"Hon får inte dö"

Bebisen kastades ner i ett kraftverk av sin egen pappa. Den 1 december dömdes han till tio års fängelse. Östersundspolisen Christer Nilsson simmade rakt ut i vattnet för att rädda flickan. Nu berättar han om den värsta dagen i sitt yrkesliv.

 

"Det var morgon, söndag den 14 augusti. Jag satt på polisstationen och gjorde klart mitt schema när ett larm kom om lägenhetsbråk i ett litet samhälle i Jämtland. Jag svarade direkt utan att veta vart det var, och min kollega förklarade att det var väldigt långt bort. Då svarade jag att det troligtvis kommer vara lugnt på platsen när vi kommer fram.

 

Vi satte oss i bilen och körde ut genom grindarna. Min kollega skötte radion och via den fick vi höra att även grannar börjat ringa in och att det var väldigt stökigt på platsen. Då förstod jag direkt att det är allvarligt och gasade på i högsta hastighet. Gps:en visade att vi hade nästan 12 mil kvar, och jag körde i 200 km/h i stort sett hela vägen.

 

Samtidigt åkte en annan patrull från Kramfors ut och vi fick samma insatskanal. Jag kände att det här ärendet kan bli större än vad vi trott så jag bad vårt yttre befäl i Östersund lyssna med och även åka till platsen.

 

Mer information kom och nu fick vi veta att en bebis var med, att mamman uppgett att pappan skulle ha tagit flickan ifrån henne och börjat bege sig mot ett kraftverk i närheten av deras bostad. Mannen hade uttryckt att han skulle skada barnet och sig själv, medan mamman försökte stoppa honom.

 

Grannarna fortsatte ringa in och berättade om höga skrik och att de inte vågade gå efter paret som försvann iväg på en skogsväg. Det ringde i huvudet: ”Vad tänker han göra med barnet?”

 

Jag bad min kollega beställa ambulans. Vi fortsatte köra i absolut högsta fart och kände verkligen att det här låter inte bra alls.

 

Den andra patrullen kom fram först, och då hade vi fortfarande fyra mil kvar. Via radion följde vi vad som skedde på platsen. Kollegerna såg en man och en kvinna, men inget barn. Mannen attackerade patrullen som sprejade honom med pepparsprej. Strax efter det greps mannen och belades med handfängsel. En kollega blev kontaminerad av sprejen, en annan började febrilt att leta efter barnet.

 

Efter en kort stund ropade den kollegan att hon såg barnet, ”bakom ett staket”, som hon beskrev det, och att barnet rörde på sig. Vi blev så lättade av att höra det. Minuterna gick och vi fortsatte köra så fort vi kunde. Kollegan förmedlade att hon inte kom förbi staketet. Vi hörde hennes frustration och tänkte att när vi kommer fram, löser vi det tillsammans. Bara flickan låg stilla så hon inte gjorde sig illa på något sätt.

 

När vi äntligen kom fram till kraftverket sprang vi mot kollegan, jag fokuserade bara på att hitta barnet och såg inte ens den gripne mannen eller den chockade mamman som hade blivit vittne till alltihop. Jag frågade ”var är barnet?” Kollegan pekade mot det hon kallat ”staketet”, som visade sig vara ett stängsel ovan en dammlucka. Jag tittade rätt ner i avgrunden och såg en naken bebis cirka 25-30 meter ner liggande på en torrlagd del av kraftverkets botten. Jag såg hennes nakna kropp, massor med blod och att hon rörde ena armen lite grand.

 

Det var otroligt högt, en hemsk miljö som tagen ur en skräckfilm, och barnet såg så otroligt ensamt ut. Jag tittade ut över utloppet och tänkte att jag bara måste ta mig ner till henne: ”Hon får inte dö!”

 

Jag började bege mig mot utloppet, det var brant med stenar, stängsel och taggtråd. Hela tiden tittade jag mot det ensamma barnet och kände att jag måste simma till henne. Via radion fick jag veta att de enorma dammluckorna inte var säkrade så vakthavande befäl beordrade mig att vänta, annars kunde både personal och barn spolas bort. Personal från Vattenfall var på väg.

 

Medan jag stod där, tog jag av mig allt utom kängorna, byxorna och en t-shirt. Efter fem till tio minuter fick jag klartecken. Då såg jag en ambulansman klättra över murarna från andra hållet.

 

Jag satte mig på rumpan, hasade mig ner i det svarta, iskalla vattnet. Efter bara tio meter kände jag att det var otroligt tungt att simma med kängorna, men det gick inte att vända tillbaka plus att jag visste att jag bara måste till barnet. Men simningen höll på att gå åt helvete, det kändes som att ha kettle bells på fötterna, kroppen tog snabbt slut.

