Så bearbetades dådet

En tystnade. Någon annan ville prata. En tredje blev ledsen och irriterad. Skoldådet väckte många olika reaktioner hos dem som jobbade med insatsen.

Bara timmarna efter dådet, klockan 14.30, samlades alla som kunde i en stor sal på polishuset. Rickard Fremark, lokalpolisområdeschef, ville att hela kedjan från vaktmästare till chefer skulle få information direkt.
Även poliser som var ute och rullade kom in.

– Vi försökte förklara läget så gott vi kunde, och vad vi gör nu. I en så här stor händelse blir alla involverade på något sätt, säger han.

Några timmar senare hade de en återsamling och de påföljande dagarna löpte olika möten på, tätt i olika konstellationer. Gunilla Gevreus, polisområdeschef, fick uppdraget av kommenderingsledningen att vara ansvarig för det psykosociala omhändertagandet och tog fram en detaljerad tidslinje med händelseförloppet minut för minut. Den ritades upp på en stor tavla och användes av Rickard Fremark och Robert Stenberg, kommissarie och ledningsstöd, för att visa vad som hänt och som ett verktyg i det psykosociala arbetet. Här kunde varje enskild person hitta sin plats och fylla i sin bild av händelsen.

För att kunna bedöma vilket stöd som behövdes sorterade ledningen också med hjälp av huvudskyddsombudet in alla inblandade i fyra cirklar där den innersta bestod av de fem poliser som var först på plats, och den yttersta av de som var längst ifrån. Cirklarna har fått justeras efter hand då det visade sig att enskilda personer stod känslomässigt närmare eller längre bort än vad man först trodde.

– Alla reagerar olika och även de som inte kom först påverkas. En polis som till exempel sökte igenom skolan hade väldigt starka upplevelser och behövde få komma dit igen, för att göra ett avslut för sig själv, säger Robert Stenberg.

Det kan låta banalt, säger han, men i en krissituation är det lätt att glömma bort de enkla sakerna som att äta och dricka. Därför såg ledningen också till att få in backar med enkla mackor och varm korv till alla i polishuset.

– Först säger många att ”nä, jag är inte hungrig”. Men så äter de i alla fall.
I början var medarbetarnas berättelser sönderhackade, fragmentariska. Det är så hjärnan fungerar i kris. Men efter hand började man fylla i varandras bilder och teckna en helhet.

Dådet liknar inget som Rickard Fremark varit med om förut, men viss erfarenhet hade han från en skjutning på Ljungskile folkhögskola 2010:
Hämta snabbt in polisen/poliserna som sköt och sätt dem avskilt.
Separera dem och håll inledande förhör. I Kronanfallet var det en barnutredare som skötte detta vilket visade sig vara en bra kompetens i ett känsligt läge.

Ta hand om de använda tjänstevapnen för eventuell teknisk undersökning, dela ut nya och upprätta en anmälan.

– Först när poliserna är hörda kan man sätta ihop personalgrupper för avlastningssamtal, säger han.

Rickard Fremark kallar det inte debriefing, som går djupare, utan avlastningssamtal där hans roll mest är att lyssna. Den professionella delen sköts av företagshälsovården där han bokade upp ett antal tider akut och inför framtiden.

– Hittills har ingen använt dem men nu gäller det att hålla uppsikt. Sådant här kan komma i vågor och även riva upp gamla känslor och existentiella funderingar om livet och yrket.

Läs även:

Tillbaka på Kronan.

Områdespoliserna i Kronogården

Larmoperatören: Jag såg mina barns skola framför mig