Milsvid skillnad

Närmsta kollega är en timme bort. Och den du griper kan du möta på Ica dagen efter. Att vara polis i glesbygden kräver att du både är en tusenkonstnär – och påhittig.

Villainbrottet var alldeles färskt och när polisen kom dit hittade de fimpar och skoavtryck i snön. De säkrade spåren, förhörde paret som bodde i villan och en granne som kom förbi med ett intressant signalement: ”Jag såg en kille med vit huvtröja, det kan ha varit Jimpa (fingerat namn)”.

Patrullen åkte vidare till bussstationen inne i byn som var ett känt tillhåll för ungdomar. Där särade de på ett gäng och efter förhör på plats gjordes en husrannsakan hemma hos Jimpa. Mycket riktigt: I hallen stod ett par skor som stämde exakt med avtrycken i snön, samt en kasse med samma summa pengar som villaägaren hade blivit av med.
 
Larm, anmälan, brottsplatsundersökning, spaning, förhör, avrapportering och slutligen ett par upprörda föräldrar som fick hämta hem sin omyndige son från polisstationen. Hela kedjan av polisiära insatser och ett uppklarat brott – på samma dag. Så kan det se ut i glesbygden.
 
Svensk Polis reste till södra Lappland för att ta reda på hur polisen arbetar med små resurser i förhållande till det gigantiska området. I Storuman träffar vi utredaren Staffan Norberg som jobbar i en av Sveriges geografiskt största kommuner med bara fyra kolleger. Han tycker att det både är tjusningen och svårigheten med jobbet. Å ena sidan blir polisen en tusenkonstnär som får göra allt och ofta följa ärenden ända in i mål. Å andra sidan är det ensamt och utsatt. Närmsta kollega är, om du har tur, en timme bort och bränner det till på allvar finns ingen piket i närheten.

– Man får lösa uppgiften, säger Staffan Norberg för första men inte sista gången under våra två dagar tillsammans.
 
”Man får lösa uppgiften” är ett mantra för alla poliser, men den pragmatiska inställningen är extra påtaglig här där man ofta är en enda patrull ute och kan avverka uppemot 100 mil på ett arbetspass. Ensamheten och avstånden gör att man hela tiden måste göra avvägningar. Hinner vi? Räcker vi till? Framför allt: Klarar vi det här? Nyligen skickades Staffan Norberg och hans kollega ut på ett larm om en person som hade förskansat sig i ett hus med vapen.

– Då är det bra att man känner sin kollega och kan prata ihop sig under framkörningstiden. Vi försökte ta reda på så mycket som möjligt om gärningsmannen och lade upp en plan om vi skulle gå in, backa eller frysa läget tills det kom fler patruller. Vi måste tänka på vår egen säkerhet, säger Staffan Norberg med blicken fäst vid sidan av vägen.
 
Att titta rakt fram är ingen idé, där kommer ingen. Vid sidan om vägen däremot står renar, älgar och inte minst enträgna tjäderhonor beredda att rusa rakt ut i gatan. Även polisradion är ödslig och det är en märklig känsla att åka runt i en tyst polisbil. När Rakel äntligen höjer rösten rycker vi till.
 
– Här måste du både ha ett inre lugn och ett inre driv. Du får jaga jobben själv, vara påhittig och hitta egna lösningar. Jag längtar inte till storstan, men ibland skulle det vara skönt att få jobben serverade och få rutiner för olika ingripanden, säger Petra Boman.
 
Hon är uppvuxen i Storuman vars befolkning minskat vartenda år ända sedan hon föddes. Som 20-åring sökte hon till Polishögskolan, kom inte in och började jobba på flygplatsen istället. När den lades ned sökte hon till polisen igen för att kunna bo kvar och ha ett jobb – och förverkliga sin gamla dröm.

– Då gick det vägen, säger hon och skrattar stort.
 
En stor del av vardagen består av trafikkontroller, uppsökande verksamhet och att försöka tänka flera steg framåt. Petra Boman och Staffan Norberg åker regelbundet till skolor och andra samlingsställen för ungdomar för att snacka, svara på frågor och hålla sig uppdaterade.

