Snart tio år sedan helikopterolyckan i Göteborg

Han lovade alltid sina barn att komma hem. Men piloten Tord, 42, dog vid helikopterkraschen 2007. Svensk Polis har träffat anhöriga, ögonvittnen och de kolleger som hade änglavakt vid olyckan Göteborgspolisen aldrig glömmer.

Både Tord och hans fru Maria Norlander, trodde att livet i luften skulle vara tryggare än livet i polisbil.

”En polishelikopter med fyra personer har störtat vid skjutfältet i Sisjön.”

Maria Norlander blir iskall när hon hör nyheten på radion hemma i villan. Hon förstår direkt, ”det är Tord!” Febrilt börjar hon ringa runt för att få veta vad som hänt hennes man. Var är han? Är han skadad? Och så den förbjudna tanken som tränger sig på: Lever han? Hela förmiddagen kastas hon mellan hopp och förtvivlan medan hon fortsätter ringa till upptagna eller döda mobiltelefoner.

Efter drygt en timme hör hon en bil rulla upp utanför huset. Genom köksfönstret ser hon att en präst och två poliser som är vänner till Tord stiger ur, öppnar grinden till tomten och går mot huset. Som i ett töcken hör hon fotstegen på de fyra trappstegen upp till hennes ytter- dörren. När ringsignalen ljuder får hon panik. ”Nej, jag öppnar inte dörren!”

Om hon inte släpper in dem – behöver hon inte ta in katastrofen. Inte än.

Dagen innan, den 23 april 2007, var piloten Tord Andersson och hans arbetskompis Niklas några kilometer därifrån på polisflygets basering i Göteborg. De hade jobbat kväll och packade vid 23-tiden ihop det sista för att ge sig av hem. Tord var på gott humör och pratade om sina döttrar.

Nästa morgon skulle de två kollegerna träffas igen eftersom Tord sagt ja till att hoppa in för en annan pilot för att genomföra en övning tillsammans med tolv piketpoliser på Sisjöns skjutfält. Det var något polisflyget brukade hjälpa till med och den här gången skulle de träna på snabba förflyttningar samt på- och avstigning. En standardövning som de gjort många gånger förut.

På morgonen den 24 april går Tord upp tidigt för att hinna iväg. I efterhand har Maria tänkt tusen och åter tusen gånger att ”varför bad jag honom inte stanna hemma?”

Klockan 09.26 lyfter helikoptern från polisflyget på Säve flygplats mot Sisjöns skjutfält efter att ha blivit lite försenad på grund av låga moln. Det är 11 grader varmt, typiskt aprilväder, när Tord landar. Piketpoliserna delar upp sig i grupper om tre och tre som Tord plockar upp i tur och ordning.

En av grupperna består av Clas Thorén, Marcus Rönnerman och Jari och det är när de är på väg tillbaka för att ska hämta nästa gäng, som det händer. Helikoptern gör först en brant stigning ovan trädtopparna och störtdyker plötsligt rakt ner. ”Det här är inte bra”, hinner passageraren Clas Thorén tänka.

Han hör ett vinande ljud från motorn som förgäves försöker vända upp helikoptern i luften igen. Clas spänner kroppen allt han kan och kryper ihop i ett hjälplöst försök att ta emot smällen mot marken. Sedan minns han inget mer.

Från 100 meters håll ser piketpoliserna som står och väntar på sin tur hur helikoptern mosas mot marken och resterna av den börjar volta med Clas, Jari, Marcus och Tord inuti, fortfarande fastspända i sina stolar. De snurrar fram som i en torktumlare, varv efter varv och det går fort men Jari upplever allt i slow motion.

Alla ljud försvinner och sakta som i en film ser han hur delar av rotorbladen, dörrarna och hans eget automatvapen flyger förbi. När de till slut träffar en liten bro och tvärstannar, kastas de tre piketpoliserna ut över fältet. Clas Thorén vaknar till och när han öppnar ögonen tittar han rakt upp i den blå himlen. ”Vad fint!” tänker han, ”tänk att det här är det sista jag ser innan jag dör.”

