Stöd i svåra stunder

Olyckor, skottlossning, barn som far illa. När känslorna på jobbet blir för tunga rycker Stockholmspolisens krisstödshandledare ut.

Blodiga kroppsdelar utspridda längs ett tunnelbanespår.Kaos och stopp i rusningstrafiken.

Två relativt nyutexaminerade poliser är bland de första på plats och hjälper räddningstjänsten att ta hand om kvarlevorna efter en ung människa som valt att ta sitt liv mitt inne i Stockholms city.

En av poliserna kan inte skaka av sig händelsen, han får svårt att sova och tappar aptiten. Han har haft ett tufft första år som polis och sett mer elände än vad många gör under en livstid – och den här incidenten får bägaren att rinna över.

Han som tidigare upplevt sig som en glad person som gillat att träna och gå till jobbet, känner inte längre någon lust att träffa kompisar och struntar i att göra matlådor på kvällen, utan åker istället hem och sover.

Några dagar senare får Tom Wahlberg, krisstödssamordnare hos polisen i Stockholm, ett samtal på sin beredskapstelefon. Det är regionvakthavande befäl som berättar om en polis som är i behov av ett avlastningssamtal.

Tom Wahlberg vänder i ytterdörren och kör tillbaka genom ett julpyntat och decemberkallt Stockholm in till polis- stationen på Kungsholmen.
Där håller han ett avlastningssamtal tillsammans med polisens chef och pratar om hur stressreaktioner fungerar och vikten av att vidmakthålla rutiner.

– Vårt uppdrag är att komma in efter allvarliga händelser. Den här polisen behövde prata om och få perspektiv på vad han hade varit med om. Vi sågs en gång till efter några veckor, då han hade varit ledig och återhämtat sig lite. Här var det avgörande att han fick stöd från sin chef och sina kolleger, säger Tom Wahlberg.

Han är utbildad psykolog sedan 2007 men studerade vidare eftersom han bar på en gammal polisdröm. Fem år hann Tom Wahlberg jobba som utryckningspolis och fick själv avlastningssamtal efter några tuffa händelser, bland annat efter ett självmord med en ung person inblandad och efter en allvarlig trafikolycka.

När möjligheten att bli krisstödssamordnare dök upp i fjol tog han chansen att kombinera sina yrkesfärdigheter och han har inte ångrat sig.

– Polisyrket är oerhört utmanande och det krävs mycket för att orka vara en bra polis. Jag inspireras av alla kolleger som gör ett hästjobb varje dag, och nu får jag vara med och hjälpa dem.

I ett yrke med hög risk för hot, våld och påfrestande händelser finns det ett stort behov av krisstöd, alltså psykiskt och socialt omhändertagande, efteråt. Det kan vara exempelvis när poliser tvingas använda tjänstevapen, när kolleger skadas, eller när barn far illa. En och samma incident påverkar dock människor olika.

De allra flesta som är med om potentiella trauman återhämtar sig utan stöd, men krisstödsverksamheten i Stockholm finns där för kolleger som behöver någon form av hjälp, innan det blir ett allvarligare problem. Hos chefer krävs det fingertoppskänsla för att fånga upp dessa personer.

– Som chef behöver du ha koll på både hårda frågor om arbetsmiljölagstiftning och mjuka om omhändertagande. Och ibland behöver du själv hjälp. Du kanske själv varit inblandad, inte vet hur det ska gå till eller så kan det finnas personliga skäl till att du inte är lämplig att ta hand om det inledande omhändertagandet.

I Stockholm har polisen beredskap för krisstöd dygnet runt, och Tom Wahlberg är samordnare på heltid. Resten av gruppen består av polisanställda med särskild vidareutbildning inom krisstöd, som utöver sin ordinarie tjänst har beredskap som krisstödshandledare några veckor per år. Catherine Braathen Stoltz är en av dem. Hon har jobbat som polis sedan 1979, främst i yttre tjänst.

Första gången hon kom i kontakt med debriefingledarna, som de då kallades, var efter Estoniakatastrofen 1994. Då jobbade hon på en liten och familjär station på Lidingö med 50 anställda. När två av hennes kolleger åkte på en facklig konferens och aldrig kom tillbaka erbjöds hon och arbetskompisarna avlastningssamtal.

Det hade pågått diskussioner runt krisstöd inom polisen sedan 70-talet men det dröjde alltså fram till 90-talets mitt innan resursen fanns internt i Stockholm. Estonias förlisning blev startpunkten för krisstödsorganisationen i den form den har idag.

