Tillbaka på Kronan

Han bar mask, svärd och högg ner barn. I höstas drabbades Trollhättan av Sveriges första skoldåd. För första gången berättar de två poliserna som stoppade mördaren om lagarbetet och bilden som etsat sig fast: "Vi glömmer aldrig de skadade och döda."

"Kan du hämta barnen på dagis? Jag har skjutit någon”. Stefan, polis, sitter nedsjunken på en bänk i Kronans skola och skriver ett sms till sin sambo. Nyss stod han och kollegan Anna öga mot öga med en man klädd i svart hjälm, svart slängkappa, kniv och höjt, blodigt svärd. Efteråt börjar den omtumlade hjärnan tänka på det som är greppbart. Det praktiska, som att det är hans tur att hämta barnen idag.

Hittills hade skolattentat drabbat vår omvärld och länder som Finland och USA. Nu hade det kommit hit, till lilla Trollhättan. Torsdagen den 22 oktober 2015. Men det är inget som poliserna Stefan och Anna vet när de går på sitt pass klockan 06.45 samma morgon.

På förmiddagen åker de på ett ärende i Vänersborg, men stannar på vägen och kontrollerar en bil som de blir nyfikna på. När de kommer tillbaka till polisstationen i Trollhättan och precis dricker det sista ur sina kaffekoppar i fikarummet på bottenplanet i polishuset, går larmet.

Larmet kommer

”Kronans skola, Lantmannavägen 113. Vi har fått in en knivskärning vid kaféet.” Stefan och Anna släpper sina koppar när de hör utropet och springer ut genom dörren till parkeringen utanför. Knivskärning kan i en polis öron betyda allt från ett missförstånd till mord, så när Anna startar polisbilen vet de ännu inte läget. Men minut för minut klarnar det när samtalen från skolan strömmar in till ledningscentralen i Göteborg. Alla deras linjer lyser rött när gråtande människor ropar på hjälp:

”Det ligger någon och blöder på golvet!”
”Ni måste komma!”

En av alla som ringer in är en förskollärare som tagit skydd i skolans bibliotek med sin grupp vettskrämda sexåringar som i sina knallgula reflexvästar försöker gömma sig under bord och bänkar.

”Han springer runt med svärd”, säger förskolläraren i telefon samtidigt som hon hyschar på barnen.

"Nu är det allvar"

Anna trycker på gaspedalen så att bilen sladdar till i en rondell. Via radion kommer fler detaljer: riddarmask, svärd, troligen en gärningsman men kanske fler. Att så många ringer 112 om samma sak är ett tecken på att läget är värsta tänkbara och Stefan säger till sin kollega:

– Nu är det allvar. Det här är pågående dödligt våld.

För Anna är det signalord som förklarar vad det handlar om: en starkt motiverad gärningsman som inte går att förhandla med utan måste stoppas så fort som möjligt, innan han dödar fler.

”Det är det här vi har tränat inför. Idag kommer jag troligen behöva skjuta någon”, tänker hon.

När de kommer fram ligger en skadad man på gräsmattan, omringad av en grupp människor som tittar upp mot polisbilen och förtvivlat pekar mot skolan. De båda poliserna kör den sista biten och Stefan förbannar sig själv över att han aldrig varit i den stora byggnaden förut. De stannar utanför entrén, hoppar ur, drar sina vapen och springer in.

Skadade på golvet

Innanför dörren ligger ytterligare två svårt skadade, elevassistenten Lavin, 20, och eleven Ahmed, 15. Stefan och Anna lyfter blicken mot loftgången ovanför och då kommer han plötsligt, en maskerad man med svärd som marscherar fram från vänster till höger. De springer upp för trappan som vetter i samma riktning, rakt mot den punkt där de kommer att mötas.
”Polis! Släpp svärdet!”

Gärningsmannen som hittills inte har sett dem tvärstannar, vänder om, möter deras blick genom den svarta ansiktsmasken, höjer svärdet och går emot dem. Det har nu gått 45 sekunder sedan poliserna sprang in.

”Men gud, det är ju en ung kille”, hinner Anna tänka innan hon och Stefan höjer sina vapen och skjuter varsitt skott.