– Om de har hälsat på mig och vet att jag är Staffan, blir det lättare sedan när vi möts i något annat sammanhang, som till exempel något gruff på krogen.
 
Han arbetade tidigare i Umeå mot bland annat narkotika och tog med sig delar av arbetssättet till Storuman. Sakta men säkert har ett sådant arbete byggts upp här och nu tycker han att man har kommit ganska långt. Men precis som Petra Boman längtar han efter att kunna planlägga jobbet mer. Till exempel så är Staffan Norberg egentligen utredare, men händer det något är det bara att rycka ut och hugga i.
 
Nyligen ordnades en rekryteringsträff för dem som är intresserade av att bli polis i glesbygd. Det kom en person. Men Petra Boman är inte orolig för de ska bli färre poliser bara för att de jobbar i en avfolkningsbygd. Dels är Storuman en strategisk knutpunkt i hjärtat av Lappland. Dels är skidhjältarnas Tärnaby 12 mil bort, där nedfarterna heter Ingemarbacken, Anjabacken och Stigsvängen, en metropol för skid- och festsugna norrmän.
 
Orten har i vanliga fall mindre än 500 invånare men varje påsk ökar det över en natt till 40 000 personer när turister invaderar Tärnaby och grannorten Hemavan. Innan jag hinner fråga Staffan Norberg hur de klarar av befolkningsexplosionen, med som mest tre patruller, kommer svaret:
 
– Man får lösa uppgiften, säger han.
 
Det går tack vare den årliga vårplaneringen som görs ihop med polisen i Umeå och Skellefteå, och med hjälp av ovanliga lösningar. Ett år hade de till exempel dispens för att ställa upp en madrasserad container där berusade personer fick sova ruset av sig. Inte idealt, å andra sidan är det inte idealt att låsa upp en bil för att köra två mil till närmsta lediga arrest, dessutom med två kombattanter i baksätet.

Stökiga kvällar utanför Högfjällshotellet läggs därför mycket krut på att förebygga och in i det längsta hitta andra lösningar än att lassa in folk i polisbilarna.

– Är någon för full försöker vi fråga om det finns någon som kan hämta personen, eller om det finns någonstans där han eller hon kan sova över, säger Petra Boman.
 
Poliserna har märkt att det har bra effekt att helt enkelt låta de tre bilarna rulla fram och tillbaka längs vägen. Polisen blir synligare. Det har också gett resultat att utbilda serveringspersonal och ordningsvakter på krogarna så att det inte serverar eller släpper in berusade gäster och för andra året i rad har påsken varit lugnare än tidigare.
 
Även schemamässigt har Västerbottenpolisen en egen abrovinsch för att få resurserna att räcka till. Fyra, fem nätter i månaden har poliserna i södra Lappland beredskap vilket innebär att man sover hemma och har en inställelsetid på en timme. Det är en lösning som skapar kluvna känslor i kåren eftersom det ibland blir långa arbetspass.
 
– Avstånden är inte problemet, de är vi uppvuxna med och lever med jämt. Däremot är det viktigt att få återhämtning, säger Petra Boman.
 
Hon stoppar en bil och föraren hälsar igenkännande. Petra Boman är som en levande dagstidning där lokalbefolkningen tar reda på vad som är på gång. ”Jobbar Micke ikväll? Jag såg honom med skotern förut”. Och hon tar sig gärna några minuter extra att prata, om hon kan, eftersom det ger så mycket tillbaka och skapar trygghet.

Patrik Gustavsson, tillförordnad gruppchef i Storuman, var tidigare yrkesförare på ett åkeri och har också ett brett kontaktnät. Framför allt vet han hur många ögon i form av taxichaufförer, snöplogare och lastbilschaufförer som finns där ute på nätterna. 

– Det är en liten ort. De har koll, säger Patrik Gustavsson.
 
