Människohandlarna sålde flickorna som sexslavar

18-åriga Bianca lockades med löften om pengar och tryggad framtid. Istället blev hon livegen i helvetet med upp till tio sexkunder om dagen. Där hade hon nog blivit kvar – om inte en svensk polis bestämt sig för att åka till Haag.

Det började med en extraknäckande häktesvakt. Stockholmspolisens människohandelssektion hade vid det laget just avslutat en spaningsinsats och nu, sommaren 2012, rullades misstankarna upp i tingsrätten.

Allteftersom rättegången fortskred framträdde en internationell människohandelsliga där våld och kränkningar genomsyrade allt, vilket knappast undgick någon av åhörarna i tingsrättssalen.

Häktesvakten längst bak i lokalen var inget undantag.

Han jobbade extra som taxichaufför, och kort efter förhandlingarna i människohandelsärendet fick han en körning från Sankt Göransgatan i centrala Stockholm. Ut ur porten stapplade en utomordentligt tärd flicka. Hon talade knackig engelska, bar höga klackar, kort kjol, var hårt sminkad och, som häktesvakten uppfattade det, "mycket ung". 

 Per Hjort arbetar vid
Stockholmspolisens
människohandels-
sektion.

– Han fick, kort sagt, dåliga vibbar, säger Per Hjort vid Stockholmspolisens människohandelssektion.

– Med människohandelsärendet i färskt minne bestämde han sig för att kontakta en av poliserna som vittnat under rättegången. Det gjorde han rätt i.

Knappt ett och ett halvt år tidigare anlände 18-åriga Bianca till Galway på Irland. Hon kom från enkla förhållanden i Rumänien, och hade lockats därifrån med löften om tryggad framtid. Arbete, pengar och allsköns möjligheter. Det enda som krävdes var att hon satt i underkläder framför en webbkamera. Kunderna skulle betala för att se henne posera, men på behörigt avstånd, via internet, utan fysisk kontakt.

Så blev det inte.

Istället vändes allt upp och ned från första stund. Förhoppningarna och möjligheter förbyttes i förolämpningar och dödshot. De nya arbetsgivarna, paret Sonia och Aurel, beslagtog Biancas pass, och förklarade att det härmed fanns en skuld. Flygbiljetten, kläderna, maten, boendet, cigaretterna. Allt skulle betalas av med ränta.

Bianca tog emot sin första sexkund samma dag som hon landat på Irland.

Sonia gav Bianca öknamnet ”Skinny”, och gick hårt fram. Hån, slag och spott blev vardag. Att betala av skulden visade sig dessutom vara ogörligt. Trots att Bianca tillfredsställde uppemot tio torskar om dagen, hittade Sonia alltid nya omkostnader och straffavgifter. Skulden växte snabbt bortom kontroll, liksom Sonias övergrepp.

På morgnarna väcktes Bianca med en spottloska i ansiktet, och hon tvingades konsekvent ta emot kunderna som de andra flickorna inte ville betjäna. De som betalade extra för att slippa använda kondom, eller som ville ha sex med Bianca när hon hade mens. En torsk förhandlade ned priset till 250 kronor och en matlåda. Mer än så ansågs Bianca inte vara värd.

             

Sonia och Aurel tillsammans
med ett av människohandelsoffren.

Samtidigt anlände fler drömmande flickor från Europas utkanter, och de fogades till verksamheten. Sonia och Aurel föste den lilla gruppen framför sig, från Galway, till Belfast, till Dublin, och tillbaka till Belfast igen. Överallt fanns männen, och med dem den andra skulden. Om Bianca någonsin fick för sig att rymma skulle Sonia och Aurel se till att hennes familj fick veta exakt vad hon sysselsatt sig med. Bianca blev kvar.

Den 26 mars 2012, ganska exakt ett år efter att Bianca först fastnat hos människohandlarna, landade organisationen på Skavsta flygplats i Sverige. De begav sig till Stockholm, där verksamheten snart blomstrade.

De svenska torskarna var idealiska: Skuldmedvetna, räddhågsna och betalstarka. En halvtimme med Bianca kostade här dubbelt så mycket som i Belfast. I hennes lägenhet fanns 13 mobiltelefoner, med namnen på alias från olika internetannonser dittejpade på baksidan, så att hon skulle veta vilken fantasikvinna torskarna trodde sig ha ringt.