Allt blir tyst. Det enda som hörs är musiken från den skjutne mannens mobil som ligger bredvid honom på golvet och som spelar en låt av metalbandet Rob Zombie. Stefan märker att det tjuter i hans vänstra öra efter skotten, som en lång ton. En paussignal. Tiden står stilla, varje sekund känns som en timme. ”Var är ambulansen?” tänker han. ”Var fan är ambulansen?”

Då kommer en man springande upp för trappan. Stefan ryter till och motar bort honom. Sedan förstår han att det är rektorn som rusat fram och som nu pekar på den svartklädde mannen som ligger framför dem båda på golvet: ”Där är han!”

På ytan en vanlig kille

Anton Lundin Pettersson hette han, en 21-åring som hade bett om ledigt från sin praktikplats för att gå till tandläkaren. Istället satte han sig i bilen, körde till Kronans skola, bytte om, gick in och högg ner fyra personer. Tre av dem dog.

På ytan var Anton en helt vanlig kille men när poliserna som sköt honom går fram till honom och sliter av masken möts de av ett allt annat än vanligt ansikte: alldeles vitsminkat med svart färg runt ögonen. Håret är nyrakat på sidorna och bestrött med glitter, som inför en högtidsdag. Och han drevs av hat mot andra människor.

Minuterna innan hade han metodiskt marscherat fram och tillbaka i skolans korridorer med svärdet vilande mot höger axel, förbi svarta skåp med hänglås och rödmålade väggar, i en slags katt och råtta-lek med elever som trodde att det var ett skämt. En sekvens från övervakningsfilmen visar hur några nyfikna tjejer och killar ställde sig bredvid honom och tog selfies med mobilen.

När de trängdes för att kolla hur bilden blev, klev en lärare fram och sade något till mannen i svart, som svarade med att attackera honom. Ungdomarnas skrattande ansikten förvreds i skräck och de flydde för sina liv ut ur filmen. Det enda som syntes var lärarens nedtrampade glasögon som låg kvar på golvet.

Efter skotten

Nu ligger mördaren skjuten på golvet, kallsvettig med en blick som håller på att försvinna och ber först om hjälp, men gör sedan motstånd när poliserna försöker ge hjärt-lungräddning. Stefans jobbhjärna går på högvarv. ”Hur många skadade är det?” ”Vilka resurser har vi?” ”Jag måste få hit fler poliser som kan söka igenom lokalerna.” För även om rektorn nyss pekade ut gärningsmannen, kan det finnas fler.

Samtidigt kommer nästa patrull, poliserna Karl och Linda, till platsen. De springer förbi bibliotekets stora glasväggar där man utifrån gatan ser hur barn ligger och försöker gömma sig i sina knallgula utflyktsvästar. Karl känner hur håren på armarna reser sig. ”Åh herregud, låt inte gärningsmannen gå in dit”.
Inne i skolan hittar Karl eleven Ahmed som ligger svårt skadad på golvet. Karl sätter sig hos honom och säger ”Jag är hos dig, jag lämnar dig inte”.

Nyheten sprids

Ryktet om skolattentatet sprids som en löpeld och utanför skolans stora glasväggar på nedervåningen börjar folk snabbt samlas, allt från förtvivlade föräldrar som försöker ta sig in till sina barn, till nyfikna som filmar och fotograferar bara några meter från poliserna som försöker rädda liv bakom glasrutorna.

Samtidigt töms polishuset som bara ligger ett par kilometer bort. All personal utom den inre staben åker till Kronan, lediga kolleger ringer in sig och polisen i Uddevalla tar över alla andra ärenden så att man kan koncentrera sig helt på skolattacken. Rickard Fremark, lokalpolisområdeschef i Trollhättan, springer ned till personalen i polishusets reception: ”Ta inte emot några andra ärenden, om det inte är ett mord”.

Utanför skolan fortsätter folkmassan att växa i hundratals och en hundförare som kört i ilfart från Uddevalla kämpar tillsammans med en väktare för att hålla avspärrningarna i väntan på förstärkning från hela region Väst, från Strömstad i norr till Skövde i öster och insatsstyrkan från Göteborg. Ett tufft jobb mitt bland panikslagna människor och en ambulansförare som mitt i alltihop plötsligt blir sjuk och kraschar rakt in i skolans vägg.