Samtidigt börjar piketpoliserna som blivit ögonvittnen springa och i farten kastar de av sig sina automatvapen för att det ska gå fortare. Niklas från polisflyget springer också, rakt mot sin vän och kollega Tord som är den ende som inte slungades ut utan sitter kvar i det som en gång var en helikopter. Niklas hjälper till att lyfta bort skrot för att rädda livet på Tord och någon börjar göra mun mot mun-inblåsningar. Fast de redan förstår att det är för sent.

Ett tiotal meter bort ligger passageraren Jari i ett dike. Han försöker dra ett andetag, inser att han är under vatten, och börjar kämpa för att få luft. Han får upp huvudet och kan äntligen andas men allt han får in i näsan är stanken av flygbränsle. ”Åh nej! Det kan börja brinna när som helst, jag måste ta mig härifrån!” Han börjar kräla upp för diket, tror han. I själva verket ligger Jari och kryper på stället och kommer ingen vart. Då känner han hur någon tar tag i hans huvud och spänner fast det mellan sina knän.

”För helvete, släpp mig!” skriker Jari med ansiktet nere i dyn, men den som håller hans huvud vägrar. Det är en piketpolis och det Jari inte vet, är att just där och då räddas han från att bli totalförlamad. Tre nackkotor är knäckta.

En bit bort, utslungad på en annan del av fältet, vaknar passageraren Marcus Rönnerman av ett vrål. När han tittar upp, ser han sin gruppchef stå vid helikoptervraket och försöka lyfta undan resterna. Marcus Rönnerman försöker få luft, men märker att han bara kan andas in, inte ut. Runt om honom sprids en vit dimma, från pulversläckarna, och Marcus känner hur någon varsamt lägger hans huvud i sitt knä.

Där ligger han, i fosterställning, och känner att ”åh, äntligen! Nu kan jag andas ut, detta kommer att ordna sig.” Han tänker så, trots att blodet från hans huvud forsar ner på marken framför honom.

Charlotte Wiik, yttre befäl, är på polisstationen i Mölndal när larmet kommer. När hon ensam kör mot Sisjön vet hon bara att en helikopter, vilken som helst, har kraschat och börjar tänka på en liknande olycka i Mölnlycke för några år sedan. Det gör henne trygg, ”detta har jag gjort förut”, och hon bestämmer sig för att använda samma strategi som då.

Men i samma ögonblick hon hoppar ur bilen försvinner den mentala förberedelsen, ja allt hon varit med om tidigare: på marken ligger hennes vän Clas Thorén och skakar.

När hon tittar sig omkring ser hon öar av människor som kämpar för att rädda livet på de andra som satt i helikoptern. De skadade är – precis som hon själv – i vanliga fall stora starka poliser som tar hand om andra. Nu ligger de själva där i dyn, alldeles hjälplösa.

”Spärra av så mycket som möjligt”, skriker hon rakt ut över det stora fältet där vrakdelar ligger utspridda över hundratals kvadratmeter och lukten av flygbränsle ligger tät.

Som i trans börjar Charlotte Wiik samla ihop alla vapen som ligger på leråkern och jobba på, det finns så mycket att göra och det strömmar in samtal både i radion och i mobilen. Då ser hon en polis som är så chockad att han bara står och darrar, så Charlotte Wiik går fram och håller om personen hårt: ”Åk. Du ska inte vara här.”

Samtidigt är hon själv i samma tillstånd och när larmcentralen ropar att hon är insatschef, stannar hon upp. Det går bara inte längre, den mentala uniformen som hittills hållit igång henne är på väg att gå sönder. ”Jag måste få andas, jag måste bort.” Så hon lämnar över och åker tillbaka till polisstationen där ett inre befäl tar in henne i ett rum för förhör. Då kommer tårarna.

