Budbärare

Många gånger har hon stått inför en desperat människa som bara är ett kliv från att ta sitt liv. Polisen Lotta Svensson, som föreläser om självmord, har jobbat med så många dödsfall att hon kallats ”Dödens ängel”.

Lotta Svensson. Foto: Martin LindeborgLätet djupt nerifrån den tioårige pojkens hals. Hur han stod på balkongen och såg sin mamma hoppa från elfte våningen. Som ett skadeskjutet djur. Det är många år sedan, men Lotta Svensson kan fortfarande höra pojkens gnyende.

Minnet är outhärdligt, precis som bilderna av andra föräldrars blickar när hon tvingats tala om att deras barn inte längre lever. Att den älskade dottern eller sonen tagit sitt liv.

– Det är djävulskt jobbigt. Hur sjutton berättar man? säger Lotta Svensson och konstaterar att ingen professionell utbildning i världen skulle kunna förändra det.

Ändå är dödsfall, och då i synnerhet självmord, något som Lotta Svensson har valt att arbeta särskilt mycket med.

Det är söndag morgon när Svensk Polis träffar henne och ännu är Malmö sömndrucket tyst. En och annan hundägare tar sin runda medan nattens sista festare trillar hemåt. Lotta Svensson är yttre befäl och har dessutom beredskap som förhand-lare veckan ut. Men nu har hon tid att prata.

– Jag är dinosaurien här i gänget. Hon ler.

– 47 år och kvar i yttre tjänst. Även om det sliter att köra radiobil trivs jag fortfarande bäst ute.

Det var också därför hon blev polis för 25 år sedan. Lotta Svensson är gammal fotbollsspelare i IFK Malmö och visste tidigt att det var ett aktivt jobb hon ville ha. Dessutom ett där hon skulle kunna förbli lagspelare och ha med människor att göra.

– Men redan tidigt blev det så att jag ofta skickades på dödsfall. Jag minns särskilt en gång då det var helt otroligt, jag hade fyra stycken under ett och samma pass.

Ingen vill hitta en död människa oavsett vilken typ av dödsfall det handlar om, betonar hon. Men som radiobilsveteran har hon mångårig erfarenhet av att vara först på plats. Liksom av att träffa anhöriga i akut chock och sorg.

Lotta Svensson föreläser också för räddningstjänsten i Malmö och Lund som i många lägen är först på plats. Förra året tog hon fram en slags lathund vid dödsfall som är inriktad på vad som gäller rent praktiskt och som man kan ha i fickan.

– Ärendena är jobbiga för många, men det här är ett sätt att skapa rutiner och trygghet. Även i mötet med de anhöriga är det praktiska viktigt. Det finns inget som kan lindra deras smärta men du kan ordna med det praktiska. Ringa, hämta och skjutsa.

Och du kan finnas där, som medmänniska. Lyssna och lyssna in, krama. Inte väja undan.

– Själv försöker jag vara stark och samlad och inte låta tårarna komma, trots klumpen i halsen. Jag vill ju vara den som de drabbade kan luta sig mot.
Men också en polis behöver någon att stötta sig mot, konstaterar Lotta Svensson. För att klara att skära ned en småbarnspappa som hänger stel i ett rep, underlättar det om du kan prata om dina känslor i bilen på väg därifrån, i gruppen efteråt eller med en psykolog.

Det finns en utbredd föreställning om att det är farligt att prata om självmordstankar, att det skulle kunna väcka den björn som sover. Det stämmer inte, visar forskningen.

– Tyvärr hindrar våra rädslor oss många gånger. Kanske vill vi heller inte höra svaret.

Om självmord vore mindre tabu och fler pratade om hur de faktiskt mår, hade mycket varit vunnet. Både inom polisen och i hela samhället, menar hon.

– Tänk om vi kunde hjälpa varandra att bära den smärta som vi alla någon gång kan känna. Då hade vi inte behövt vara så ensamma i det, säger Lotta Svensson.

