Porträtt med Annika Lindahl

Hon har samarbetat med psykiatrin för att minska antalet självmord, startat en hatbrottsjour och minskat gatuvåldet i Stockholm. Nu hjälper hon grovt kriminella att lämna sina gäng. Vart än Annika Lindahl sätter sin fot, där händer det saker.

Annika Lindahl ställer in vårt första möte bara några timmar innan vi ska ses. Hon måste träffa två grovt kriminella personer som vill hoppa av sitt gäng, och det är bråttom.

– De ringer hit, säger Annika Lindahl, och nickar mot en svart mobil som ligger bredvid henne, när vi ses några dagar senare.

Hon har jobbat med avhoppare från kriminella gäng i snart ett år och är en av dem som svarar när någon slår numret till avhopparjouren.

– När en person ringer ställer vi några frågor och bokar in ett första möte. Ibland bedömer vi att vi måste åka ut på en gång.

De som anses vara motiverade får sedan hjälp och stöttning att bryta den kriminella livsstilen. För det är inte lätt att lämna. Gänget kan till exempel kräva en utträdesavgift på flera hundra tusen kronor.

– Det kanske låter lite som i en agentfilm. Men de flesta stödinsatserna är inte det minsta spännande. De behöver få en diagnos, psykiatrisk hjälp, ekonomiskt bistånd och hitta bostad och arbete på en ny ort.

Annika Lindahl har haft många olika arbetsuppgifter inom polisen. Så många att hon inte kommer ihåg alla.

– Jag började som närpolis. Det lockade mig inte alls att bli utryckningspolis som många andra ville bli. Där är man så styrd: Åk dit nu!

Nej, att styras av någon annan har aldrig varit hennes grej. Annika Lindahl vet vad hon vill.

– Jag har en inbyggd rastlöshet. Men främst vill jag utveckla grejer. Jag ser allting som en utmaning.

Att vara en i mängden och jobba i en vardagslunk lockar henne inte alls. För att Annika Lindahl ska trivas vill hon ha ett jättestort problem eller en utmaning att ta tag i.

– De flesta jobben har jag blivit tillfrågad om och fått utan att söka. Men när jag söker tjänster som alla andra får jag dem sällan. Mitt CV ser nog lite knäppt ut. Jag är en hoppjerka som studsar runt i myndigheten och driver grejer framåt, sedan drar jag vidare, säger hon och fylls av skratt ända upp till ögonen.

Annika Lindahl har bland annat varit med och startat en hatbrottsjour efter att ha gjort en förstudie för dåvarande länspolismästare Carin Götblad om Stockholmspolisens sätt att hantera hatbrott, varit operativt ansvarig för arbetet mot våld i Stockholm city samt varit projektledare i en satsning för att förhindra självmord genom att polis och en psykiatrisjuksköterska åkte ut tillsammans vid larm.

– Det blev jättebra, framför allt vid kluriga ärenden. En gång kom de till exempel till en kvinna som höll på att kasta ut hela sitt bohag på gården. Hade en vanlig polispatrull kommit dit hade de undrat vad hon höll på med och bett henne att ta in grejerna. Men sjuksyrran kunde se i journalen och på beteendet att det var förstadiet till en sjukdom kvinnan hade. Därför kunde de ordna en handräckningsbegäran som polisen utförde på plats. Gången innan hade kvinnan tagit fram en yxa för att hugga någon under den andra fasen.

Trots att Annika Lindahl direkt efter utbildningen fick ledaruppdrag, var det inte självklart att hon skulle bli polis. Hon minns ett papper från syokonsulenten på gymnasiet där hon tittade extra på den gula raden där det stod polis, men tänkte att det inte var något för henne.

– Det kändes ouppnåeligt, som något för dem som var mycket bättre än mig. Jag var inte den mest skötsamma i skolan. Hade det lite trassligt, skolkade och hade dåligt umgänge. Dessutom satt min pappa i fängelse.

När Annika Lindahl jobbade som ordningsvakt några år senare blev hon peppad av en polis att söka till Polishögskolan. Så blev det, och nu har hon svårt att släppa polisrollen när hon är ledig. Hon gör ofta ingripanden på fritiden.

– När jag ser langning eller andra grejer kan jag inte låta bli, även om det hade varit skönt.

På jobbet är Annika Lindahl väldigt social och nätverkar mycket med många, men på fritiden föredrar hon lugn och ro och isolerar sig ofta. Ibland skriver eller målar hon, för att reflektera över det hon har varit med om på jobbet.

I mars förra året la Annika Lindahl upp en av bilderna hon målat på Södermalmspolisens sida på Facebook. I texten beskrev hon ett ingripande hemma hos en ung kvinna med missbruksproblem, att de hittade narkotika, men önskat att de också hade hittat hopp om framtiden. Hon beskrev hur hon frågat om kvinnans framtid, vad hon var intresserad av, vad hon hade för drömmar, om hon var intresserad av att få hjälp – men att kvinnans ögon var tomma. Inlägget avslutas: ”Du sa att du tyckte om att måla. Den här är till dig. Jag brukar måla på fritiden, och tänka igenom hur det varit på jobbet. Så även i natt, efter att ha jobbat tre nattpass. I natt går tankarna till dig.”

Nästan 40 000 personer har nu gillat inlägget, 2 000 har kommenterat det, och det har delats drygt 4 500 gånger – ingenting som Annika Lindahl hade räknat med.

– Jag skrev med hjärtat, det tycker alla människor om. Folk gillar när vi visar medkänsla och inte bara sprider polisiära platta fakta.

Några år tidigare skrev hon en krönika efter att ha jobbat en nyårsnatt om olika människor hon mött under passet, och om föräldrarnas ansvar. Krönikan publicerades bland annat i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och fick stor spridning på nätet.

– Jag fick brev och folk ringde till växeln för att ge mig positiv feedback. Rikspolischefen ringde också och gav beröm, det var kul.

Men det är något med den där positiva feedbacken som provocerar henne också. Hon berättar om en annan bild som spridits mycket på Facebook, på en manlig polis som under ett besök på en förskola lyfte upp en liten ledsen pojke som sedan somnade mot hans axel. Hundratusentals människor har gillat den bilden.

– Egentligen är det helt sjukt att folk blir så fascinerade av det. Skulle det vara en pappa som gjorde det, hade ingen brytt sig. Vad betyder det? Att de tror att poliser i grunden saknar känslor?

En röd tråd genom Annika Lindahls något brokiga karriär är att hon har jobbat mycket brottsförebyggande, eftersom hon vet att lagföring sällan leder till att folk slutar begå brott.

– En gängledare jag satt och pratade med i bilen i dag höll med om att det blir ett ekorrhjul. Han har försökt lämna det kriminella livet länge, men får inget stöd från frivården alls, så då grips han och åker in igen. Sedan börjar det om.

Annika Lindahl hoppas att avhopparverksamheten kan leda till en mer varaktig förändring. Hon berättar om ett sms från en annan före detta ledare för ett kriminellt gäng.

– Han tackade och skrev att han verkligen uppskattar all hjälp. Jag vet ju hur mycket lidande han har vållat andra, så det känns bra och meningsfullt både ur ett polisiärt perspektiv och för honom. Han har inte velat göra det där. Folk tror att människor vill bli kriminella, men det är bara skitsnack, det handlar om dåliga förutsättningar.