Reine Lamkiewicz, yttre kommissarie i Västra Götaland, hör också larmet som gick ut över hela Göteborg. Men när han kommer till olycksplatsen blir han tvärtom glad: ”Vad skönt, det är bara en katastrofövning!” Det syns ju ingen polishelikopter, och där står ovanligt många räddningsfordon, dessutom uppställda prydligt på rad.

Mot himlen stiger Sjöfartsverkets rödvita helikopter och Reine blickar upp mot den och tänker ”Fan vad häftigt! Det här är ett test. Nu är det min tur, nu får jag visa vad jag går för.”

Då ser han gruppchefen för piketen komma gående på en grusväg, alldeles vit i ansiktet med olja i håret, och insikten slår till med full kraft. Det är ingen övning, det är på riktigt. Reine blir beordrad att ta över som insatschef och när någon ger honom en lapp med namnen på de skadade, förändras livet för alltid. Han känner dem allihop.

Av en slump är Thomas Gertmo och Dan Skyland från räddningstjänsten ute och orienteringskör alldeles i närheten av Sisjöns skjutfält, kollar in byggnader och brandvägar. Nu trycker de på gasen så att den stora brandbilen skumpar fram på grusvägen fram till olycksplatsen där piketpoliserna redan har gjort en första prioritering av de skadade och börjat vårda.

”Ni är inte kloka!” ropar brandmännen medan de lägger ut skyddande skum eftersom det är flygbränsle överallt och minsta gnista skulle förvandla platsen till ett eldhav.

Ambulanserna däremot har svårt att hitta eftersom det finns två skjutfält i området så en polisbil åker iväg för att ställa sig och visa vägen. En efter en förs de skadade så äntligen till Sahlgrenska sjukhuset där flera traumateam står beredda att ta emot. På vägen dit ligger Jari i ambulansen och känner hur smärtan i kroppen blandas med ett märkligt lugn.

”That’s it. Jag har haft ett bra liv och fått tre underbara ungar. Det är slut nu, och det är okej.”

Men det är inte över för vare sig Jari, Clas eller Marcus utan de får intensivvård i tre olika rum på sjukhuset, ovetande om varandra. Här, när livet hänger på en skör tråd, är de inte främst piketpoliser utan pappor och när en sjuksköterska hjälper Clas att ringa hem, tar han på sig en mask.

”Pappa, du får inte dö”, säger hans 13-åriga son i telefonen.

”Allt kommer att gå bra”, säger Clas.

När de lagt på tänker Clas att ”hamnar jag i rullstol, är det värre än döden”.

Jari å sin sida ligger med ett hjärta som håller på att banka sig ut ur kroppen. Pulsen är 130-140 och medan han väntar på att dö, han har ju förlikat sig med sitt öde, spelas helikopterkraschen upp i huvudet gång på gång. Det är först när läkaren gör en grundlig kroppsbesiktning av honom och undersöker hans rumpa, som livskrafterna väcks och Jari inser att han faktiskt kommer överleva: ”Shit! Det där gjorde ont!”

Samtidigt skjutsas Niklas, Tords kollega vid polisflyget, till Göteborgspiketens lokaler. Han är helt tom inombords och sitter i en soffa och stirrar framför sig. En teveapparat visar nyheterna från text-tv där den översta rubriken lyser i gult: ”En död i helikopterkrasch”. Niklas, som sett hur illa skadad Tord var, förstår vem det är. Någon sticker en smörgås i handen på honom men Niklas har ingen aptit. Han behåller mackan i alla fall, just nu är den åtminstone något att hålla sig i.

Reine Lamkiewicz, som blev ny insatsledare på olycksplatsen, åker samma eftermiddag som ensam polis till Frölunda brandstation för att vara med på avlastningssamtal tillsammans med räddningstjänst och ambulans. Små bord skjuts ihop i ett mötesrum så att de kan sitta tillsammans. Någon gråter och de annars så samlade brandmännen, ”stenansiktena” som poliserna brukar kalla dem, är märkbart tagna av vad som har hänt. När Reine låter blicken vandra på dem en efter en kommer även hans känslor ikapp:

”De sörjer verkligen med oss. Vi är blåljus- kolleger, vi delar det här tillsammans.”

