snart bedömningen att Olles vapenhantering kunde innebära en säkerhetsrisk. Hans Lippens kallade in honom på sitt rum.

– Olle förstod själv att något inte stämde. När jag frågade var han kunde tänka sig att jobba istället, föreslog han fotpatrullering vid gallerian Nordstan.
– Vi hade alltid en öppen dialog och det var inga hard feelings när han slutade. Det var mer ”var sak har sin tid”.

När Olle slutade på piketen 1997, 48 år gammal, var det ingen som hade en tanke på att det kunde röra sig om Alzheimers.

– Nu är jag mer medveten om sjukdomen och om det hade hänt nu, skulle jag tagit kontakt med Olles fru. Istället sköttes allt inom myndigheten, säger Hans Lippens.

Carina Hård af Segerstad, som också är polis, såg Olle för första gången på Polishögskolan 1976 och kunde inte glömma den snygge, atletiske mannen. Några år senare gifte de sig. De fick barnen Therese och Fredrik och byggde hus i Kungsbacka. Både Carina och Olle jobbade treskift. Det var ett intensivt men bra liv.

I början märktes det inte så mycket. Olle hade ju alltid varit lite tankspridd. Men efter några år blev Olle mindre social och mer konflikträdd. Plötsligt kunde han bara gå och lägga sig och stänga dörren.

Carina märkte också att Olle hade svårt att beräkna tiden. När han skulle till jobbet gick han upp väldigt tidigt. Han hade alltid sin väska packad med träningskläder, även om han inte skulle träna.

– Han glömde en väska här och en plånbok där och ibland blev det bara så knasigt. Som när han satte på skridskohjälmen bak och fram på Therese. Eller när han inte kom ihåg vår sons namn när han skulle döpas. Jag fick viska det till honom i kyrkan, berättar Carina och stryker en mörk lock från kinden.

”Det har du aldrig sagt”, sa Olle till slut så ofta att Carina började skriva ned saker på lappar åt honom. Dels för att hon skulle kunna bevisa att ”det hade hon visst sagt”, dels för att han skulle veta vilken buss eller spårvagn han skulle ta för att komma hem.

Olle blev förflyttad från piketen till Nordstan och började jobba med kollegan Kenneth Yngersten. Han minns Olle som en lugn och behaglig person. Som ofta glömde saker.

– Jag märkte att han ofta glömde koder, som till inpasseringskortet. Med tiden blev han sämre och sämre på att komma ihåg dem. Ibland låste det sig bara, säger han.

En dag i januari 2003 när Olle skulle låsa in sitt tjänstevapen efter ett arbetspass kunde han inte minnas koden till skåpet hur han än försökte. Det blev Olles sista arbetsdag.

Han blev först sjukskriven för depression och utmattning. Men hustrun Carina kände att det var något mer, något som inte stämde. 2004, vid 54 års ålder, fick Olle göra en utredning på minnesmottagningen vid Mölndals sjukhus. Efter många tester fick han diagnosen Alzheimers sjukdom – en diagnos som innebär att nervcellerna i hjärnan förtvinar och minnet, talet och motoriken försämras.

– Det är som att plötsligt leva med en främmande människa. Skalet var ju det samma men det var inte honom jag gifte mig med. Jag har sörjt, varit förbannad, gått ut i skogen och skrikit. Ibland har vi bara skrattat tillsammans för allt har blivit så tokigt, säger Carina.

– Efter hand lärde jag mig att aldrig ställa några krav på honom. När jag slutade med det blev det bättre.

Carina försökte att få allt att gå ihop. Med Olle. Med barnen. Med jobbet. Men oron för Olle var ständigt närvarande. Varför svarade han inte i telefonen? Hade han ätit? Hade han gått ut? En gång ringde han och visste inte hur han skulle hitta hem.

– Olle levde på övertid. Sjukdomen upptäcktes relativt tidigt och han fick bo hemma länge. Han fick lugn och ro, bra kost och motion. Men till slut gick det inte längre, säger hon.

I september 2010 fick Olle flytta till ett särskilt boende med en egen lägenhet. Men det fungerade dåligt. Efter mycket bråkande och kämpande lyckades Carina få in honom på ett annat hem. Olle fortsatte med sin löpträning och vårdarna fick cykla för att hänga med i hans höga tempo.
Olles kollega från piketen, Per-Åke Johansson, hälsade på honom flera gånger på hemmet.

– På slutet var det bara envägskommunikation och jag visste inte om han kände igen mig längre. Han satt mest och skrattade. Han såg likadan ut – ren, snygg och proper – men han gjorde andra miner och andra ljud. Det var inte Olle längre. Jag mådde alltid väldigt dåligt när jag åkte därifrån. Till slut orkade jag inte hälsa på längre. Det var väl ett sätt att skydda mig själv, säger han.

Olle förlorade tidigt talet men Carina kunde fortfarande förstå honom. Hon fortsatte att hjälpa och stötta honom även om han inte bodde hemma längre. Så småningom tyckte vårdarna inte längre att det var lämpligt för Olle att springa. Istället fick han ta promenader.

På senhösten 2015, några veckor efter att familjen firat Olles 66:e födelsedag, somnade han in. Den dagen han skulle begravas öppnade sig himlen och regnet forsade ner längs kyrkväggen i Hanhals utanför Kungsbacka. Sonen Fredrik och en före detta kollega hämtade Olles urna i polisbil från församlingshemmet och körde långsamt till kyrkan. Långsamt längs samma väg som Olle brukade springa.