Lokalerna söks igenom och en ledningscentral upprättas på skolans bottenvåning. Poliser skickas till Norra Älvsborgs läns sjukhus, där såväl offer som gärningsman vårdas och barnen på skolan får hjälp att ringa sina föräldrar – målet är att ingen ska behöva gå hem ensam.

En husrannsakan hemma hos Anton Lundin Pettersson visade att han börjat intressera sig för Kronans skola ungefär två veckor tidigare. Där fanns också ett avskedsbrev där motivet, hat mot människor med annan etnisk härkomst, framgick liksom att han inte förväntade sig att överleva själv. ”Jag älskar er”, skrev han till sin familj.

Passet är över

När Anna och Stefan blivit avlösta sjunker Stefan ner på den där bänken, kommer på att han lovat hämta barnen på dagis och skickar sitt sms. Hans sambo svarar omedelbart: ”Jag hämtar dem. Ta all tid du behöver”.

På eftermiddagen, när de blivit förhörda och haft avlastningssamtal, åker Stefan och Anna hem till sina familjer. Anna samlar sig, öppnar dörren och ler mot sin lille son som fyller år den här dagen. Pojken packar upp sina presenter, bland annat ett Star wars-lego som han hade önskat sig så hett.

Tillsammans bygger de en figur som påminner om den maskerade man som Anna mötte för bara några timmar sedan. Men när sonen gått och lagt sig går hon in i hans rum och plockar undan legofiguren som står i bokhyllan. Hon kan bara inte se den.

Poliserna berättar

Tidningen Svensk Polis åker till Trollhättan några veckor efter attentatet. Det har skrivits spaltmeter i pressen. Men en röst saknas, den från poliserna som var först på plats. Som stoppade Sveriges första skolattentat med flera döda, men som också var med om att släcka ett liv. Hittills har de sagt nej till alla intervjuer men nu är de beredda att berätta.

Jag undrar hur de kände då, och hur de mår nu. Forskning kring poliser som dödat i tjänsten är nämligen dyster läsning. Enligt internationella studier är det en majoritet som lämnar yttre tjänst – eller yrket helt och hållet, vissa siffror pekar på uppemot 75 procent.

Poliser som är nya i yrket drabbas extra hårt, även om reaktionerna skiljer sig åt och ingen på förhand vet hur. Till exempel kan man tampas med skuldkänslor, plågas av traumatiska bilder som vevas i huvudet, eller ”tänk om”-tankar som vägrar släppa: tänk om jag hade gjort si eller så istället.

– Anton Lundin Pettersson hade fortsatt döda om han inte blivit stoppad, säger Anna när jag träffar henne och Stefan i polishuset
i Trollhättan.

Det svåraste var inte beslutet att skjuta. Även om det alltid är en mental gräns att avfyra sitt vapen fanns det inga alternativ, beskriver de båda poliserna. Gärningsmannen fick under inga omständigheter gå in i korridoren igen och fortsätta döda barn. Det svåraste efteråt har inte heller varit tankarna på honom, utan på hans familj och framför allt, alla skadade och döda.

– Jag kommer aldrig glömma den svårt skadade eleven Ahmeds blick när han låg där på golvet utan att jag kunde göra något mer för honom. Det kommer jag bära med mig resten av livet, säger Stefan.

Bilder som stannar kvar

De första veckorna efteråt spelades den scenen upp i hans drömmar natt efter natt. Anna å sin sida brukade vakna vid femtiden varje morgon av att huvudet spelade upp hela händelseförloppet gång på gång. Som en film på repeat.

– Det var inget jag kunde styra över utan mer som om hjärnan själv hade behov av att gå igenom det, säger hon.

Båda har lång erfarenhet av yttre tjänst, ville tillbaka snabbt och började jobba redan efter två respektive tre dagar efter ordinarie ledighet. Men först hade Anna något hon ville får ur sig. På fredagen efter skoldådet gick hon till skjutbanan för att avlossa sitt vapen igen. Det kändes nödvändigt, trots att hela hon skakade och pulsen gick upp av att hålla i pistolen. Sedan, efter ett skott, var det ur kroppen.