Vad får en omvittnat erfaren och riskmedveten pilot som Tord att krascha?

Enligt haverirapporten var det inget fel på helikoptern utan det fanns andra förklaringar, till exempel att ledning och styrning av polisflyget hade stora brister och att ett par snöskidor som satt kvar på helikoptern kan ha påverkat flygegenskaperna.

Dessutom hade piloten kört för avancerat under ett avslutande moment som kallas miljöträning, att piketpoliserna skulle få vänja sig vid tuffa förhållanden. På den tiden var miljöträning etablerat inom polisflyget i Göteborg trots att det inte var enligt regelboken och efter olyckan gjordes en total översyn av såväl övningar som rutiner. Ingen av de tre passagerarna som överlevde säger dock idag att de var kritiska till hur miljöträningen genomfördes, tvärtom upplevdes det som ett självklart inslag.

Glad, driven och skicklig. En person man gärna frågar om råd och lutar sig emot. Så minns både kollegerna och Tords hustru Maria Norlander honom. Maria delade hans träningsintresse och det var över bänkpressar och roddmaskiner på gymmet Odenhallen hemma i Falköping som de i början av 80-talet började titta på varandra. Snart blev de ett par. 1987 sökte Tord till Polishögskolan och blev så småningom helikopterpilot, något som han var mycket stolt över.

– Det var också mer skyddat att vara uppe i luften än i en polisbil. Så tänkte vi båda två, ironiskt nog, säger Maria.

Svensk Polis träffar henne hemma i villan som hon och den ena dottern bor kvar i, den andra är utflugen. Det är ett ombonat hem med många husdjur och bilder på familjen på väggarna, inte minst Tord. Huset är ursprungligen en gammal sommarstuga från 1936 och när den nyligen skulle renoveras gick Maria varsamt fram. Hon ville inte städa bort minnet av sin man.

När två poliser och en präst ringde på hennes dörr den där dagen för att lämna dödsbudet för snart tio år sedan, öppnade hon till slut. En av poliserna hämtade hennes barn på skolan så att hon själv fick berätta att pappa är död.

– Jag använde inga omskrivningar för det finns inget bra sätt att säga det på, säger Maria Norlander.

Resten av den ödesdigra dagen är ett töcken av tårar, förtvivlan och frågor utan svar. Som till exempel varför Tords döttrar, då 13 och 15 år, skulle tvingas gå igenom samma tragedi som han själv en gång genomlevt. Tords föräldrar gick bort när han var 13 år och nu upprepade ödet sig. Han skulle inte heller få se sina barn ta studenten, få sina första jobb, gifta sig. Och Tord och Maria skulle inte få bli gamla ihop, något de hade tagit för givet.

På eftermiddagen när Maria, barnen och poliserna suttit och gråtit tillsammans i köket, åkte de till sjukhuset för att ta farväl av Tord. Han låg alldeles fin i ett rum med ett tänt stearinljus – det enda som påminde om katastrofen var ett igentejpat öga.

– Det var bra att vi fick se honom, annars hade vi inte kunnat ta in att det var sant. Bara två veckor tidigare hade jag fyllt i anhöriglappar från polisen så att de kunde få tag på mig ifall det skulle hända Tord något. Nu hade det gjort det. Allt var så overkligt, säger Maria Norlander.

De närmsta veckorna strömmade telefonsamtal, släktingar och folk från polisen in till familjen och vardagsrummet förvandlades till ett hav av blommor. En polis som är vän till familjen pratade med Marias döttrar när hon själv var dränkt i sin egen sorg, och en barndomsvän som jobbar på bank erbjöd sig att se över hennes ekonomi så att de slapp flytta från huset.

