Så jobbar en barnutredare

Flera misstänkta sexualbrott på förskolor har utretts i Malmö på senare tid. Mikaela Brandin är barnutredaren som har fingertoppskänslan som krävs för att förhöra små barn – och ett obönhörligt driv som gör att hon liknas vid en tiger.

Gosedjuren får följa med in, bland loket och vagnarna. Medan nallen pysslas om eller tåget tuffar runt på den gröna ryamattan i förhörsrummet flikas enstaka frågor in. Ibland kommer ett svar, direkt eller efter att tåget rundat fåtöljen ett par varv. Eller så formuleras det inte i ord, utan i teckningarna barnen ritar.

– Jag är fåordig och får ju heller inte ställa raka frågor till barnen, säger Mikaela Brandin.

Istället är tilliten avgörande. Ett förtroende som byggs upp lika mycket i tystnaden och i den gemensamma leken som av vad som faktiskt sägs.

– Jag får ju bara träffa barnen under förhören, när kameran är på. Och då gäller det att få en så fri berättelse som möjligt.

När det handlar om misstänkta sexualbrott på förskolor är motsatsen – ledande frågor från oroliga mammor och pappor – ett problem, konstaterar hon. Att tidigt komma ut till förskolorna för att träffa föräldrarna, för att förklara hur viktigt det är att de ställer öppna frågor till sina barn och, om de misstänker att något har hänt, låter polisen ta över, kan vara avgörande.

– Det är också viktigt att visa att vi tar ärendet på allvar. Jag tror att Högsbymålet har påverkat rätt mycket. Föräldrar är mer på sin vakt i dag, säger Mikaela Brandin och tillägger:

– Det är nog riktigt tufft att vara manlig förskolepersonal.

De gröna sofforna, leksakerna och barnteckningarna på väggen får våning två i det silvergrå huset på Drottninggatan i Malmö att kännas välkomnande. Singer-song-writern Norah Jones röst från högtalarna rundar av den lite kantiga känslan av myndighetskorridor än mer. Här huserar projekt Karin, med både Familjevåldssektionen, Barnkriscentrum och Kriscentrum för kvinnor sida vid sida. Mikaela Brandin kom hit för fyra år sedan, för att göra sitt sjätte och sjunde utbildningsår. Hon blev kvar.

– Jag visste tidigt att det var de här ärendena jag ville jobba med.

Mikaela Brandin hade hand om det första av tre fall av misstänkta sexualbrott på Malmöförskolor i somras. Hon höll förhör med ett flertal tre- och fyraåringar, små barn som dessutom inte alltid har lärt sig ord som snippa och rumpa, eller vet var brösten sitter.

– Det är svårt med de små. Men för mig, personligen, är de här fallen inte tuffare än andra.

Så är Mikaela Brandin också en person som ger ett lika samlat intryck som hennes röst är lugn. Något som sällan – av naturliga skäl – brukar gälla för barnens föräldrar som skärrade och förtvivlade får vänta utanför under förhören. Eftersom även de omfattas av sekretessen får de heller inte veta vad som kommer fram medan utredningen pågår. I stället är det Barnkriscentrum som ställer upp och pratar med föräldrarna.

– Det väcker en enorm frustration att som förälder inte få veta. Jag är själv förälder och kan verkligen förstå detta, men vi måste upprätthålla lagen.

Mot slutet av sommaren lades just det här fallet ned i brist på bevis. I dag är det istället, precis som vanligt, runt 15 andra ärenden Mikaela Brandin jobbar med parallellt. Bara förra veckan höll hon nio förhör.

– Jag känner att jag är på rätt plats. Det gjorde jag redan när jag var ny. Jag blev snabbt varm i kläderna och kände att jag fixade det här.

En av de avgörande anledningarna, tror hon, är hennes förmåga att läsa av såväl barnet som luften i förhörsrummet. Något hon hade tränats i innan hon blev polis och jobbade på behandlingsavdelningen på Kirseberganstalten och Råby ungdomshem. En annan är hennes envisa beslutsamhet. Den som gör att kollegerna tycker att hon borde fotograferas med väntrummets mjukistiger i famnen.

– Jag gillar tigrar, och så är jag väl lite som en. Väldigt bestämd och stark när jag vill att något ska hända.

Som i förra årets omtalade gromningsärende med den 32-årige Malmöbon ”Theo Nilsson” som på nätet utgav sig för att vara en tonårskille. Han åtalades för att ha lurat 28 flickor i åldrarna nio till sexton år att posera sexuellt. Utredningen var omfattande, 200 flickor. Mikaela Brandin hörde 60 av dem.

– Jag var otroligt engagerad, det bara skulle gå. Men det var också mycket frustration, en verklig utmaning, säger Mikaela Brandin.

Men de nådde fram. Mannen dömdes till två års fängelse. Det blev kammaråklagare Ulrika Roglands sista fall som åklagare. När hon, en av landets mest kända sexbrottsåklagare, slutade riktade hon hård kritik mot polisens bristande resurser i de här målen.

– Det är en frustration vi alla kan känna då och då, att vi inte räcker till, säger Mikaela Brandin.

– I dag är vi fler, men tyvärr inte fler utbildade barnutredare. Det finns verkligen ett skriande behov.

Mikaela Brandin fick barn tidigt. I dag bor hon och den 15-åriga dottern i Bjärred utanför Lund tillsammans med en hund, fyra katter och, inackorderade en bit därifrån, två hästar. Förutom dottern och djuren som ska tas om hand är Mikaela Brandin, som förr om åren tävlade i fitness, gyminstruktör på kvällar och helger. Men lika hektisk som hennes fritid är, lika avkopplande är den just därför, menar hon. För timmarna på hästryggen eller spinningcykeln får både muskler och tankar att slappna av.

– Jag nollar mig själv ute i stallet. Det är så mycket känslor i det här jobbet, jag kan inte bara åka hem utan att rensa huvudet. Det går inte att bara vara i det tragiska, det klarar man inte.

Men visst händer det att ärenden kryper under skinnet på henne. Eller att jobberfarenheterna blir till mammatjat i tonåringens öron hemma vid köksbordet. Men det finns ingen genväg, menar Mikaela Brandin. Du kan inte kontrollera tonåringars nätanvändning. Enda vägen är prat – och ibland tjat.

– Nu när hon har blivit 15 ser jag resultatet, när hon självmant kommer till mig med sina frågor.

Det brukar sägas att man inte ska stanna för länge på Familjevåldssektionen. Men Mikaela Brandin vill inte härifrån. Tvärtom är planen att fortsätta nischa sig mot gromning och sexualbrott. Därför har hon just hoppat på en kurs i barnpornografigranskning.

– Jag vill lära mig mer, ha fler utmaningar. Och jag vill vara med och lösa de här fallen.

Så kommer det sannolikt också bli. För, konstaterar hon, även om livet kan ta sina snirklig banor brukar det till slut ta henne dit hon har bestämt sig för.

– Min sämsta sida är bristen på tålamod, som jag har fått jobba mycket med.

Hon stoppar in en ny prilla och sneglar på klockan.

– Nu vill jag se till att vi kan lösa fler av de här fallen.