Vissa veckor omsatte hon 60 000 kronor, men fick bara behålla småsmulor. Resten, över en miljon kronor, försvann ut ur landet.

Under sommaren 2012 var Bianca så nedbruten att Sonia och Aurel till och med vågade lämna henne ensam kvar i Stockholm. Trots att ingen vaktade henne längre, vågade hon varken lämna organisationen eller sluta skicka pengar.

Det var då, när Bianca befann sig på bottnen, som hon klev ut ur den där porten på Sankt Göransgatan, och in i den extraknäckande häktesvaktens taxi.

När tipset kom in till Stockholmspolisen arbetade människohandelssektionen redan med en annan koppleriorganisation med rötter i Rumänien. I Bukarest hade de etablerat ett regelrätt callcenter för sexköpare. Där svarade flickor på svenska telefonnummer och gjorde upp träffarna. Sedan skickades kundernas adresser och preferenser vidare till någon av nätverkets chaufförer i Stockholm. De körde i sin tur rätt flicka till rätt adress, dygnet runt, direkt till dörren, som vilken taxi eller hemkörningsmat som helst. Per Hjort igen:

– Först tänkte vi att Bianca kanske tillhörde samma organisation. Vi grep ett par-tre kunder och pratade med henne, vilket landade i teorin att hon arbetade ensam. Det var så det såg ut på håll.

Kort efter poliskontrollen försvann Bianca från landet. Hals över huvud. Hon lämnade inte ens tillbaka nycklarna till sin andrahandslägenhet.

– Då trodde jag att vi sett Bianca för sista gången, säger Per Hjort.

Någon månad senare blev han kontaktad av Belfastpolisen. De hade hittat en koppling mellan sina egna bordeller och det människohandelsnätverk som opererat i Stockholm: Bianca.

– De kom hit och presenterade sitt ärende. Det visade sig att Bianca ansågs vara en så kallad ”trusted member of the organisation”, och att nätverket använde samma bilder i både de svenska och irländska internetannonserna. Våra ärenden hängde ihop.

Problemet var att Bianca inte fanns kvar i Sverige. De rumänska myndigheterna var inte intresserade av att gå vidare med ärendet, och utbytet av information mellan människohandelssektionen och deras kolleger i Belfast gick trögt. Varenda utredningsdetalj var en lång process, med rättshjälpsansökningar och domstolsförhandlingar. Det blev snabbt ohanterligt och under hösten åkte var och en hem till sina egna utredningar. Det fanns en koppling, men det var inte praktiskt genomförbart att utforska den.

Lösningen fanns i Haag, hos Europol. Dit reste Per Hjort i slutet av 2012. Tillsammans med Åklagarmyndigheten och den nordirländska polisen bestämdes det där att man skulle gå samman i ett så kallat Joint investigation team, Jit. Därmed öppnade sig helt nya möjligheter.

– Den största skillnaden var att hela rättshjälpskarusellen försvann. Ville jag veta någonting, ringde jag direkt till utredaren i Belfast. Inga formaliteter däremellan. Vi jobbade tillsammans helt enkelt.

Den nya inriktningen gav resultat. Utredningarna korsbefruktade varandra, med information och underrättelser. Telefonnummer, fordons- och personuppgifter, förhörsutskrifter, husrannsakningar och datortömningar. Dessutom kunde den härva av ekonomiska transaktioner som omgärdade människohandlarna varhelst de befann sig runt om i Europa nystas upp från två håll samtidigt.

På det sättet rörde sig utredningen framåt, och i januari 2013 meddelade den nordirländska polisen att Bianca och Sonia var på väg tillbaka till Sverige. Människohandelssektionens spanare mötte upp på Arlanda, och följde efter till en bekant adress: Sankt Göransgatan.

De efterföljande dagarna anlände fler flickor. Organisationen var tillbaka i Sverige.

Ungefär samtidigt fick Stockholms- polisen grönt ljus för telefonavlyssning, och när det materialet började rulla in insåg utredarna att Bianca inte var någon medbrottsling till Sonia och Aurel, utan ett människohandelsoffer.