– Det var jätteskönt att inte vara ensam, säger Maria Norlander.
På begravningen kom över 100 personer och raden av poliser som köade till kistan ville aldrig ta slut.

Det kallas sorgeår, de första 365 dagarna som man ska genomlida. Men för Maria var det kommande året en enda lång chock som hon inte har så många minnen från. Omvärlden slutade existera och allt handlade om att bara hålla ihop. Gå upp, få i sig mat, gå ut med hundarna, överleva.

Först efter tre år började hon komma ut ur bubblan och idag mår hon inte längre dåligt när helikoptrar från Tords gamla arbetsplats flyger över hennes hus som ligger nära baseringen.

Men fortfarande känner hon sig – annorlunda. Efter alla dessa år finns det en dröm som fortfarande kommer tillbaka på nätterna gång på gång. I drömmen kraschar Tord och Maria skäller på honom: ”Varför utsätter du mig för detta?”

– Det syns inte utanpå att jag har varit med om det här, men smärtan försvinner aldrig. Jag har också slutat planera saker för man vet aldrig vad som händer. Det är en klyscha, men jag försöker leva i nuet.

Hon tycker att familjen fick bra stöd i samband med olyckan, men undrar varför det tog så lång tid att få ett första besked.

– Med tanke på hur polisyrket ser ut borde arbetsgivaren prata mer med de anhöriga om riskerna och vilka rutiner som finns när något händer. Det var väldigt jobbigt att få höra om olyckan via medierna, och det kändes som en hel evighet innan jag fick veta vad som hänt.

På olycksdagen strömmade kolleger även till sjukhuset, där Clas, Jari och Marcus låg. Det var till och med så att vårdpersonalen vänligt fick mota bort alla smutsiga uniformer eftersom de inte passar i sterila miljöer.

När Jari lades in vägde han 92 kilo och var i topptrim. När han skrevs ut visade vågen 68 kilo och det mödosamma arbetet att lära sig gå igen, började.

– Den första tiden klarade jag bara 50 meter åt gången. Men jag gav mig fan på att vara tillbaka som operatör på piketen inom ett år, säger han.
I sju månader var han hemma och något som betydde mycket var alla arbetskompisar som hörde av sig, kom hem och drack en kopp kaffe och gåtränade med honom på stigarna runt Delsjön. Han träffade också vänner från utländska polisstyrkor som var med om en annan helikopterolycka när deras Superpuma välte. 

– Sådant här pratar man inte med vem som helst om, men vi tog en öl och drog våra historier. Det kändes bra. 

Jari uppnådde så småningom sitt mål om att komma tillbaka till jobbet och några år senare träffade han en kvinna, gifte sig och blev pappa igen, 53 år gammal.

– När jag överlevde olyckan kändes det som att jag fick en andra chans. Då kände jag att jag måste ta den, säger han.

Marcus Rönnerman var den som, utöver piloten som omkom, skadades svårast. Idag är han helt återställd men minnet av vad han varit med om göms under håret där ärren finns kvar.

Marcus fick en så kallad skalperingsskada och dessutom 17 revbensfrakturer samt blödningar i lungan och levern. Vid olyckan var hans söner bara 2,5 år och 6 månader gamla, och den äldste var hos mormor och morfar när lillebror och mamma hälsade på Marcus på sjukhuset.

Först samma dag Marcus skulle skrivas ut fick äldsta sonen följa med och på hans nivå få förklarat för sig att pappa varit med om en olycka. Marcus svärfar samlade artiklar om olyckan i en klippbok som de senare har bläddrat igenom tillsammans med barnen. Som en slags debriefing för små barn. För egen del var avlastningssamtalen på jobbet väldigt viktiga för honom.

– Jag tappade medvetandet när helikoptern kraschade och har inga minnesbilder själv. Därför kändes det bra att få höra alla de andras upplevelser och känslor. En kollega berättade att det såg helt surrealistiskt ut när vi fyra slungades ut som små leksaker.