För just ensam känner sig ofta den som är på väg att ta sitt liv. Många är gångerna då Lotta Svensson som förhandlare har stått framför en människa som är på väg att ta steget ut från en bro, ett tak eller en perrong.

– I det läget är det absolut viktigaste att skapa kontakt, helst dialog. Och att verkligen lyssna, eftersom personen ofta känner att ingen har gjort det.
Det finns ingen mirakelmedicin betonar Lotta Svensson, utan det handlar om att försöka nå in bakom den förtvivlade desperationen. Tala om för den som svajar på gränsen att hur misslyckad du än känner dig, hur ont det än gör, är du värdefull. Du har bara svårt att se det just nu.

– Som polis måste du bry dig, genuint. Annars märks det. Det där är till stor del en egenskap du har eller inte har, tycker jag.

Men för egen del handlar det också om att kunna hantera känslan när det inte går bra och inte anklaga sig själv.

– Känslan av otillräcklighet tär. Men du måste hålla fast vid att du gjorde vad du kunde. Det var för sent, personen hade bestämt sig.

Lotta Svensson är uppväxt i stadsdelen Lindeborg i Malmö. Hon är, som hon säger, ”ett betongbarn, en oborstad typ som svär för mycket”. Hon kan peka ut samtliga platser på Malmös gator där hon haft ett dödsfall.

– Vissa har varit rejäla käftsmällar  och känns fortfarande i magen.

Egentligen är det konstigt att man inte har blivit galen efter allt man har sett och varit med om. Det gäller verkligen att försöka släppa jobbet när man kommer hem.

Hon tittar ut genom fönstret en kort stund. Sedan ler hon:

– Jag har väl en rätt kaxig attityd. Men jag är blödig och bölar mycket.

I dag bor Lotta i en villa i östra Malmö tillsammans med sin partner och de två bonusbarn som fortfarande bor hemma. Men i sommar lämnar hon både familj och hemstad. För fjärde gången packar Lotta snart väskan för att ge sig av på utlandstjänstgöring, denna gång en FN-tjänst i Sydsudan. Som svensk uniformerad polis ska hon hjälpa till att skydda civilbefolkningen. 

– Förhållandena kommer att vara mycket enkla, men det brukar jag klara rätt bra. Just nu känns det mer som att det är familjen som får det jobbigt. Medan jag är ute och flänger måste min partner dra lasset själv här hemma.
Men utlandsjobben har blivit som ett gift. Hon kan inte låta bli.

– Det ger så mycket att träffa folk från olika kulturer. Få andra perspektiv på tillvaron.

Självklart kommer det också att vara jobbigt. Lidandet är stort, behoven så omfattande. Och precis som när hon inte lyckas stoppa självmordskandidaten från att hoppa, är det känslan av otillräcklighet som är tuffast att hantera.

– Men som sagt, du kan inte mer än att göra ditt bästa.

Snabba fakta om Lotta Svensson


Namn: Lotta Svensson.
Ålder: 47.
Jobbar som: Yttre befäl i Malmö samt som förhandlare. Föreläser även om dödsfall och självmord, samt håller i utbildning i SPT, särskild polistaktik.
Bor: Villa i östra Malmö.
Familj: Partner och fyra bonusbarn, varav två har flyttat hemifrån. Boktips: ”Gärna kriminalromaner. Just nu läser jag kollegan böcker. De är bra.”
Drivkraft: ”Min envishet och vilja att alltid göra mitt bästa, till mer än hundra procent. Jag har svårt att göra något halvdant och tar ofta på mig lite för mycket.”
Gillar inte: ”Inte så originellt kanske, men orättvisor.”
Gör gärna när jag är ledig: ”Jag är rätt tradig, är gärna hemma, pysslar med huset och är med familjen. Och så spelar jag golf.”
Motto: ”Man ska inte dö nyfiken.”
Kom till mig: ”Om du behöver någon som lyssnar och hjälper till.”
Förebild: ”Min far.”
Plats jag tycker om: ”Att vara på resande fot med min partner.”