Jag såg mina barns skola framför mig

Hej, jag heter Mikael och är polis. Ni är fantastiskt modiga. Håll ut och lyssna på er lärare”. I över en kvart lugnade larmoperatören en skräckslagen mellanstadieklass.

Även för larmoperatören Mikael Dahlqvist på regionledningscentralen i Göteborg började den 22 oktober som en vanlig dag, som det ju så ofta är innan katastrofen kommer. Larmen handlade om viltolyckor och en del trafikhändelser och han hade precis varit ut och hämtat något när 112-samtalen började strömma in från Kronans skola.
”Det händer något i Trollhättan!” ropade en kollega.

– Då förstod man att det var något stort. Alla började jobba, säger han.

Tidigt fick Mikael Dahlqvist ett samtal från mellanstadieläraren Maria som gömde sig i ett rum med två klasser med
11-åringar. Där fanns också en författare som var på besök på skolan för att föreläsa om nynazism. Nu låg även han bland barnen och fruktade för sitt liv. Maria berättade för Mikael att hon hade öppnat dörren och sett en man med svärd och låst in sig, men att det fanns en dörr till som inte gick att låsa. Och ingenstans att fly.

– Jag sa åt henne att barrikadera dörren med allt hon hittade och ”öppna inte, vad du än gör”, säger Mikael Dahlqvist.

Då hördes ett skott. Via de löpande rapporterna på sin dataskärm kunde han se att det var polisen som skjutit och förmedlade hela tiden informationen vidare till Maria. Men när barnen, som blivit tillsagda att vara så tysta som möjligt, började snyfta i bakgrunden, bad Mikael Dahlqvist att Maria skulle slå på högtalartelefonen på hennes mobil så att han kunde prata direkt till dem.

– Jag presenterade mig, sa att det var en hemsk händelse, att där fanns polis som hjälpte till men att det skulle ta tid. ”Ja, jo”, var det enda jag hörde från barnens små röster, säger han.

Som larmoperatör målar man upp bilder framför sig eftersom man inte är på plats och i just den här stunden såg Mikael Dahlqvist sina egna barns skola framför sig. Under avlastningssamtalet efteråt visade det sig att hans kolleger hade gjort likadant. I över 20 minuter höll Mikael Dahlqvist igång samtalet med Maria för att försöka lugna och berätta vad som hänt.

Samtidigt satt han och kollegerna på ledningscentralen i en jättestor informationslogistik för att rätt information skulle förgrena sig ut till rätt personer i dramat: till patrullerna, inre befäl, poliserna vid sjukhuset och många, många andra.

– En arbetskamrat gjorde ett jättejobb och satt i över två timmar i sträck med detta. Han kände pressen för hans information ut till patrullen var ju deras livlina. Efteråt var han helt slut, säger Mikael Dahlqvist.

Själv åkte han några dagar senare till Trollhättan för att träffa Maria och en del av barnen. Läraren ville verkligen träffa honom och fick hjälp att efterlysa honom via Intrapolis.

– Barnen hade gjort teckningar och förberett frågor men var ganska blyga i början. Sedan lossnade det och de undrade om allt från varför jag blev polis, till vilken älsklingsrätt jag har. Det blev en jättefin timme tillsammans, säger Mikael Dahlqvist.

Det var också då han upptäckte att gärningsmannen sköts bara en meter från dörren till rummet där de hade gömt sig.

Läs även:

Tillbaka på Kronan

Områdespoliserna i Kronogården

Arbetsgivaren: Så bearbetades dådet