Följ Nationella bombskyddet

Blindgångare, rånattrapper, självmordsbomber och kasserad dynamit. För det ingen annan vågar gå i närheten av – finns Nationella bombskyddet. Svensk Polis har följt en vardag där varje halvmeter är en fråga om liv och död.

Krutlukten sveper över Österlen, där Lars Göran Mårtensson från Nationella bombskyddet i Skåne just tänt stubinen.

– Vi använder sällan krutstubin nu för tiden, men det fick bli lite old school den här gången, säger han, och ler, märkbart förnöjd.

Några sekunder senare exploderar laddningen, vilken sprider innehållet i den röda nylonväskan över ett åtminstone tjugo meter brett område. Söndertrasade tygbitar, smält plast och de tekniska komponenterna i en så kallad Improvised explosive device, IED. Det vill säga en bomb som konstrueras för att se ut som vad som helst förutom en bomb. Som en röd nylonväska till exempel.

Det är därför Lars Göran Mårtensson och hans kolleger hukar över förkolnade träningskläder på Ravlunda skjutfält strax utanför Brösarp. De testar desarmeringsmetoder.

– Numera stöter vi sällan på någonting som är så avancerat att man kliar sig i huvudet och tänker ”Hur fan gör vi här då?” Nio av tio bomber är rätt okomplicerade. Men det går alltid att utveckla effektivare sätt att oskadliggöra dem.

Okomplicerat är nämligen inte detsamma som ofarligt. Snarare tvärtom. De som verkligen kan sin sak krånglar inte till det, utan använder beprövad teknik som fortfarande, efter flera decennier, fungerat alldeles utmärkt. Inte minst eftersom det alltid är psykiskt påfrestande att desarmera en sprängladdning, oavsett om den tekniska konstruktionen råkar vara avancerad eller simpel.

– När det gått så långt att man står och arbetar manuellt med en bomb är det dessutom inte bara de uppen-bara momenten som är svettiga. Att skala kabeln kan till exempel vara minst lika spännande som att faktiskt kapa den, säger Lars Göran Mårtensson.

Därför försöker bombteknikerna ständigt förfina sina metoder. Här på Österlen visar de upp ett exempel där gärningsmannen kapslat ihop två ledningar så att de ser ut som en. Klipps en sådan kabel med handkraft sluts den elektriska kretsen, vilket får bomben att explodera. Lars Göran Mårtensson igen:

– Gör du däremot samma snitt med en riktad explosion, som rör sig mellan 6 000 och 8 000 meter i sekunden, hinner ledningarna inte få kontakt med varandra, då desarmeras bomben istället.

Stoppa bomber med bomber. Det finns ju någonting ironiskt med det.

– Det kan man tycka, säger Lars Göran Mårtensson, och nickar i riktning mot den söndersprängda nylonväskan.

– Men i det där fallet skulle vår lilla laddning oskadliggjort gärningsmannens större, och bombskyddets främsta prioritet är alltid att rädda liv och återställa ordningen. Bevissäkringen och skydd av egendom kommer i andra hand.

Därmed inte sagt att sektionens enda strategi är att spränga misstänkta föremål i småbitar. Intakta bomber är tvärtom att föredra. De tenderar att säga mycket om gärningsmännen. Bombteknikern Jörgen Jandelin förklarar:

– De tänker väl att alltihop ändå kommer explodera och därmed förstöras. I desarmerade bomber hittar vi därför inte sällan både modus och tillverkningsmetod, dna och fingeravtryck. Sådan information är värdefull.

Just information har annars varit ett problem för Nationella bombskyddet. När verksamheten i juli 2013 flyttades till Rikskriminalpolisen från polismyndigheterna i Skåne, Stockholm och Västra Götaland, var bristen på underrättelser rent av en av huvudfrågorna. Därför knöts en analytiker till den nybildade sektionen, med ansvar för att samla in och bearbeta uppgifter med koppling till bombskyddet.

Det är en diger arbetsuppgift. Förutom svar på praktiska frågor om vilka tekniska komponenter som gärningsmännen föredrar för tillfället, krävs även ett helikopterperspektiv. 90-och 00-talets spektakulära rån, där flera värdetransporter sprängdes runt om i landet, och de senaste årens terroristhot, är exempel på mer övergripande samhällsfenomen som påverkar bombteknikernas vardag.

I takt med att de kriminella hittat nya metoder för att få tag på sprängmedel, har det dessutom uppstått andra kunskapsluckor. Stölder från militära vapenkassuner har nästan helt ersatts av inbrott på civila byggarbetsplatser, vilket påverkat mörkertalet. Jörgen Jandelin igen:

– Ta Citytunneln i Stockholm till exempel. När de jobbar som mest bränner de av flera ton sprängmedel – varje dag. Då är det svårt att hålla koll på om några kilon kommer på avvägar här och där. Den typen av stölder polisanmäls sällan.

Även internt inom polisen arbetar Nationella bombskyddet på att förbättra sina informationskanaler. De vill till exempel bli en mer aktiv del av insatsverksamheten runt om i landet. Ambitionen är att finnas med redan på planeringsstadiet, för att bland annat förekomma problemet med att bombteknikernas tunga utrustning fördröjer deras utryckningar.

– Om vi står parkerade runt hörnet minskar framkörningstiden från fyra timmar till fyra minuter, säger Lars Göran Mårtensson.

– Men det bygger på att vi finns med från början, och inte kontaktas först efter det att piketen eller insatsstyrkan hittat ett misstänkt föremål, och fryst läget.