På avlyssningen hördes Sonia förklara för Bianca att hon var ”en efterbliven slampa” som ”en vacker dag skulle få kniven i sig”.

Under våren fortsatte polisens kartläggning, och bilden klarnade allt mer. Organisationen hade en lägenhet på Södermalm som bas, samtidigt som kunder togs emot i lokaler på Östermalm, Kungsholmen och i Gamla Stan. Flickorna gjorde även så kallade outcalls, där de antingen åkte hem till kunden eller till deras hotellrum.

När det slutligen fanns tillräckligt med information för ett tillslag, försvann organisationen återigen från Stockholm. Nu var polisen dock mer förberedd och inom kort greps Sonia och Bianca i Belfast, och Aurel i Rumänien. Alla tre utlämnades till Sverige.

Under de inledande förhören nekade Bianca till allt, men efterhand bekräftades polisens misstankar: Hon var ett offer, och bakom lager på lager av lögner, misstro och aggressivitet, fanns skulden. Per Hjort:

– Man måste förstå hur de här flickorna bryts ned. Ligorna håller till och med räkningen: ”Om du inte jobbar berättar vi för dina släktingar exakt hur många män du varit med”. Därför behöver de inte låsa fast kvinnorna vid elementen som man kanske kan tro. Det räcker med skammen. Den håller dem kvar.

Det tog tid att få hål på Biancas skal, och förtjäna det förtroende som krävdes för att få henne att leverera den helhetsbild som skulle kunna ta fallet till tingsrätten som ett renodlat människohandelsärende.

Inte minst eftersom det utöver skammen fanns en bottenlös rädsla för vad prostitutionsnätverket skulle göra med Bianca och hennes familj om hon stod upp mot dem genom att vittna. När Aurel delgavs uppgifter som framkommit under utredningen blev han ursinnig och sa rakt ut till den polisman som förhörde honom att ”Hälsa Bianca att jag inte kommer sitta i fängelse hela livet och att jag ska ta hand om henne när jag kommer ut”.

Trots det stod hon på sig genom två rättegångar. I maj 2014 dömde Svea hovrätt Sonia och Aurel till fyra års fängelse vardera, för människohandel, grovt koppleri och övergrepp i rättssak. Per Hjort är nöjd, med den fällande domen, med Europol, Jit:en och det nordirländska samarbetet, men kan ändå inte skjuta undan en känsla av matthet. Det här var en utsatt kvinna. Hundratals återstår bara i Sverige.

– Efter midnatt i Stockholm är det enklare att få en prostituerad hemkörd till dörren än en pizza. De här kvinnorna säljs som sexslavar, och det finns en till synes omättlig efterfrågan, som människohandels-ligorna vet att tillfredsställa.

Hur mycket skadade ni dem den här gången?

– Vi kom ett par steg upp från gatunivån, det gjorde vi, men inte mer än så. Det finns fler och tyngre aktörer ovanför Sonia och Aurel. Dem såg vi bara som skuggor i den här utredningen. De visste precis när det var dags att dra vidare.

– Det är därför Jit-samarbetena är så viktiga. Om vi ska ha en chans mot de här multinationella grupperingarna måste polisen vara lika gränslös och snabbfotad som de är. Annars kommer vi alltid vara tvåa på bollen. 

Sonia, Aurel och Bianca heter egentligen någonting annat.

Jit – Samarbetet måste ha ett specifikt syfte

Joint investigation team, Jit, är ett utredningssamarbete mellan minst två EU-medlemsstater, som pågår under en specifik period med ett specifikt syfte. Tanken är alltså inte att teamen ska bli en permanent del av ländernas ordinarie verksamhet.

Respektive lands lagstiftning gäller.

Utländska deltagare får vara med vid förhör, husrannsakningar, spaningsarbete och liknande, men får inte stå för någon myndighetsutövning.

Alla Jit-samarbeten ska anmälas till Eurojust, Europol och Rikskriminalpolisen.

Resor, hotellvistelser och liknande utlägg i samband med gemensamma arbetsmöten betalas av EU.

Även länder som inte är medlemmar i EU kan medverka i ett Jit-samarbete, om alla deltagande parter ger sitt godkännande.