När något har hänt ber han om iakttagelser och flera gånger har det gett konkreta resultat, som när han på kvällen efterlyste tips om en stulen skoter och morgonen efter möttes av dukat bord: målsägaren och vittnen som hade observerat skotern stod på stationen. Det var bara att skriva anmälan.
 
Vi lämnar Storuman med ett gupp, vägen är dålig precis vid gränsen, och kör förbi Skellefteå Krafts gamla pelletsfabrik till byn Stensele för att hämta ett kassaskåp som stals ur en villa på julafton. Patrik Gustavsson knackar på hos ett par i byn som hoppar in i sin bil för att köra i karavan med oss och visa var skåpet låg, uppbrutet och dumpat i vägrenen.

– Det är så bra att Patrik och hans kolleger visar sig ute och det märks hur bra ni är med folk, särskilt ungdomarna. Det ska ni ha en stor eloge för, säger Tommy Evertsson som bor i närheten och är ute och rastar sin hund.
Han hör gärna av sig när han ser något intressant, däremot krävs det mycket innan invånarna här ringer efter hjälp och ”stör polisen”. I Stockholm händer det att människor ringer 112 när de har tappat sin mobil. Här behövs det ”mord eller värre”, ett vanligt skämt här.

– Tyvärr, skulle jag nästan säga. Det har hänt att invånarna i vissa områden sagt att de inte ringer oss. Därför lägger vi mycket tid på att resonera med dem och förklara, säger Patrik Gustavsson.

Lokalkännedomen har också sina sidor. Alla vet vem du är. En gång när han hade fått ett tips om narkotika och skulle ut och spana hann han bara ut genom dörren från polishuset i Storuman när någon ropade ”Hej Patrik! Är du ledig eller jobbar du?” Mindre komiskt är det att den du gör ett ingripande mot kan vara samma person som står i Icakassan nästa dag – eller utanför din dörr. Folk har polisernas privata telefonnummer och det är inte ovanligt att de åker hem och knackar på för att diskutera, även en söndagskväll.

– Här är du alltid polis, även om du är ledig. Därför tror jag att du måste ha landat i dig själv och kan sätta dina egna gränser för att trivas på en mindre ort, säger Staffan Norberg.
 
Som till exempel den gången en mycket berusad och förtvivlad man ringde på hemma hos honom. Staffan Norberg förklarade att han var ledig och att mannen fick ringa efter annan hjälp. ”Då lägger jag mig och dör”, svarade mannen. Inifrån sitt kök kunde Staffan Norberg genom fönstret se hur den gamle mannen hankade sig iväg och lade sig raklång på en cykelbana. Vad gör man då? Hoppar i uniformen och börja jobba, eftersom det skulle ta timmar innan någon annan kom?
 
– Jag höll koll på honom ända tills en patrull var på plats. Men sådana här situationer skapar etiska dilemman, säger han.
 
Storumanpoliserna har förhoppningar om att den nya polismyndigheten kommer att underlätta arbetet när den väl har satt sig.

– Jag tror den nya organisationen kan bli bra när allt fungerar men som det är nu vet vi ingenting utan jobbar på som vanligt, säger Patrik Gustavsson.
 
Förhoppningen är att arbetet ska bli mer enhetligt, till exempel rutinjobb som idag spretar och hanteras olika beroende på vart man är. En viktig hörnpelare i den nya organisationen är att skjuta ut resurser lokalt och jobba närmare medborgarna. Något som poliserna här tycker att de är ett bra exempel på: ”Det är kärnan i allt vi gör.”

FAKTA Lokalpolisområde Södra Lappland 

  • Består av tre gamla närpolisområden som slagits ihop: Lycksele, Vilhelmina och Storuman.
  • I området Storuman finns tre polisstationer: Storuman (fyra poliser), Sorsele (två poliser) och Tärnaby (två poliser).
  • Under den hektiska skid- och  turistsäsongen från nyår till  1 maj, får man förstärkning från Umeå och Skellefteå.
  • Tillhör region Nord som består av 52 procent av Sveriges yta.