Den slutsatsen är inte bara logisk, den sätter dessutom fingret på bombteknikernas egenartade vardag. De är samhällets sista instans; de som kallas fram när till och med piketen och Nationella insatsstyrkan backat undan. Oavsett om det gäller rostiga blindgångare, kristalliserad eter, rånattrapper, uttjänt dynamit eller skarpa självmordsbomber, är det bombskyddets uppgift att hantera det som alla andra, bokstavligt talat, ser till att undvika med ett par-tre kvarters marginal.

Jag tänker att man måste vara speciellt lagd för att vilja ha det jobbet.

– Det ligger väl någonting i det kanske, säger Lars Göran Mårtensson och ler, men blir snabbt allvarlig igen:

– Samtidigt tror jag du får svårt att hitta mer riskmedvetna personer. Avstånd är vår bästa vän. En halvmeter kan vara skillnaden mellan en upphettad handflata och ett förlorat finger – eller mellan liv och död.

Den vaksamheten går igen på fler håll inom Nationella bombskyddet. Ganska exakt 30 mil från krutlukten på Österlen till exempel. Där, på Svenska mässan i Göteborg, är Solo visserligen utomordentligt exalterad, men hans säkerhetsmedvetenhet går inte att ta miste på. Hans enda jobb är att leta bomber och vapen.

Just i dag söker han metodiskt av stolsraderna i en konferenslokal, förbi mixerbordet, och vidare in bakom draperierna runt den låga scenen. Allt med sådan frenesi att bombhundsföraren Hans från Nationella bombskyddet i Skåne, måste planera in täta uppehåll i arbetet.

– Han är nästan för glad i det här, säger han, och skakar leende på huvudet.

– Sökinstinkten är otroligt stark hos engelska springer spaniels. Solo vill så gärna söka och vara mig till lags, att han bokstavligt talat skulle kunna jobba ihjäl sig. Det är mitt ansvar att vi tar de pauser som hunden inte förstår att han behöver.

Bombhundarna är tränade i att leta efter vapen och explosiva ämnen, och de gör det bra. Det finns än så länge ingen teknisk apparatur som ens är i närheten av Solos nos när det gäller att hitta undangömda bomber.
Eller inte hitta, för den delen. Informationen om att, ”den här lokalen är med största sannolikhet fri från gömda bomber”; en bekräftelse på frånvaro av hot, har också sitt värde.

Det är, om inte annat, en uppgift som Moderaternas representanter kommer uppskatta. Det är de som hyrt in sig i Svenska mässans lokaler, och affischerna med de mest välkända partirepresentanterna sitter redan uppklistrade på väggarna i rummet intill, där springer spanieln Morris faktiskt upptäckt ett misstänkt föremål. Han sökte just igenom lokalen med samma frenesi som Solo, men står nu blick stilla, med nosen pekande mot en av konferensstolarna. Bombhundsföraren Ann ser dock inte allt för oroad ut.

– Som tur är hittar vi ganska sällan någonting på den här typen av sök, säger hon, och ger ett dämpat kommando som tycks väcka Morris ur hans translika markering.

– Men för att hundarna inte ska tröttna måste man ge dem en träff emellanåt, och Morris vet ju inte skillnaden på lukten från de explosiva ämnena i en bomb – och lukten från de explosiva ämnena i ett av mina gömda pistolmagasin.

Att Morris, som hör till bombskyddet i Stockholm, deltar i samma sökuppdrag som skånska Solo är en effekt av att de tre bombgrupperna blivit en gemensam sektion under Rikskriminalpolisen. Tidigare var den typen av samarbeten sällsynta, men nu, när allt samlats på ett ställe, kan resurserna spridas mer fritt över landet.

Detsamma gäller utrustningen, som håller på att ses över. Den ska vara gemensam och enhetlig. Dessutom växer personalstyrkan. Nio bombtekniker har anställts hittills, och rekryteringen av ytterligare nio beräknas vara färdig till våren. Då kommer det finnas ett 60-tal bombtekniker i Sverige.

– Flytten till RKP har även gjort oss mer renodlade, säger Mikael Ekbrand, chef för Nationella bombskyddets basering i Göteborg.

– Tidigare delade många sin tid mellan att vara bomb- och kriminaltekniker, vilket var svårt att kombinera i längden. Det här upplägget fungerar bättre.

I konferensrummet har Morris sökt färdigt. Här finns inga bomber. Han tycks dock närmast besviken över att arbetet är över för dagen. Det rycker av iver i kroppen.

– Hundarna har en otrolig arbetsmoral, säger Ann.

– De älskar det här. När vi arbetade i en gammal teaterlokal med stenhårda trästolar för ett tag sedan fick jag tejpa hans svans eftersom han viftar så intensivt med den under söken.

Nyss hördes ett rytmiskt ”Dunk, dunk, dunk” från rummet intill, som tydligt illustrerar vad hon menar. Det var Solos svans, som slog i väggen hela vägen längs konferenslokalens långsida när han sökte av den. Inga bomber där heller.

Det faktum att sökträffarna är sällsynta i sådana här sammanhang skapar å andra sidan ett problem som på många sätt är diametralt motsatt det bombteknikerna står inför när de desarmerar bomber: Risken för avspändhet.

– I det här jobbet kan det vara direkt livsfarligt att slappna av, säger bombhundsföraren Hans och rycker på axlarna.

– Men efter ett tag blir det en vana det också. Man lär sig sätta fötterna på rätt ställen, och hittar ett förhållningssätt som fungerar i vardagen. Jag skulle bli knäpp om jag i varje sekund gick omkring och tänkte på att det faktiskt är bomber vi letar efter här.