Hon, som egentligen jobbar på krim och bara hoppade in extra den ödesdigra torsdagen, tog också ett pass ute för att skolattentatet inte skulle vara det sista minnet från livet i polisbil. Stefan vill fortfarande vara i yttre tjänst, det är där han trivs, men han har fått ett annat perspektiv efter Kronandådet.

– Det som hände var så…

Stefan stannar mitt i meningen och funderar en stund.

– Mina prioriteringar i vardagen har blivit annorlunda. Saker blir inte så stora längre och själv har jag fått ett annat lugn.

Ändå var det en särskild anspänning när han kort efter dådet fick ett larm från stans högskola. Någon hade tryckt på överfallslarmet och Stefan körde dit.

– Jag hann tänka tusen tankar. Men det visade sig inte vara något.
Annars tycker han att det har varit skönt att vara tillbaka i jobbvardagen med vanliga ärenden och har nästan känt en tacksamhet över att ta hand om någon som snattat.

Kanske låter det omvänt, men ibland är det svårare att som polis komma tvåa till en brottsplats.

– Jag och Stefan hade fullt fokus på gärningsmannen och fick agera. Uppgiften var avgränsad och konkret. Karl och Linda som kom efter oss däremot försökte rädda liv och hjälpa och trösta de skadade. Att möta förtvivlade barn är nog det svåraste man kan möta som polis, säger Anna.

Arbetsgivaren har erbjudit allt stöd man kan begära, tycker Anna och Stefan, men ingen annan kan egentligen förstå vad de varit med om. Därför bjöd Anna hem Stefan, den patrull som kom efter dem till skolan och hundföraren på lunch redan dagen efter för att titta på polisens presskonferens på teve och stämma av läget med varandra. Hur mår du? Hur har natten varit? Kollegerna har varit viktiga, men framför allt familjen.

– Familjen har varit mitt största stöd, säger Stefan.

Anna nickar. När chocken lagt sig är det där man får må dåligt och vara ledsen.

Både hon och Stefan har redan från början varit öppna med sina äldsta barn, som är i skolåldern, om vad som hänt. Att de var där och såg till att gärningsmannen inte skadade fler. Redan samma dag som attentatet pratade Anna med lärarna på sitt barns skola om att hon ville bli informerad om hur snacket gick, för att kunna fånga upp tankar och känslor. Kanske bidrog det till att deras barn inte har blivit så rädda, däremot tänker Stefan en del på framtiden.

– Min dotter har insett vilket riskfyllt arbete jag trots allt har.

Agerade rätt

Insatsen var unik på flera sätt, till exempel hyllades den i stort sett unisont av allmänheten, medierna och kolleger runt om i landet. Rikspolischef Dan Eliasson skickade en personlig hälsning och statsminister Stefan Löfven sade så här om poliserna när han besökte Trollhättan: ”Genom sin insats har de med stor sannolikhet räddat flera från att bli drabbade. Det vill jag verkligen framhålla.”

Det kommer fortfarande in tackbrev från hela världen, sms, mejl och kommentarer på Facebook, till exempel från den här mamman vars barn gick på en skola i närheten och som inte fick gå ut medan dramat pågick:
”All heder åt polis, skolpersonal, vårdpersonal som gjorde vad de kunde och även agerade på andra skolor runt i kring. Tankar går till offren, nära och kära. Den döde gärningsmannen och dennes familj samt polis som sköt.”

– Jag vill tro att vi gjorde det som alla poliser skulle ha gjort, även om man aldrig vet hur man reagerar förrän man är där. Jag är stolt över alla som var med, vi drog åt samma håll, ställde upp och var engagerade, säger Anna.

På hennes anslagstavla sitter en teckning från Olle, sju år. Med knaggliga lågstadiebokstäver har han skrivit ”Bra jobbat polisen”. Anna ringde upp pojken för att tacka och då visade det sig att Olle har autism och inte kommunicerar så mycket. Men när hans pappa lämnade över luren till Olle och Anna berättade vem hon var och hur mycket hon tyckte om teckningen, hade han lyst upp.

Insatsen utvärderas

Finns det något skäl till självrannsakan, något du insett så här i efterhand att ”det där kunde vi ha gjort bättre?” Jag ställer samma fråga till alla poliser på olika nivåer som jag möter under mina dagar i Trollhättan och de svarar ungefär likadant: Ja, massor.