 

När det var 15 meter kvar såg jag ambulansmannen framme vid den plats som jag måste kliva upp på och ville inget annat än att ropa på hjälp. Jag kände hur jag höll på att sjunka. Men det gick inte att få fram ett ljud, jag var så trött och utpumpad. Det var en så hemsk känsla, ”ingen kan hjälpa mig”.

 

Till slut, efter att ha simmat 80-100 meter, kom jag ändå fram och tog mig upp på betongen. Där låg barnet, bredvid två ambulansmän. Jag tog mig fram till dem samtidigt som det började blåsa kraftigt. Efteråt förstod jag att det var helikoptern ovanför men där och då märkte jag den inte ens. Det är märkligt hur sinnen kan stängas av. Jag var så slut, utmattad och fokuserad på barnet.

 

Jag lade mig bredvid henne, tog hennes hand samtidigt som synen var så otäck på grund av alla hennes skador i ansiktet. Flickans blick var helt stilla och tom. Jag bara skrek ”nej!” flera gånger, jag ville inte att hon skulle dö, allt var så jäkla orättvist, och fortsatte hålla hennes hand hela tiden.

 

När ambulanshelikoptern landade släpptes en narkosläkare fram. Vi satte på bebisen en andningsmask som var alldeles för stor och defibrillatorplattor. Hennes kropp var så liten och kall. Medan jag låg där rörde sig hennes fingrar runt mitt finger en enda gång. Ett livstecken! Den känslan kommer jag aldrig att glömma.

 

När helikoptern lyfte bröt jag ihop. Ambulansmannen, som också hade simmat, kom fram till mig enbart iklädd kalsonger, lade armen om mig och tillsammans satt vi på botten av kraftverket och skrek ut vår ångest, rädsla och ilska. När jag kommit upp på marken igen frågade mitt yttre befäl hur jag mådde. Då gömde jag huvudet mellan armarna och bara grät. Samtidigt gick jag mot bilarna där den gripne mannen befann sig. Jag lät medvetet bli att titta på honom för att inte göra något som jag kunde få ångra.

 

En vecka senare åkte jag tillbaka till platsen för att se hur det såg ut. Kraftverket var lika stort och otäckt som jag mindes det och inte ens för en miljon kronor skulle jag hoppa i vattnet där igen.

 

Jag har jobbat i yttre tjänst i elva år. Aldrig tidigare har jag varit så rädd och det här var det värsta ärendet jag varit på. Det tog hårt på oss allihop: kollegerna inom polisen, räddningstjänsten, ambulansen, helikopterpiloten med besättning, sjukhuspersonalen och vanliga Svenssons som läst om det efteråt.

 

Även de som inte var på platsen har mått dåligt och jag kan till exempel knappt föreställa mig hur det känns att vara larmoperatör och höra hur allt eskalerar, men tvingas sitta kvar på stolen och behålla lugnet. Det var ett fantastiskt lagarbete, alla gjorde något utöver det vanliga. Jag är stolt över min egen insats och alla kollegers jobb i detta hemska ärende. Detta kan räcka för hela min karriär.

 

Efteråt har jag fått hjälp från företagshälsovården, men det absolut bästa har varit att prata med kollegerna. Det är svårt att förklara för någon som inte var där, eller som inte är polis. Fortfarande händer det att jag sitter hemma i soffan, och tårarna bara kommer. Jag tog fel beslut som gick i vattnet med kläder och kängor på. Det hade kunnat gå åt helvete och är mitt ansvar. Men en lärdom jag gärna sprider är att om du ska simma, ta av sig till underkläderna först, även om det är bråttom.

 

Jag har fortfarande kontakt med mamman. Mirakulöst nog överlevde flickan och nu håller hon på att försöka lära sig gå. Några veckor efter att allt det här hände, fyllde hon ett år. Det är tack vare henne som jag överlevde, har jag tänkt efteråt.

 

I jobbet är man van vid att folk stökar, men här var det ett alldeles oskyldigt litet barn som drabbades. Jag ser mig inte som någon hjälte för just då var jag inte rädd alls. Jag har aldrig fått en sådan otrolig känsla för någon som jag fick för det här barnet och det var därför jag orkade fortsätta simma. Flickan hjälpte mig – annars hade jag aldrig klarat det.” 

 

Fler poliser från insatsen vid kraftverket berättar. 

Berättat för: Åsa Erlandsson

 

Fotnot: Idag den 1 december 2016 dömdes pappan till tio års fängelse av Östersunds tingsrätt för försök till mord, grov misshandel och olaga hot.