Livräddare

Cathrin Levander hamnade rakt i ett drama där osannolik tur gjorde att rätt personer fanns på plats. Tack vare dem räddades en tvåårig pojke till livet.

Under sin löprunda en septemberkväll i Uppsala förrförra året hörde Cathrin Levander förtvivlade rop på hjälp. Lille Robin, 2 år, hade fastspänd i sin barnvagn tippat över kajkanten rakt ner i den kalla Fyrisån. Hans pappa slängde sig omedelbart i men höll även han på att sjunka. Ytterligare en person hade hoppat i för att försöka hjälpa till att få upp Robin.

– När jag kom ner till ån hörde jag en liten flicka ropa ”min bror är i vattnet!”. Jag frågade var hon sett honom senast och flickan pekade mot ytan, säger Cathrin Levander. 

– Det låter dumt, men jag är rädd för mörkt, strömt och kallt vatten som jag inte känner till så jag tvekade. Men så tänkte jag ”om inte jag gör det, vem ska då göra det? Varje sekund är viktig. Det är på liv och död”.

Få personer kunde ha bättre förutsättningar att hjälpa Robin än de som nu letade efter honom. Som simmare tävlade Cathrin Levander i OS i Aten 2004 och tog även en silvermedalj i förra årets militära livräddnings-VM, där hennes man Jespe för övrigt tog guld. Och hennes medhjälpare i vattnet denna kväll i Fyrisån var en van dykare. På cirka tre meters djup hittade de Robin i sin barnvagn och lyckades mot alla odds baxa upp honom till ytan.

Cathrin Levander började blåsa in luft i honom direkt medan de fortfarande var i vattnet.  Den osannolika turen i oturen fortsatte och en narkosläkare som råkade promenera förbi kunde hjälpa till att ge Robin hjärt- och lungräddning på land tills ambulansen kom.

Idag är Robin helt frisk och har inte fått några men av sina dryga fem minuter under vatten.

– Som polis har jag en professionell distans till det jag gör och får hela tiden information från länskommunikationscentralen så jag kan förbereda mig. Är det en pågående misshandel vi möter  eller något annat? Men när jag kom springande vid Fyrisån var det som privatperson, jag slängdes rakt in i situationen som jag var tvungen att tolka och hade ingen kollega att resonera med.

Cathrin Levander pratade med Robins syster när ambulansen körde iväg, sade att hon varit så duktig och att hennes lugn gjorde att de lyckades hitta hennes bror.

– Jag träffade systern vid ett senare tillfälle och frågade om hon mindes vad jag sagt. Jo, det gjorde hon och det hade betytt mycket för henne. Det gör mig väldigt glad.

Att Cathrin Levander blev polis beror på en stark känsla för rätt och fel. En av tränarna i hennes simklubb var dessutom polis.

– När hon berättade märkte jag att polisyrket var ett omväxlande jobb, något jag kunde bli gammal i och där erfarenheten gör dig allt skickligare. Dessutom finns det många olika inriktningar.

I januari 2010 började Cathrin Levander sin aspiranttjänstgöring och idag arbetar hon som barnutredare vid Barnahus i Stockholm. Här arbetar polis, åklagare, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin och läkare tätt ihop för att hjälpa barn som utsatts för brott, många gånger inom familjen. Tunga berättelser rullas upp då barnen beskriver vad de varit med om. Det är en oerhört svår roll att greppa. Men Cathrin Levander säger att hon aldrig träffat så många engagerade yrkesmänniskor på ett och samma ställe.

– När jag sökte tjänsten sa mina dåvarande kolleger ”oj vad jobbigt!” Ja, det kan vara svårt att förhålla sig till att barn far så illa. Du kan känna dig väldigt ledsen över det du ser och hör men måste visa dig trygg och stabil inför barnen. Vi på barngruppen är jättebra på att ta hand om varandra. Här får vi vara dem vi är, vi lyssnar på varandra och jag tycker det vi gör innebär en stor skillnad för barnen.

Barn berättar inte alltid om sådant som är svårt. Lojaliteten mot föräldrarna eller rädsla för att mista dem kan vara några orsaker, och de kan också känna skuld över att de berättat vad de varit med om för någon utomstående. Därför utbildas barnutredarna i att ställa så öppna frågor som möjligt så att barnen kan berätta med egna ord vad som hänt.

– Mötet med barnen är så olika. Varje barn, varje utredare, varje förälder är unik. Barnen jag möter är allt mellan tre och 15 år och det är en utmaning, hur ska jag bemöta just det här barnet på bästa sätt utan att påverka berättelsen? Barn vågar inte alltid säga som det är, de är måna om att vara duktiga och ge oss svar som de tror vi förväntar oss. Men genom att lyssna på barnet och låta det sätta ord på händelserna kan det kanske hjälpa till att bearbeta det som skett.

På barngruppen är kvinnorna i majoritet bland personalen och man vet oftast hur dagen kommer att se ut.

– I utryckningen var det tvärtom. När jag jobbade ute var det övervägande manliga kolleger och vi visste sällan hur arbetspasset såg ut, vad som skulle hända eller när vi slutade. Du måste kunna växla tempo snabbt och lita på att din kollega räddar dig om det behövs. Vi poliser är måna om varandra.

Vad Cathrin levander gör om tio år vet hon inte.

– Det är roligt att jobba med utredningar och speciellt intressant med barn, men jag gillar att utvecklas. Någon annan utredningstjänst känns lockande, varför inte mordutredningar? Kanske blir det ett civilt arbete utanför myndigheten eftersom lönenivån här är så låg.  

[Error: No property "Col2PuffEditor".]