Flera gånger efteråt blev han rörd till tårar över kollegernas omtänksamhet.

– En skickade ett vykort. En annan gav mig en prenumeration på Illustrerad Vetenskap. Sådana fantastiskt fina grejer. De var även ett stöd för min fru.
Han använder gärna medvetet en kliché för att beskriva hur han känner idag.

– Jag är så tacksam att jag lever. Det tänker jag på fortfarande. Allt runt omkring som hus, bil och prylar har tappat i betydelse, även om jag inte var upptagen med det tidigare, säger Marcus Rönnerman.

I flera år efter olyckan åkte Niklas på polisflyget ut till Sisjöns skjutfält på årsdagen för att ensam få minnas sin vän Tord. Någon gång har han även hällt upp en rökig whiskey, Lagavulin, hemma till Tords ära. Hur smärtsamt det än är, tycker Niklas det är viktigt att hålla minnet vid liv.

Dels för Tords skull men också för att dra lärdomar om hur man lägger upp utbildningar för taktiska flygoperatörer. Och för att ständigt påminna sig om att våga säga ifrån om något inte känns bra.

På polisflyget pratar man ofta om det som hände, säger Niklas, men inte om själva olyckan.

– Vi pratar om Tord. Som polis har jag arbetat vid dödsolyckor förut, men det här var första gången jag lämnade olycksplatsen utan att ha min kollega med mig.

”Kåranda” är ett ord som ofta uppfattas negativt. Men Clas Thorén som över- levde olyckan använder gärna uttrycket för att beskriva den gemenskap som han bäddades in i. Samma dag helikoptern kraschade hade han lovat sin son att se en fotbollsmatch på teve. När en kollega kom till sjukhuset och frågade om det fanns något han kunde göra, fanns det bara en sak: ”Skulle du kunna åka hem till min son och se matchen med honom?” Kollegan sade ja.

– Det tror jag var viktigt. Min kollega känner mina barn, dessutom är han polis som i lugn och ro kunde svara på deras frågor. Barn har ett jättestort behov av att få veta och just då kunde han hjälpa dem på ett sätt min familj och mina släktingar inte kunde. Det är jag jättetacksam för, säger Clas Thorén.

Arbetskompisarna såg till att han aldrig behövde vara ensam och stöttade redan innan han själv förstod hur mycket han behövde det.

– Det gjorde att det var lätt att komma tillbaka till jobbet. Jag var inte glömd.

På hans gamla arbetsplats, piketen, hänger en minnestavla över olyckan med gamla tidningsartiklar och rester av en uniform som låg kvar i vraket. Även om många nya piketpoliser har börjat sedan dess, lever minnet och lärdomarna kvar och förs vidare.

Olyckan var exceptionell och den allvarligaste som Göteborgs- piketen har varit med om. Clas Thorén tycker att minnestavlan symboliserar att poliserna har något gemensamt och har tagit sig igenom svårigheter tillsammans, även om Tord inte är med dem längre.

Claes Thorén

– Många poliser är känslomänniskor, vi bryr oss och vet att detta kunde ha hänt vem som helst av oss.

Han har ofta tänkt att det är bra att vara inom just polisen när sådant här händer.

– Jag kan inte tänka mig att vara någon annanstans.

 

Besättningen:

Pilot: Tord Andersson, 42, polisflyget Göteborg. Omkom.

Passagerare 1: Clas Thorén, fd piketpolis. Började arbeta så smått på piketen efter två veckor. Idag yttre polis- kommissarie.

Passagerare 2: Jari, fd piketpolis (fingerat namn). Återgick till piketen som operatör efter ett år. Arbetar idag med andra uppgifter inom polisen.

Passagerare 3: Marcus Rönnerman, fd piketpolis. Återgick till piketen efter sex veckor. Är idag på Ekobrotts- myndigheten.

Reportaget bygger på intervjuer med alla citerade personer, samt med ytterligare ett antal piketpoliser och Thomas Fuxborg, presstalesman för polisregion Väst.