Det är därför så viktigt att förundersökningen om Anton Lundin Petterssons mord och mordförsök, som ännu pågår, går till botten med vad som hände för de anhörigas skull och för att dra lärdomar inför framtiden, säger de.

Det som framkommer i mina samtal med poliserna är också att

  • ansvaret mellan ingripandepolis och kriminalpolis gick i varandra tiden efter att gärningsmannen blivit skjuten. Där hade uppdelningen kunnat vara klarare.
  • alla ännu inte fått utbildningen i hanteringen av pågående dödligt våld, kunskaper som var avgörande i det här fallet. Om det nästa gång blir ett stort terrordåd måste alla rycka ut.
  • det gäller att vara extremt tydlig i kommunikationen med lednings-
    centralen, även i efterarbetet.

Nu ska insatsen stötas och blötas och i februari kommer en utvärdering från Nationella operativa avdelningen, Noa, som förhoppningsvis ger lärdomar inför framtiden.

Den förundersökning som med automatik inleddes mot de två poliserna som sköt lades ner efter två veckor vilket också har bidragit till att de mår så pass bra idag, även om känslorna kommer och går.

– Det känns väldigt skönt för oss att man vänder på varje sten i detta. Att jag och Anna gjorde exakt samma bedömning och agerade som om vi vore en har också underlättat, säger Stefan.

Rektorn grep in

Han har också sett till att träffa rektorn Djeno Mahic i efterhand för att be om ursäkt för de hårda orden som utbyttes i trappan, mitt i det mest kritiska läget. En ursäkt som var helt i onödan, enligt rektorn, men som kändes viktig att framföra. Och är det någon som ska kallas hjälte i den här historien, är Djeno Mahic en av dem, tycker de poliser som jag talar med.

Rektorn som såg gärningsmannen och sprang runt och låste in barn i klassrum, städskrubbar, ja alla tänkbara utrymmen som gick att gömma sig i, vilket sannolikt räddade liv och underlättade polisernas arbete. Sista gången rektorn såg gärningsmannen var när han låg skjuten på golvet med mobilen bredvid sig. Det slumpade sig så att musiken som mobilen spelade var rektorns favoritband, men det är det inte längre. Han kan bara inte lyssna på det.

Faktorer som spelade in

Även om det inte går att använda ordet tur i en tragedi, var det många faktorer som klaffade:

  • Larmcentralen i Göteborg var väl bemannad och dådet inträffade en vardagsförmiddag när de hade låg arbetsbelastning.
  • Kronan ligger nära polishuset i Trollhättan, så patrullerna var snabbt på plats.
  • Just den här dagen hade polisen en utbildningsdag, vilket innebar att extra många var på plats.
  • Skolan har många rum som går att låsa inifrån, vilket gjorde att barn och lärare kunde ta skydd.
  • Gärningsmannen hade svärd och inte pistol. Eller ännu värre,
    automatvapen.

Dessutom fanns det rådiga lokalvårdare på skolan som såg gärningsmannen och på ett tidigt stadium varnade andra, samt lärare som tog skydd tillsammans med barnen och lugnade och tröstade.
– Tänk om de istället hade fått panik och sprungit ut i korridoren, man vill inte ens tänka tanken, säger kommissarie Thord Haraldsson.

Kriminalare snabbt på plats

Ofta dröjer det innan kriminalpoliser och tekniker är på plats, men den här gången gick det fort. När Thord Haraldsson hörde larmet skrek han rakt ut till sina kolleger på kriminalavdelningen i Trollhättan och åkte till skolan. Efter sig lämnade han det stora polishuset som närapå tömdes i ett slag.

Han är en erfaren mordutredare som utrett omkring 150 mord och på hans skrivbord står just nu till exempel ett tiotal gula pärmar märkta ”Trippelmordet i Uddevalla”. Men Kronandådet liknar inget som han varit med om tidigare.

– Att det skedde i en skola, med skyddslösa barn. Och att det var ett mördande som pågick och som poliserna avbröt. Min känsla var att det här var något helt nytt.

