Så jobbar hatbrottsgruppen

Hur bevisar man vad någon tänker? Det är grundfrågan när Stockholmspolisens hatbrottsgrupp utreder en brottstyp som spänner från klotter och glåpord – till rån och mord.

HatbrottsgruppenHitlerhälsningarna syns tydligt på övervakningsfilmen från Mariatorgets tunnelbanestation. En stramt uppsträckt högerarm, och sedan upprepade sparkar mot magen på offret, som segnar ihop och slår huvudet i stengolvet. Han ligger kvar medvetslös när gärningsmannen försvinner ut ur bilden.

Attacken skedde sommaren 2008, och var till synes helt oprovocerad. Gärningsmannen fortsatte dessutom att göra Hitlerhälsning och skrika ”Sieg heil” under hela misshandeln. Allt nogsamt dokumenterat av övervakningskamerorna.

När mannen omhändertogs av ordningsvakter en stund senare skrek han ”Jag ska döda dig svartskalle” till en av dem, och för poliserna som kallades till platsen poängterade han dessutom att han ”hatar alla jävla svartskallar”. Bente Böckmann, utredare vid Stockholmspolisens hatbrottsgrupp, skakar på huvudet vid minnet:

– Man kan väl säga att det överfallet är talande på så sätt att det inte på något vis är representativt för hur bevisläget brukar se ut i våra ärenden.

Hon syftar på att brottet får sägas vara sällsynt obestridligt. Misshandeln var våldsam, händelseförloppet väldokumenterat, och hatet utomordentligt uttalat. Klockrent hatbrott alltså. Mannen dömdes till ett längre fängelsestraff, för grov misshandel, hets mot folkgrupp, hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

Så okomplicerat är det nästan aldrig.

Bakgrunden är att hatbrott inte är något eget brott, utan en motivbild som kan resultera i straffskärpning. Det betyder att ett hot, en skadegörelse eller, för den delen, ett mord, anses vara grövre om det visar sig att motivet dessutom var att kränka offret på grund av hans eller hennes ras, hudfärg, nationalitet, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuella läggning. Göran Stanton, även han utredare i hatbrottsgruppen, förklarar:

– Det finns forskning som visar att personer som utsätts för ett hatbrott mår sämre än andra brottsoffer. Det är skillnad på att till exempel råka befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, och att utsättas på grund av att man är den man är.

Hatet dubblar kränkningen: Dels brottet som sådant, dels den bakomliggande orsaken. Utsattheten; känslan av att ens innersta personlighet, identitet eller ursprung är ett lovligt byte, återkommer bland hatbrottsoffren, menar hatbrottsgruppens chef Daniel Godman:

– Vad vi talar om här är brott mot de mänskliga rättigheterna. Mot övertygelsen om allas ovillkorliga lika värde. Det går ju att undvika specifika platser eller situationer – men man kan inte sluta vara mörkhyad eller homosexuell. Det är därför hatbrott är så allvarligt.

Det är också därför som regeringen har gett polisen i uppdrag att utveckla kampen mot hatbrott. Det arbetet leds av länspolismästare Håkan Sandahl, och tanken är att kunskapen om hatbrott ska stärkas inom polisen, och att förmågan att upptäcka och utreda dem ska förbättras.

Det kommer bland annat ske genom att exempel på framgångsrikt polisarbete mot hatbrott tas tillvara och sprids i hela landet, vilket Daniel Godman är positiv till.

– Det är bra att frågan lyfts högre upp på dagordningen, och jag håller med om att det behövs en allmän kunskapshöjning. Dels i form av en fördjupad insikt i hur hatbrottsoffren drabbas, dels i juridiken.

Bara en sådan sak som att det inte räcker med att, som vanligt, utreda själva brottet. Utredarna måste dessutom bevisa vad gärningsmannen tycker och tänker, vilket sällan annonseras med samma väldokumenterade tydlighet som vid nazistmisshandeln på Mariatorgets tunnelbanestation.

Bevisningen består istället oftast av förhör med målsägare, vittnen och misstänkta, och av beslag: Symboler, medlemskort, chattloggar, eller annat material som bevisar att gärningsmannen har värderingar som tyder på hatbrott.

Det är alltså inte helt okomplicerat. Helhetsbilden; domstolarnas syn på hatbrottsbevisning, håller fortfarande på att växa fram, och för den ovane kan det vara svårt att avgöra vad som är vad. Bente Böckmann igen:

– Det är nog självklart för de flesta att ett rån på en gayklubb inte automatiskt är ett hatbrott, precis som det är rätt självklart att det är ett hatbrott om gärningsmannen erkänner att motivet var att han ”hatar bögar”.

