Områdespoliserna i Kronogården berättar

Vördnad. Enighet. Så beskriver Karoline Andersson stämningen i området Kronogården veckan efter attentatet. Hon är en av tre områdespoliser som sedan åtta år jobbar med den socialt utsatta stadsdelen där Kronans skola ligger som ett rödmålat hjärta.

Här bor omkring 6 000 personer och många upplevde det som hände i skolan som en attack på dem allihop. I stort sett alla har en relation till Kronan, i form av ett barn, en syster eller bror, eller annan anhörig som går där. ”Jag var trygg här, men nu är jag rädd”, fick poliserna höra.
Själv var Karoline Andersson i England när det hände och följde händelseutvecklingen på teve: ”Live from Kronan school, Trollhattan, Sweden”.

– Det var så absurt, säger hon.

Precis som många andra ville hon in och jobba direkt och när Karoline kom tillbaka var hon stationerad i det mobila poliskontor som ställdes upp framför skolan och som försökte skapa trygghet och ta emot frågor även när inga svar finns.

– Det betydde mycket att vi som känner området var där mitt bland alla upprörda känslor. Folk lyssnade på oss när vi sade ”Hey, du måste lugna ner dig!”.

Kronogården är ett av Sveriges tio mest segregerade områden. Det byggdes som ett av 60-talets miljonprogram och många som bor här kommer från länder där det finns skäl att vara misstänksam mot polisen. Här finns också en minoritet bestående av kriminella grupperingar. Men efter skoldådet tycker Karoline att attityden mot polisen ändrades.

– De såg att vi stod upp för dem och även de tuffaste ungdomarna, där det är viktigare att passa in i gänget än att visa vad man själv tycker, vågade sträcka fram handen när vi kom. Det här gick in i märgen på alla.
Till exempel när kommunpolisen Jack Lennartsson talade på ett integrationsråd kort efter dådet, ställde sig publiken som har rötter i flera olika länder upp och applåderade.

– Det har jag aldrig varit med om förut, säger han.

Kronan är en ganska ny skola där öppenheten bokstavligen byggdes in i väggarna. De stora glasrutorna som frontar mot Lantmannavägen utanför får skolan att nästan se ut som ett akvarium och här ligger också ett bibliotek och kafé som är öppet för allmänheten. Tanken var att minska vi och dom-känslan och bjuda in till samhörighet. Nu hoppas Jack Lennartsson att det inte ska bli tvärtom, så att man hamnar på ruta ett igen. 1993 brändes stadens moské ned och några nazister attackerade en somalier brutalt. Trollhättan fick en stämpel och kallades för den svenska rasismens huvudstad.

– Efter det jobbade kommunen intensivt med problematiken och på senare år har vi sett hur den högerextrema sidan dragit sig tillbaka. Även om den inte är tillbaka, rivs gamla sår upp igen, säger han.

Livet kommer aldrig återgå till det normala, säger Karoline Andersson. Det som drabbade småstaden Trollhättan skakade inte bara om deras lilla värld, utan en hel värld. Men människorna som bor här är inte ett slaget folk.

– Tvärtom. Man glömmer lätt att många i Kronogården är starka människor som tagit sig igenom krig och andra fasor. De kommer att klara sig igenom detta också.

Läs även

Tillbaka på Kronan

Arbetsgivaren: Så bearbetades dådet

Larmoperatören: Jag såg mina barns skola framför mig