– Som polis drabbas man ju av olika saker, och det är viktigt att få hjälp att omvandla tuffa händelser till erfarenheter istället för belastningar, säger hon.

Sedan 2005 är Catherine Braathen Stoltz själv samtalshandledare.

– Det är ett viktigt uppdrag att få möjlighet att stötta och hjälpa kolleger att få tid för reflektion, och få dem att förstå att det är fullt normalt, och tur att vi reagerar på onormala händelser.

Ett ärende hon minns särskilt är det så kallade joggingmordet, där en 21-årig kvinna hittades död vid ett motionsspår i Upplands Väsby i augusti i fjol.

– Kvinnan hittades brutalt mördad under makabra omständigheter och fallet fick genast uppmärksamhet i media. Det var rörigt med många poliser inblandade och identifikationsfaktorn var hög. Hur många är inte ute och springer med lurar i öronen längs ett joggingspår en vanlig eftermiddag? Det kom så nära.

Klockan närmade sig midnatt när Catherine Braathen Stoltz höll det första avlastningssamtalet på Sollentunas polisstation, efter att de inledande utredningsåtgärderna vidtagits. Ett 30-tal poliskolleger, inklusive radiooperatör, samlades i fikarummet och stängde av sina radioapparater och telefoner för att ostört gå igenom händelsen och få en helhetsbild av situationen.

– En anledning att ses direkt är att reducera stressnivåerna hos personalen. Att få lägga ett pussel om vem som gjort vad och räta ut en del frågetecken som kan vara svåra att gå hem med. Där märker man ganska snabbt vilka som varit mer eller mindre exponerade och vilka som kan vara i behov av ytterligare samtal, säger hon.

Har man drabbats av en stressreaktion bör man ses igen efter ett par dagar. I det här fallet fick ett tiotal kolleger uppföljningssamtal där man gick igenom tiden efter händelsen och såg till att berörda fick tillgång till det stöd de behövde, praktiskt såväl som socialt.

– Där kunde man till slut binda en gärningsman till brottet, och det bidrog till ett avslut, säger hon.

Stockholmspolisens krisstödsverksamhet har under 2016 åkt ut på i snitt fem ärenden i månaden. Majoriteten av fallen har handlat om poliser som varit utsatta för någon form av våld eller hot i tjänsten, tätt följt av barn- och ungdomsrelaterade händelser och poliser som har tvingats skjuta i tjänsten.

Men troligen är fler i behov av avlastning än de som aktivt söker hjälp, tror samordnare Tom Wahlberg. Han berättar att många poliser ser det som vardagsmat att bli kallade för ”jävla snutjävel”, få ta emot dödshot, eller att få en spark på smalbenet. Och ribban blir högre och högre för vad som anses vara psykiskt påfrestande.

– I särskilt utsatta områden där det är vanligt med stenkastning, sker en normaliseringsprocess av vad som är normalt att hantera en helgnatt. Vi är ibland dåliga på att ge vår egen personal det stödet som alla brottsoffer ska ha. Ändå är polisen bättre på att erbjuda samtal och uppföljning i de här områdena och bland personal i yttre tjänst än i andra verksamheter, säger Tom Wahlberg.

Med andra verksamheter menar han exempelvis personalen som sitter i receptionen och blir hotade och förolämpade, eller civilanställda som skriver ut förhör med otäck information, vilket ibland är sommaranställda med liten eller ingen erfarenhet.

– Arbetsmiljön inom många verksamheter är ansträngd. Ett verbalt hot kan verka banalt men kan bli hur stort som helst för den enskilde. Har man ens tänkt tanken att ringa oss tycker jag man bör göra det.

Och det finns också ett motstånd att söka hjälp på sina håll, anser Catherine Braathen Stoltz.

– En del kolleger anser att det är ”rena tramset” med krisstöd. Men sedan har de själva mycket att bidra med och är väldigt nöjda med samtalen efteråt, säger hon.

Namnet kan också avskräcka vissa från att söka hjälp, tror Tom Wahlberg.

–  Debriefing som det hette tidigare var väl inarbetat och lät lite häftigt. Krisstöd kan låta som att man redan har problem, vilket man kanske inte kan identifiera sig med. Men vår verksamhet är inte bara reaktiv, syftet är också att vi ska jobba förebyggande för att folk ska slippa må dåligt.