– Men vad händer om det visar sig att han begick rånet på grund av övertygelsen om att onyktra män är mer oförsiktiga än onyktra kvinnor, och därmed lättare offer? Är det också ett hatbrott, eller bara fördomsfullhet? Där är svaret inte lika självklart.

Hatbrottsutredarna räknar upp fler exempel: Ett bråk i en krogkö pågår i flera minuter, och i samband med att slagskämparna dras isär skriker en av dem ”Jävla svartskalle” åt den andre. Klockrent hatbrott. Eller? Daniel Godman:

– Från tidigare domar vet vi att motivet måste ha funnits med redan från början för att det ska räknas som hatbrott. Det räcker inte med att någon skriker ”bögjävel” eller liknande i slutet av ett gräl. Man ska, som det heter, kunna följa hatbrottet genom hela scenariot.

Kanske är det detta inte helt okomplicerade rättsläge som återspeglas i statistiken. I den Nationella trygghetsundersökningen pendlar anmälningsbenägenheten för uppgivna hatbrott mellan 21 procent (homofobiska hatbrott) och 37 procent (främlingsfientliga hatbrott). Mörkertalet är med andra ord enormt. Uppemot 80 procent av hatbrotten anmäls aldrig till polisen. Göran Stanton menar att det säger mycket om hur normaliserat hatet faktiskt blivit:

– Ta kvinnor med huvudduk till exempel, som dagligen blir hotade och spottade på. Många gånger vet de knappt själva att de utsätts för straffbara kränkningar. De tror att det där är någonting man måste leva med i Sverige.

Offren anpassar sig istället för förövarna.

– Precis. Hur ofta ser du män gå omkring och hålla varandra i handen? Ganska sällan, eller hur? Sådant som är självklart för alla andra, är inte självklart för dem. De fogar sig, för att undvika att kränkningen alls äger rum.

Bente Böckmann:

– För många av de här personerna handlar det inte om att anmäla – utan om att överleva. De är rädda när de åker till jobbet. Bland transpersonerna får vi till exempel ofta höra att ”Vi är glada så länge de inte slår ihjäl oss”. Allting därutöver lär man sig hantera, och det anmäls följaktligen inte.

Alla i hatbrottsgruppen är överens om att rättsväsendet har en avgörande roll i arbetet med att komma till rätta med både hatbrotten och den människosyn de bottnar i.

– Den resan börjar internt inom polisen, säger Bente Böckmann, och får medhåll av Göran Stanton:

– Det finns regioner i Sverige där det enligt statistiken inte begåtts ett enda hatbrott. Någonsin. Det måste myndigheterna där få återkoppling på. ”Låter det här verkligen rimligt – eller behöver vi göra någonting för att offren ska våga träda fram?”

Ytterst handlar det om förtroende. Den utsatte, som är rädd eller resignerad eller både och, ska övertygas om att det är en bra idé att vända sig till polisen. Trots snårig juridik och förhållandevis låga uppklaringssiffror. Trots hot och hat.

– Det är ett förtroende vi måste förtjäna, och bygga upp över tid, säger hatbrottsutredaren Andrea Hammar.

– Och när de väl tar beslutet att faktiskt vända sig till oss, är det otroligt viktigt hur den enskilde polismannen bemöter dem. Tas anmälan inte på allvar, vilket vi tyvärr får höra exempel på emellanåt, bidrar ju vi, polisen, med ytterligare en kränkning.

Lösningen på problemen finns, enligt Daniel Godman, på ett högre plan:

– Eftersom långsiktighet och relationsskapande samtal är en förutsättning för att vi ska nå framgång, krävs det att hatbrotten prioriteras på strategisk nivå. Först då ökar förtroendet för polisen, vilket i sin tur minskar mörkertalet.

– Det skulle också underlätta om hatbrott fick en egen brottskod, så att vi kunde följa upp arbetet bättre. Vi måste sluta att uppfinna hjulet. Kompetensen finns redan. Det handlar bara om att sprida kunnandet och utifrån det utveckla nya framgångsrika arbetsmetoder.

Vad händer annars?

– Hatet växer. Det räcker med att gå genom kaféet på en genomsnittlig högstadieskola för att man ska förstå att ”jävla svartskalle” och ”jävla bög” blivit allmänt accepterade skällsord. Så var det inte för bara några år sedan, och tittar man på bevisvärderingen av de uttrycken så har rättsväsendet dessutom gått samma väg till viss del. Det är så det fungerar – hat är ett sluttande plan.