Förberedda på det värsta

Ändå var skolattentatet något som hela Polissverige hade väntat på. Frågan var inte om det skulle hända utan när och farhågorna var ett återkommande samtalsämne bland poliserna i Trollhättan. Bara timmarna innan larmet från Kronan diskuterade Stefan och Anna det igen – när kommer det att smälla? Det blev en kuslig profetia.

Efter två skolskjutningar i Finland, där totalt 20 oskyldiga sköts till döds, ändrades 2012 den fortbildning inom taktikområdet som alla svenska poliser i yttre tjänst får.

En del handlar om så kallat ”pågående dödligt våld i publik miljö” där högsta prioritet är att stoppa gärningsmannen. Det innebär att vanlig ingripandepolis, som ofta är först på plats, inte ska invänta förstärkning från kolleger eller insatsstyrka utan agera direkt.

Poliserna i Trollhättan hade övat i en nedlagd skola i Uddevalla med vrålande statister och riktigt djurblod men framför allt: jobbat med mental förberedelse. Hur tänker du göra? När går du in? Något som alla inblandade i attentatet mot Kronan menar var avgörande.

– Jag hoppas och tror att jag även utan utbildningen hade sprungit in på skolan för att stoppa gärningsmannen. Men tack vare det vi lärt oss fanns det hos mig ingen tvekan i att springa förbi de skadade, något som är tvärtemot hur vi poliser annars ska göra, säger Anna.

Tillbaka på skolan

Jag sätter mig i en bil med Anna och Stefan och tillsammans åker vi från polishuset till skolan samma väg som de tog den där dagen. Förbi villorna på Flundregatan, vidare mot rondellen och stora vägen, och så sista biten på Lantmannavägen. En kort sträcka på drygt 2,5 kilometer som kändes som en evighet när rapporterna på radion vittnade om en mördarmaskin. Väl framme pekar de ut platserna: Här utanför skolan låg den skadade läraren, här ställde de bilen.

Vi går ut och passerar några vissnade rosor och röda gravljus från Ica som står kvar på marken. Vid dörren möter vi väktarna som kontrollerar alla vid dörren. Det är första gången Stefan går in på skolan sedan attentatet och han vet inte hur det kommer att kännas.

– Oj, var vi så nära? säger han eftertänksamt när vi står nästan överst i trappan där de mötte gärningsmannen.

De var bara några trappsteg från varandra. Snett fram uppe i taket fanns tidigare ett hål från den kula som inte träffade utan ven förbi och som de två poliserna ännu inte vet vems det var. Faktum är att det var först efteråt som de förstod att båda hade skjutit exakt samtidigt vilket var så osannolikt att det fick Stefan att tvivla på sina sinnen en sekund.

– Jag blev helt kallsvettig och var tvungen att kontrollräkna kulorna i mitt tjänstevapen, säger han.

Vi letar efter kulhålet men det är redan övermålat och på ytan vittnar inget om tragedin. Runt oss stojar små, nyfikna barn och större, coola. In genom de stora glasrutorna strömmar solen. Det enda synliga tecknet är en ny rad som skrivits på den stora graffitiväggen som finns på andra våningen. Där står: ”Jag saknar dig Ahmed”.

Efteråt säger Stefan att det inte kändes så dåligt som han befarade att komma tillbaka. Det värsta var inte att återuppleva mötet med Anton Lundin Pettersson. Han var klädd i hjälm och en mask som påminner om den som poliser har i vissa moment när de tränar och därför blev konfrontationen med honom så surrealistisk. Det var som en dålig övning, vilket kanske har underlättat den mentala bearbetningen i efterhand, funderar Stefan.

Betydligt värre var det att så här i efterhand gå ner för trappan och passera den plats där Ahmed låg, för precis som kollegan Karl som försökte rädda livet på pojken, är det en bild Stefan aldrig glömmer. Därför är han glad över att livet ändå verkar gå vidare på skolan.

– Framför allt var det skönt att se alla barn som är här nu, att det finns en vardag även om vi alla kommer bära med oss detta resten av livet.

Larmoperatören: Jag såg mina barns skola framför mig

Arbetsgivaren: Så bearbetades dådet 

Områdespoliserna i Kronogården berättar

 

Reportaget "Tillbaka till Kronan" vann priset Bästa text i tävlingen Swedish Content Awards 2016.